Ann-Charlotte Marteus: En solitär på ledarsidorna

1 april, 2003

Ann-Charlotte Marteus är undersköterskan som blev ledarskribent. Rekryterad i en tid då ledarredaktionerna spritter av förnyelse är Marteus en radikalfeminist på en liberal ledarsida, en klassresenär tur och retur och dessutom en av genrens allra vassaste stilister.

Ann-Charlotte Marteus är undersköterskan som blev ledarskribent. Rekryterad i en tid då ledarredaktionerna spritter av förnyelse är Marteus en radikalfeminist på en liberal ledarsida, en klassresenär tur och retur och dessutom en av genrens allra vassaste stilister.

Det började på DN Debatt med ett rykande försvar för personalen efter Sarah Wägnerts skandalavslöjande av vanvård på Polhemsgården. ”Liggsår och våta blöjor är inte vanvård”, skrev Marteus just när ropen skallade efter mer miljoner till vården och stopp för utförsäljningarna. Politikerna delades i två läger. Och om Sarah Wägnert var skatteuttagsivrarnas helgon, så blev Ann-Charlotte Marteus högerns älskling. ”Lyssna när Marteus talar”, skrev SvD på ledarplats och berömde den utmärkta äldrevården. I DN skrev Jerzy Einhorn att hon var farlig.

– Jag tyckte mest att det var fantastiskt att se mitt namn i tidningen. Jag hade inte en tanke på det politiska, säger Marteus.

– Jag hade jobbat i vården sen jag var 18 år. Och nu höll de på att snacka skit om min yrkeskår och min verklighet. Och människor som var fruktansvärt okunniga sa så här: Hon har haft en blöt blöja – hur kan det få hända år 1998? Politikerna svarade att det skulle aldrig mer få ske. Jag satt och tänkte att ni vet inte vad ni snackar om. Egentligen har ni dåligt samvete för att ni inte hälsar på er mormor oftare. Nu måste ni få veta hur verkligheten ser ut. Det var bara det.

– Jag var den enda som sade att det är inte sadister som jobbar inom vården, utan det finns en förklaring till att det ser ut så här.

bryt

Var det första gången du publicerade dig?

– Ja, jag hade just tänkt skicka in en annons till Gula Tidningen bara för att få någonting publicerat. Då kom den här Polhemsskandalen. Jag skriver till DN Debatt, tänkte jag, något som de inte kommer att ta in, men jag skriver i alla fall.

Nästa morgon ringde debattredaktör Bergstrand och sa att de skulle ta in artikeln. Samtidigt varnade han för en mediesnurr. ”Du tycker ju inte som de som uttalat sig hittills”.

– Sen ringde det. Från Rapport, Aktuellt, TT, ABC-nytt, Expressen, Aftonbladet. Alla ringde och kom dit – till min stökiga lägenhet. Jag var i alla studior och sa samma sak hela tiden. Och alla programledare sa att vi ställer lite annorlunda frågor, de som ingen annan har ställt, men det gjorde de ju inte.

bryt

Kände du dig ensam?

– Jag fick mycket stöd. Men jag fick också dödshot. Någon limmade igen låset till min lägenhet. Det kastades sten på fönstren. Jag fick brev med nazistsymboler och gravar och ”Vänd dig om för jag står bakom dig” och så. Det var läskigt. Men så lade det sig.

bryt

Hur upplevde du det att bli politiskt slagträ för högern?

– Just då ville jag bara klippa ut alla artiklar och klistra in dem i min pärm. Nu kan jag så klart se att jag hamnade mitt i ett ideologiskt krig. När jag sa att liggsår inte var vanvård så kunde alla de som var mot höjda vårdanslag andas ut. Så nej, jag tycker inte att det var så roligt.

Ann-Charlotte Marteus är ett exempel på den nya sortens ledarskribent. Hon är elegant formulerad och med en brokig bakgrund. Här vilar ingen partipolitisk skolning. Hon är en avhoppare, eller för all del påhoppare. Som intellektuellt medelklassbarn med gymnasiebetyget 4,9 hade hon alla chanser. Det blev ett par månader på journalisthögskolan, fem terminer på läkarlinjen, några månader på ekonomi, på kulturvetarlinjen och till slut en fil kand i statsvetenskap. Men hela tiden arbetade hon som undersköterska i äldrevården.

Det enda beröm hon någonsin fick på läkarlinjen var när hon skrev uppsats i psykologin. Då sa de att hon borde skriva.

Att hon trots sin examen i statsvetenskap och sitt intresse för politik inte förstod att DN Debatt-artikeln var sprängstoff förklarar hon själv med sitt särlingsskap, med att hon alltid försökt undvika att vara del av något.

På sommaren efter debattartikeln fick hon brev från Expressens dåvarande kulturchef Maria Schottenius. Det resulterade i ett par sommarvikariat och efter ett par år anställde PM Nilsson henne på ledarredaktionen.

– I början på Expressen väntade jag hela tiden på att någon skulle komma in och säga: ”Du ska inte vara här. Nej, just det. Hejdå.” Så jag var sådär knäböjande tacksam. Sen kom en våg av uppsägningar när jag just blivit anställd och det var oroligt. Så först nu börjar jag känna att det är så här nu, att det kommer att fortsätta vara så här.

bryt

På vilket sätt syns din bakgrund i ditt arbete idag?

– Nja, ibland härmar de mig på redaktionen: ”Men tänk på biträdena då. Hur ska det bli för biträdena.” Jag har alltid det perspektivet.

bryt

Är du ensam om att ha det? Eller finns det någon som undrar hur det ska gå för sotarna?

– Nej, det finns ingen som undrar hur det ska gå för sotarna. Det är jag som kör den där biten. Jag kan ju se det framför mig. Hur blir det med deras ekonomi – då? Hur blir det med deras arbetsvillkor – då? De är ju fortfarande jag. Men sen får man se hur länge det lever kvar. Det handlar inte bara om solidaritet utan det är mitt sätt att alltid försöka vara en solitär, att inte riktigt vara där jag är.

bryt

När medieklassen är en egen klass och alla bor på samma ställe är röster som din extra välbehövliga. Man vill att någon ska vara nära verkligheten.

– Men en tidning är också verkligheten faktiskt. Och löneskuttet är ganska stort. Det är lätt för andra att uppskatta när jag är ute i verkligheten och tjänar ingenting medan de kan sitta här och vara glada att det finns folk ute i verkligheten.

bryt

Är en tidning verkligen verkligheten? Mariebergskomplexet? Du går in tidigt på morgonen och kommer inte ut förrän sent på kvällen.

– Javisst så kan man säga. Men det där att det finns något slags mer verklig verklighet där ute någonstans, det är en existentialistisk grej som alla tror. Man är alltid fast i sin egen lilla bubbla.

bryt

Det är väl okej om man är undersköterska – men är det verkligen okej om man är journalist?

– Nej. Då måste man i alla fall gå ut och hälsa på i verkligheten ibland. Fast egentligen är det så att man ska inte börja som journalist när man är 18 år. Det är nog bra om man har en bakgrund som man kan ha som något slags stämjärn eller referenspunkt till det man håller på med.

bryt

Som man säger om politiker …

– Ja. Det är naturligtvis lätt att bli cynisk om man svassar in på ett välbetalt journalistjobb och sitter och snackar om att lågavlönade människor måste ta sig samman.

bryt

Stöter du på sådana attityder?

– En ledarskribent skrev när det handlade om utbrändhet att hur kan de säga att de blir utbrända på sin arbetsplats när det är så fina arbetsplatser i Sverige? Då tänkte jag att du skulle inte klara dig en kvart i vården utan att bryta ryggen, din lilla tunnis!

bryt

Gör man mest nytta som ledarskribent eller som undersköterska?

– Det beror på hur man definierar nytta. Det är fantastiskt att kunna få en annan människa att somna in. Dementa härmar ens beteende så om de inte kan sova så håller man dem i handen och så tittar man på dem och blundar själv. Då blundar de också. Och så somnar de efter att ha varit uppe och ställt skorna i kylskåpet fyllda av förvirring och ångest. Det är en stor sak. Det insåg jag inte när jag höll på med det. Men jag inser det nu. Men att kunna skriva och påverka på en ledarsida – där är man ju med i det politiska samtalet, man är med och präglar det.

bryt

Du lider inte av att det är abstrakt?

– Nej, jag är jävligt abstrakt själv. Jag är väldigt mycket i mitt huvud. Jag tänker. Gillar att filosofera över tillvaron. Det känns mer som om jag är mer i mitt naturliga element nu.

bryt

Vad ser du som din uppgift som ledarskribent?

– Min uppgift är att … men gud vad svårt … När jag tycker att det är härligt att vara ledarskribent, det är när vi blir väktare för humanitet. Det kan gälla rasistiska diskussioner, homosexuellas rättigheter eller hur man ser på kvinnor.

bryt

Vilken grej har varit den härligaste hittills?

– Irene Kenes. Det är helt klart det mest fantastiska vi har gjort.

Irene Kenes är en av de envisaste kampanjer Expressen har bedrivit. Hon fick inte asyl i Sverige trots att hon hotades av könsstympning och tvångsgifte i sitt hemland Tanzania. Längst ner på ledarsidan fanns i femton månader en liten bild med texten ”Och för övrigt anser vi att Irene Kenes ska få stanna i Sverige”.

– Här handlade det om att övertyga ministrar och utlänningsnämnden, ja det samhälle som bestämt att hon skulle avvisas. Och så bara gneta och gneta och gneta och sticka hål på allting som de sa. Den första ledaren jag skrev om henne gick ut på att få makthavarna att förstå vad omskärelse är, att det faktiskt är kniv i kött.

Den texten börjar: ”Har du varit på toaletten i dag, kära läsare? Har utlänningsnämnden uträttat sina behov? Har migrationsminister Maj-Inger Klingvall pudrat näsan? Ja, förmodligen. Och hur lång tid tog det? Några minuter? Bra. Det låter normalt.” Sedan beskriver Marteus hur ett toalettbesök ter sig för en könsstympad kvinna. Efter femton månaders kamp tog till slut Europadomstolen upp Kenes fall och förbjöd Sverige att utvisa henne. Utredningen tog en ny vändning och det som tidigare kallats bluff räknades nu för sanning.

bryt

Det är en av dina bästa stunder. Är det också en av kvällstidningens bästa stunder?

– Ja, absolut. Expressen är en tidning där man får visa känslor. Och i sådana här fall kan man verkligen använda det. Att kombinera starka känslor med bra argument. Det är enormt effektivt.

Annars vill Marteus inte säga så mycket om journalistikens vara och framtid. Hon är inte den sorten.

– Jag kallar mig inte journalist. Det är för stort för mig. Och jag kommer aldrig att kunna bli som en del kolleger som sitter framför nyhetssändningar och kritiserar vinklingar och följdfrågor. Jag är inte intresserad på det sättet.

Det smyger sig in en påtaglig misstanke att Ann-Charlotte Marteus kanske kommer att hoppa av igen. Att hon ”egentligen” är författare och inte ledarskribent. Inte bara för att hon har sjutton pärmar med börjor och en färdigskriven ”dålig” roman.

Hennes tankar verkar springa ur det hon skriver snarare än att hon har ett program att formulera på effektivaste sätt. Förmodligen kan hon på riktigt bli överraskad över det hon själv fäster på papper. För hennes metod tycks vara att söka frågorna hellre än svaren, att hela tiden hitta nya infallsvinklar och ställa sig någon annanstans. Aningslösheten från den första publiceringen är hon angelägen att behålla.

– Jag tror inte jag vill förstå hur mycket makt jag har, hur mycket jag kan påverka. Då skulle jag inte kunna fortsätta skriva på det här sättet och med den här lusten.

Och precis som undersköterskan en gång steg upp och lade sig i vårdpolitiken så kan det numera hända att den liberala ledarskribenten stiger ned i ett svartklätt radikalfeministmöte och konstaterar att: ”När Studio Annas bilar brändes satt jag bevars och rasslade uppskattande med mina juveler.”

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies