SvD tillbaka i klassiska tidningskvarter
Efter nästan 40 år i Marieberg flyttar Svenska Dagbladet tillbaka till de klassiska stockholmska tidningskvarteren i Klara. Omar Magnergård, som var med vid flytten från Klara är tveksam till om det är rätt att återvända till city.
Efter nästan 40 år i Marieberg flyttar Svenska Dagbladet tillbaka till de klassiska stockholmska tidningskvarteren i Klara. Omar Magnergård, som var med vid flytten från Klara är tveksam till om det är rätt att återvända till city.
Reportern och seniorreportern med mera, Omar Magnergård, började på Svenskan 1959 och var med om flytten från Karduansmakargatan i Klara 1962.
Han gick formellt i pension vid årsskiftet men fortsätter leverera ett par artiklar i månaden, numera från den egna redaktionen i arbetsrummet hemma i Lidingö. Därifrån har Omar, som varit Läsarnas ombudsman på SvD, telefonkontakt med läsarna.
Men han tänker inte bara sitta hemma utan kommer att titta in på den nya redaktionen på Mäster Samuelsgatan då och då för att morsa på gamla jobbarkompisar och prata strunt ett tag.
“Klara-tiden överromantiseras”
Han saknar – trots det skimmer som minnet brukar förläna berättelserna om murvlarnas bohemiska liv i Klara – inte tiden särskilt mycket. Överromantiska, kallar han beskrivningarna av den epoken.
När journalisterna jobbade kväll hade de en middagsersättning på 270 kronor som betalades ut var fjortonde dag. Då blev det fest på Stopet och andra krogar i kvarteren.
– Däremellan svalt vi. Det blev magsår och annat elände. När vi flyttade till Marieberg såg redaktionschefen Nils Boman till att vi fick en matsal i tidningshuset. Han var trött på det där gamla systemet.
Redaktionen fick en stor yta att disponera. En kommitté arbetade i flera år i förväg med att utforma lokaler och arbetsrum.
– Flytten nu måste vara ett enkelt fälttåg jämfört med då. Det här var på blytiden och det var en stor apparat att flytta hela sätteriet. Nu är det bara att flytta datorer och chips hittan och dittan.
Han är aningen fundersam om det verkligen är entydigt bra att tidningen nu återvänder till Klara.
– Det sägs att det är bra att tidningen kommer närmare beslutsfattarna. Men en tidning ska handla om mycket mer än om beslutsfattare. Talar man med folk ute i landet blir det inte bara om politiska finter och EU, utan mera om vardagligheter.
Journalistiken har förändrats på flera sätt under de 40 år som gått sen förra Klaraepoken.
“Det är mer pang på rödbetan nu.”
I Klara hade man sena lämningstider på kvällen. Vid åtta-niotiden var det ofta tre jobb att skriva ut. Visst var det stressigt när man jobbade mot deadline, men vanligtvis kunde man lunka omkring och resonera med varandra mer än man kan i dag.
– Nu ska det vara pang på rödbetan, journalistiken har blivit mer industriell.
Då ifrågasattes sällan makthavare. Det var först när dåvarande centerledaren Gunnar Hedlunds skogsaffärer och skattetrixande ifrågasattes som man började granska makthavare.
Känslorna är blandade för den tidning han varit trogen i bortemot ett halvsekel. Han säger med ett stänk av saknad i rösten:
– Svenskan var en gång en elegant tidning, språkligt, utseendemässigt, redaktionellt och i valet av ämnen. Jag vet inte om man efter flytten till bikupan i Klara kan behålla den elegans som kännetecknat tidningen. Jag vet inte, kanske är det lite ängsligt av mig.
– De unga gillar att läsa om pop och det snaskigaste mordet. Men de äldre är inte så intresserade. Redaktionen måste också ha seniorer för att få perspektiv och rätt värdera händelser historiskt.
Han tycker att Svenskan i det nya formatet har blivit ett mellanting mellan kvällstidning, Metro och sig själv.
– Våra äldre läsare är inte helt belåtna med den lite tuffare stilen.
Många gamla medarbetare har dessutom den senaste tiden slutat på SvD.
– Det är idioti att låta såna erfarna medarbetare som Sigfrid Leijonhufvud och Elisabeth Crona gå. Det är tunga förluster.
Svenskan har haft dålig ekonomi även förut
Att leva med dålig tidningsekonomi är inget nytt för Svenskan eller för Omar Magnergård. Det var flera tunga år även innan Buster von Platen blev chefredaktör. Upplagan var nere i drygt 160 000 exemplar. Som högst steg den sen till omkring 230 000.
– Jag hoppas att Svenskan får många lyckliga år, men jag är lite rädd för framtiden. Det som måste göras är att se över mixen i tidningen. Mycket är så likgiltigt. En tidning måste samtidigt få läsaren att bli upprörd, men också få skratta eller åtminstone le ibland.
– Som nu när jag hörde på radion om en kille som satt i kanoten och tog upp en abborre och just då kom gammelgäddan och högg efter abborren och nästan välte kanoten. Jag vill kunna säga till Maggan och Rolf: Hörde ni om den där killen som fiskade och då…
hl@sjf.se
