”Jag ville fånga utanförskapets konsekvenser”
I kväll delas Stora journalistpriset ut. En av de nominerade är Dagens Nyheters reporter Viviana Canoilas som kan vinna kategorin Årets berättare för sin text ”Varför letade ingen efter försvunne Asad, 15?”.
Det är ett reportage om polisens och samhällets misslyckanden strax innan en ung man hittas strypt i ett skogsparti i Stockholm.
Storyn om Asad är någonting Viviana Canoilas säger att hon aldrig ”sprang över”. Hon bara följde med i rapporteringen och trodde hela tiden att någon skulle komma med ett avslöjande om hur polisen hanterat hans försvinnande. I stället blev det tyst, både från polisen och medierna, så hon började leta efter föräldrarna på egen hand.
– Det jag såg och ville fånga var utanförskapets konsekvenser, säger hon.
Redan när Viviana Canoilas var liten sa hennes pappa att det finaste yrke man kan ha är att vara journalist. Så hon tänkte, ”oki, pappa vet bäst, jag kör på det” och på den vägen är det.
Du har en väldigt nyfiken berättarstil i dina texter, var kommer den ifrån?
– Jag gillar att visa i stället för att berätta. Jag vill också att läsaren ska tänka själv och bilda sin egen uppfattning eller slutsats utifrån den fakta jag lägger fram. ”Köttet” i texten får intervjupersonerna stå för i form av citat.
Vad har du för drömmar och mål under 2020?
– Jag skulle vilja gå en Fojokurs i gräv eller i porträtt. När man är vikarie har man inte den möjligheten.
