Tjurskallarnas sammansvärjning

Journalisten existerar inte. Så skrev sociologen och mediefilosofen Pierre Bourdieu, nu död och djupt saknad av många.

Han syftade, lyckligtvis, inte på tidningen Journalisten utan på den abstrakta och generaliserande hopklumpningen av män, kvinnor, unga, gamla, fotografer och formgivare, skribenter och redaktörer, fackutbildade eller allmänbildade till något slags anteckningsblocksviftande genomsnittsmurvel med pressskort i hatten, trenchcoat över axlarna och en fälld kommunalpamp som trofé ovanför den öppna spisen. För att ta den gamla schablonen

Vi är alla journalister, men vi är inte likadana. Vi är individer med vår egen erfarenhet och kompetens. Vi bråkar med varandra, drar åt olika håll och har olika syn på mediernas roll och journalistikens uppgift, både inom och mellan redaktionerna.

Det är bra.

radbryt

I en ledare i Moderna Tider skrev Göran Rosenberg en gång att det traditionella journalistiska idealet som sanningssökare, maktavslöjare och verklighetsuttolkare – ett ideal som till och med slagits fast av en statlig utredning, på tidigt 70-tal – är ett uppdrag som ingen delat ut, ett mandat som inte finns. Det retade gallfeber på många, inklusive Jan Guillou, som genast skällde ut Rosenberg som cyniskt språkrör för den totalitära högern.

Men Rosenberg hade ändå en poäng. Nämligen att det inte bara finns ett uppdrag, utan att det måste vara upp till var och en att definiera sitt eget uppdrag och sin egen drivkraft i yrket.

radbryt

Den viktigaste uppgiften som journalist är, för mig, att våga göra sina egna val. Om vi inte bejakar egensinnet och modet att vägra följa huvudspåret efter veckans dominerande drev blir journalistiken lätt vad Bourdieu kallar en ”enhetssörja”, där alla dessa individer som är journalister finner sig i att producera vad någon annan antar att folk vill ha. Då upphör journalistiken att vara journalistik. Då blir det bara mediebrus.

Ytterst handlar detta om överlevnad för en hel yrkeskår. Ju mer homogen journalistkåren och journalistiken är, desto lättare är det att reducera den till utbytbara råvaror i en rundgångsreproducerande mediefabrik. Eller omvänt: ju starkare vi bevisar mångfaldens betydelse på redaktionerna, desto svårare blir det att spara, krympa och skära ner.

radbryt

Jag tror på egensinnet. Jag tror på de kompetenta tjurskallarna som envetet vårdar sin särart. Jag tror på dem som brinner för sina ambitioner och som vågar säga nej till det de inte tror på . Jag tror att det är så journalistiken blir mer betydelsefull, i en allt digrare flod av massproducerade snabbmedier med hög lönsamhetskoefficient. Jag hoppas att det ska synas i Journalisten framöver, i debatt och reportage om journalistikens kvaliteter och dess möjlighet att prestera kvalitet, under villkor som blir allt orimligare.

Och tycker du att det är käpprätt åt helvete är du varmt välkommen med en avvikande åsikt.

Martin Jönsson

P.S. Läste dagspressens gedigna minnesbilagor om Astrid Lindgren och slogs av en sak: hur mycket min bild av Astrid formats av de klassiska pressfotografernas bilder av henne, från Per Kagrells kofotsbild till Torbjörn Anderssons Årets Bild-belönade ”Tittut”. Onekligen något att tänka på för de tidningsledningar, som nu i rask takt devalverar bildens och bildredaktionernas värde för ett modernt medieföretag.