”De oärligaste människorna på planeten”

Donald Trump pekar mot pressdiket i Bayfront Park Amphitheatre i Miami. ”De här människorna, är de oärligaste människorna på planeten”, säger han och publiken buar. ”Vi har massiva publikskaror. Det är något som är på väg att hända. De rapporterar det inte.” Han riktar pekfingret mot TV-kanalen NBCs reporter Katy Tur. ”Katy, du rapporterar det inte, Katy.” Det går en rörelse genom publikhavet.

Från min position går det inte att avgöra vad som händer därframme, men inom några sekunder rapporterar andra journalister på pressläktaren via Twitter om vad som pågår. ”En kille bakom mig hånar henne oavbrutet”, skriver Holly Bailey från Yahoo News. ”Gör ditt jobb Katy! Rapportera sanningen Katy! Rapportera vad han säger Katy!”

Flera journalister börjar använda hashtaggen #ImWithTur för att visa sitt stöd. Igen. Det är inte första gången Donald Trump mobbat och trakasserat Katy Tur inför öppen ridå. Hon berättade själv om sin utsatthet i en krönika i Marie Claire i augusti.

Annons

Många journalister har vittnat om svårigheterna med att bevaka just Donald Trumps kampanjmöten. I en 360-graders video från New York Times kan man själv få uppleva hur det är att vara omringad av Trumpsupportrar när han hetsar publiken mot journalisterna på plats.

Trump har portat etablerade medier från sina möten. Han kallar återkommande journalister för lögnare och avskum. Han döljer inte sin skadeglädje över branschens ekonomiska problem. På torgmötet i Miami denna varma eftermiddag i början av november hånar han New York Times: ”Deras resultat har gått ner med 97 procent”. Publiken jublar. ”Jag tycker så väldigt synd om dem”, säger Donald Trump sarkastiskt. ”Och sen vill dom att ni ska rösta på ’crooked Hillary’. Jag tror inte det. Aldrig tidigare i ett presidentval har medierna varit så partiska och så oärliga som i detta val.”

I nästa andetag kallar han Hillary Clinton för kriminell och korrupt, med hänvisning till att hon i rollen som utrikesminister använt en privat epostserver och därmed kan ha riskerat rikets säkerhet. Vad han inte nämner är att det var New York Times som avslöjade storyn om epostservern.

Det är första gången en amerikansk presidentkandidat öppet omfamnar konspirationsträsket som ibland kallas alternativa medier, och använder hatsajternas antijournalistiska retorik från podiet på sina torgmöten.

Det finns inte heller någon annan presidentkandidat som varit så lögnaktig som Donald Trump sedan faktakollare som PolitiFact började mäta. Trump har under kampanjen spottat ur sig fler flagranta lögner än alla andra republikaner (eller demokrater) som ställde upp i presidentvalet, tillsammans, enligt Washington Post. När en journalist påtalar en lögn, riskerar hen att bli en måltavla för Trumpkampanjen. Journalisten Ben Terris på Washington Post beskriver det som ”Trumpkampanjens krig mot verkligheten”.

Jag befinner mig med en kompis på semester i USA sedan två månader och har rest i en schleten Ford över kontinenten, från San Francisco till Miami. Vi har bott på campingplatser, motell och hotell, framför allt i Södern och har passerat genom 14 delstater.

Vi har högläst politiska artiklar ur New York Times och Washington Post under bilresan, lyssnat på kristen radio, köpt lokaltidningar som producerats av enmansredaktioner och pratat med en hel del människor. Vi har sett presidentdebatter och mängder av politisk TV-reklam. Eftersom vi i huvudsak har rört oss på landsbygden har vi också sett väldigt många Donald Trump-skyltar i skyltfönster och på folks tomter, och inte särskilt många Hillary Clinton-skyltar. (Utom förstås ”Hillary for Prison”-skyltar.)

Chefen för det oansenliga Carrizozo Heritage Museum i småstaden Carrizozo, New Mexico, John Schulz, visar oss med illa dold stolthet museets taggtrådssamling. Den är (kanske) störst i världen och underhålls av bröderna Hobbs, två ålderstigna cowboys med säregna intressen. Han guidar oss själv runt i museet, han har tid eftersom vi är de enda besökarna i dag.

Under resan stöter vi på många liknande museer i många liknande döende småstäder på den amerikanska landsbygden. Carrizozo var en järnvägsknutpunkt och hade som mest 9 000 invånare. När järnvägen flyttades på 1950-talet dog staden sotdöden. I dag finns officiellt 840 invånare här, men i verkligheten är det närmare 730, tror Mr Schulz.

Uppgivenheten är inte lika stor i Alpine Helen i Georgia, en liten stad med 300 invånare som hade sin storhetstid i samband med skogsindustrins glansår i södra Appalacherna. Staden har byggts om till en absurd alpby med lederhosenbutiker, permanent Oktoberfest och bayersk-skandinavisk exotism och är nu Georgias näst största turistattraktion. Men Alpine Helen är ett undantag och alphyddebonanzan har egentligen inte räddat byn från förfall, bara undergång.

Den amerikanska landsbygden är döende, det finns inga reella politiska program för att rädda den, de sociala skyddsnäten är få och de ekonomiska klyftorna mellan stad och land har ökat, precis som de har mellan rika och fattiga.

Trots alla förändringslöften från den politiska eliten under decennier har folk här inte fått det bättre, och skillnaderna mellan de som har och de som inte har bara ökar. Det skapar en ilska, som rättmätigt riktas mot den elit som inte uppfyllt sina löften. Det är samma ilska som lade grunden för Tepartyrörelsen inom det Republikanska partiet.

Jeb Bush, Barack Obama och Hillary Clinton är representanter för den eliten. Liksom är de liberala storstadsjournalisterna. Donald Trump lovar att dränera träsket i Washington och åtala medieföretag som sprider ”lögner”. Det är ett tilltalande budskap för många av dem som svikits av etablissemanget.

I dag går amerikanerna till val och mycket pekar på en Clintonseger. I de tre stora nyhetskanalerna Fox News, CNN och MSNBC gör redaktionerna allt för att öka spänningen och därmed hålla tittarna kvar. Varje detalj i demografin nagelfars. Hur många hispanics har förhandsröstat i Nevada? Hur ser uppslutningen av svarta röstande i Philadelphias förorter ut jämfört med 2012?

Kandidaternas tal från valmötena direktsänds och den enda lilla mening som skilde sig från det förra talet för tre timmar sedan djupanalyseras av en panel på upp till tio personer, varav flera är supportrar som skriker i mun på varandra. Det enda som aldrig analyseras i TV är sakfrågorna. Man har tur om de nämns.

För fyra år sedan träffade jag Farai Chideya i New York under en reportageresa för Journalistens räkning. Hon är en välkänd politisk kommentator och undervisar också i journalistik. Hon berättade då att TV-kanalerna hellre väljer att rapportera om kampanjerna än om sakfrågorna eftersom det ger bättre tittarsiffror.

Åsikterna hade dessutom konserverats genom kraftigt vinklad rapportering och en oförlåtande ton, vilket lett till att människor identifierar sig som antingen demokrater eller republikaner och röstar på ”sitt parti” oavsett vilka kandidaterna är.

Vad som är sant och vad som är lögn är ointressant, allt handlar om att få sina sympatisörer att gå till vallokalerna. Medierna har i mångt och mycket reducerats till megafoner för politiska oneliners som ska entusiasmera massorna för en karismatisk ledare. Den processen har tveklöst eskalerat under 2016 års valbevakning. Samtidigt har hatet mot journalister vuxit sig allt starkare.

Fox News direktsänder från ett Trumpmöte i Michigan. Donald Trumps ansikte är skuggat under kepsen. Allt som syns är munnen, som fortsätter att spy hat mot journalister. ”De oärligaste människorna på planeten. Titta på dem.” Publiken buar.