Dilek Yaras: ”Dra nytta av våra kunskaper”

Namn Dilek Yaras Ålder 39 år Familj Två barn och en katt Yrke Chefredaktör och journalist Bakgrund Litteraturstudier på universitetet i Izmir. Arbetat som journalist sedan 1985. Chefredaktör för den turkiska kvinnotidningen Bizim Dergi. Regiassistent vid produktioner av dokumentärer och långfilmer. Undervisat i turkiska vid Folkuniversitetet. Startade familjemagasinet Prizma i Sverige 1998. Medförfattare till boken Lagom svenskt. Aktuell Håller på att skriva en bok om sina erfarenheter som kulturarbetare i Sverige.

Det var av kärlek Dilek Yaras flyttade till Sverige. Det var också av kärlek hon skilde sig; kärleken till sin tidning Prizma.

Prizma är Dilek. Hon är tidningens chefredaktör, VD, fotograf, annonsförsäljare, reporter och städare. Hemmet är hennes redaktion. Men engagemanget i tidningen hade sitt pris. Till slut tröttnade hennes andra make på att bo i en redaktion och gav henne ett ultimatum: Honom eller tidningen. Dilek valde tidningen.

Dilek vill inte kalla Prizma en invandrartidning, utan beskriver den som ett samhällsmagasin som har allt från kulturreportage till barnsidor. Språket råkar vara turkiska.

– Det behövs tidningar som talar om för turkisktalande hur Sverige fungerar och hur turkiska invandrare lever här. Det är lätt att de blir isolerade eftersom många inte behärskar svenska tillräckligt bra för att följa svenska medier.

Hon vill med positiva exempel ge styrka och självkänsla till dem som lämnat sitt hemland för att bygga upp en helt ny tillvaro.

Viktigt att invandrare har egna medier

– Enda vägen till en bra integration är att invandrare har tillgång till egna medier som är verksamma i Sverige. Det handlar inte enbart om språket, det handlar om att skriva på ett sätt som gör att de känner igen sig, säger Dilek Yaras och tar som exempel att man i turkiska tidningar aldrig skriver du.

Redan som skolflicka i staden Izmir, vid Egeiska havet, drömde Dilek om att skriva för tidningar. När hon gick i femte klass läste hon ett inlägg av en av landets mest kända krönikörer.

– Jag blev så berörd av vad han skrivit att jag ville dela med mig av mina åsikter. Jag skrev ett tre sidor långt brev till honom och hoppades att han skulle citera mig i sin kommande krönika. Så blev det inte och jag bestämde mig för att som vuxen skriva mina egna krönikor.

Kanske är det ödets ironi att hon i ett helt annat land skriver krönikor – i Metro och Sesam – på ett språk som inte är hennes modersmål.

Vill stå för varje stavelse

I Izmir praktiserade hon ett år på en damtidning – utan lön. Staden hade problem med rabies och Dilek skrev en artikel om att sjukhusen inte hade tillräckliga resurser. Hon visade artikeln för chefredaktören som gillade reportaget, gratulerade Dilek och rev sedan sönder manuset och sade: ”Våra läsare är överklasskvinnor och de vill ha lättare material. De orkar inte läsa dina allvarliga debattinlägg.”

Då önskade hon av hela sitt hjärta att någon gång få göra sin egen tidning där hon kunde stå för varje stavelse. Sverige skulle åter bli det land där hennes drömmar skulle gå i uppfyllelse.

– I Prizma har jag hittat den rätta formen, att nå dem som inte har så stor läsvana, göra underhållande journalistik av allvarliga ämnen utan att sänka kvaliteten eller bli oseriös.

Efter att Dilek skilt sig från sin ungdomskärlek, som hon gifte sig med vid 17 års ålder, flyttade hon ensam till Istanbul för att jobba som chefredaktör för en faktatidning. Dottern lämnade hon kvar hos fadern. I Istanbul träffade hon sin andra kärlek, den turkiske regissören Muammer Özer, som sedan lång tid tillbaka var verksam i Sverige. Han kunde inte flytta tillbaka till Turkiet, så Dilek beslutade sig för att följa med honom till Stockholm. En kulen decemberdag, 27 år gammal, gravid i åttonde månaden, anlände hon till Arlanda.

Klassresa nedåt bra för arbetet med Prizma

För Dilek blev flytten till Sverige en klassresa nedåt. Hon kommer från övre medelklassen och hade erbjudanden om bra jobb och karriärmöjligheter i Turkiet. I Sverige blev hon förvisad till arbetslöshet, förlust av självkänsla och dålig ekonomi, eftersom kulturarbetare och invandrare inte är en lukrativ kombination i Sverige

Utan denna omvända klassresa tror Dilek att hon inte skulle ha kunnat göra Prizma. Hon skulle ha saknat kunskap om hur det är att flytta till ett annat land utan att kunna språket och kulturen.

Dilek menar att hon även tidigare kände respekt och empati för andra människor, men att hon med sin bakgrund inte kunde leva sig in i deras problem. När hon själv blev en av de svaga i samhället kom erfarenheterna inifrån. Tack vare sitt arbete med Prizma anser Dilek numera att hennes liv i Sverige på sätt och vis har fått en mening.

Dilek skyller till en viss del på sig själv att hon i början isolerade sig från det svenska samhället. Hon trodde att besöket i Sverige skulle bli kortvarigt, hon trodde sig kunna övertyga sin make att flytta tillbaka till Turkiet. Så blev det inte. Han var för rotad i Sverige.

– Jag hade inga ambitioner att stanna i Sverige. Det var för mig ett äventyr.

Men allt eftersom tiden gick insåg Dilek att Sverige skulle bli hennes nya hemland och att hon inte hade lust att vara en bitter invandrad hemmafru som satt isolerad i sin lägenhet, utan kontakt med samhället runt omkring. Hon ville åter börja jobba som journalist. Men språket satte hinder i vägen.

Språk är heligt för mig

– Språk är heligt för mig, alla språk. Jag nöjer mig inte med att tala med brytning. Jag är van att tala mycket. Vad som händer när man inte behärskar språket är att det skapar frustration, speciellt om man är journalist. I början var jag rädd att öppna munnen. Det tog mig sju år att bryta denna inställning. Men jag anser inte att dessa år är förlorade. Jag läste mycket och skrev noveller, filmmanus, artiklar och funderade mycket på existentiell frågor. På så sätt bidrog de sju åren till en personlig och intellektuell utveckling.

Dilek läste svenska för invandrare och kurser på komvux. Det var en frustrerande tid för henne eftersom hon ville behärska språket så snabbt som möjligt. Undervisningen var dessutom ibland undermålig. På komvux fick hon läsa böcker av Selma Lagerlöf och memorera gamla ord som ingen längre använder. Hon protesterade, ville istället läsa dagstidningar för att lära sig en mera modern svenska och på samma gång få kunskap om det samhälle hon levde i.

– Jag har fortfarande svårt med prepositioner. Mina svenska vänner säger att jag har ett stort ordförråd, men min svenska skulle bli ännu bättre om jag använde rätt prepositioner och satte orden i rätt ordning. De säger att när jag är arg pratar jag korrekt svenska. Det verkar som om jag blockerar mig och tänker för mycket på hur jag skall uttrycka mig.

När dottern fick uppehållstillstånd och flyttade till Sverige 18 år gammal 1999, bestämde sig Dilek för att dottern snabbt skulle lära sig svenska för att inte bli isolerad, vis av egen erfarenhet.

Sporadisk utgivning

Sedan starten för ungefär två år sedan har Prizma sporadiskt kommit ut när Dilek lyckats ragga annonser för att kunna betala porto och tryckning.

Hon startade tidningen med egna pengar och har bland annat fått ekonomiskt stöd från Kulturrådet. Men det räcker inte för att få tidningen att gå runt. Någon lön har hon aldrig tagit ut, utan överlevt på ett starta -eget -bidrag som varade i 16 månader och att arbeta som översättare och tolk.

För ett tag sedan gick hennes företag Simurg Media i konkurs. Nu är hon arbetslös. Eftersom hon inte tog ut någon lön från tidningen fick hon inte vara med i Journalistförbundets a-kassa, trots att hon är medlem i förbundet. A-kassepengarna får hon nu från Kommunalarbetarfacket, eftersom hon tidigare jobbat som praktikant på ett fritidshem.

Men konkursen innebär inte att Prizma kommer att försvinna. Tillsammans med chefredaktörerna för två andra invandrartidningarna har hon bildat ett nytt aktiebolag.

I augusti räknar hon med att det första numret av den återuppståndna tidningen skall komma ut. Och om allt går enligt planerna skall Prizma bli månadsmagasin nästa år.

Lycklig när Nuri Kino vann guldspade

Dilek tycker att svenska medier borde ta in fler reportrar med utländsk bakgrund på redaktionerna. Idag är det många som går arbetslösa. Resursslöseri, anser hon.

– Svenska medier borde dra nytta av dem och deras kunskaper. När assyrisk-svensken Nuri Kino tillsammans med Wolfgang Hansson från Aftonbladet fick en guldspade för reportaget om flyktingsmuggling blev jag glad. Det kändes som om jag själv hade fått priset.

Språket är naturligtvis ett stort hinder. Det krävs att man behärskar svenska. Problemet kunde lösas genom att svenska journalister stöttar och hjälper invandrade kollegor att få praktisera på redaktioner, menar Dilek.

Dilek tycker dessutom att svenska medier borde stödja invandrartidningar, eller rättare sagt de behöver invandrartidningarnas stöd eftersom de kan vara ett viktigt komplement.

– Jag kan vidareförmedla deras nyheter i min tidning, och i framtiden kanske mina läsare blir prenumeranter på svenska tidningar. Och varför tar inte TV kontakt och stödjer oss. Vi kan berätta vad som finns att se på svensk TV. Som det nu är ser de flesta invandrarna på satellitkanaler.

Hon anser också att svenska tidningar och svenskar i allmänhet bör se invandrare som individer. Att bli kallad invandrare gör att man inte får något riktigt värde, anser Dilek. Nyligen tog hon kontakt med en tidningsredaktion för att sälja in ett frilansreportage.

– Jag är helt övertygad om att jag blivit bemött på ett annorlunda sätt om jag kontaktat dem på engelska. Då hade jag varit en riktig journalist från Turkiet. När jag talade svenska med brytning klassades jag som invandrare.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se