I huvudet på SR:s vd

”Här borta, kom med.” Det är tisdagen den 21 oktober. Cilla Benkös dag började klockan 6.30 på Sats. Sedan gick hon till Sophiahemmet för inspektion av sina talrika födelsemärken. Raska steg vidare till Radiohuset, det senmodernistiska 60-talsbygget som nyligen kvalade in på Lars Trägårdhs kanonlista men som med sina curtain wall-fasader i glas inte är alldeles lättskött. Till fots de sju trapporna upp till chefskorridoren.

Nu är klockan 11. I Cilla Benkös mötesrum, som ligger i fil med hennes arbetsrum, sitter bolagsstyrelsens personalrepresentanter från Journalistförbundet och Unionen, för förmöte inför veckans styrelsemöte.
– Det är något jag började med när jag tillträdde som vd.
Alltså för 13 år sedan.

Journalisten får sitta med men inte citera. Det effektiva mötet – det första i raden av sådana – avhandlar cybersäkerhet, Ekots kommande flytt – håller planerad byggstart nästa kvartal? – och eftermiddagens public service-debatt i riksdagen. Där Cilla Benkö inte väntar sig några överraskningar.

På väggarna sitter foton och tidningsomslag med Benkö, på svenska och engelska. På bordet där hon ibland har arbetsmåltider – är hon ensam hoppar hon gärna över lunchen – finns bordstabletter med Josef Frank-motiv, mineralvatten och 100 års-choklad med texten ”Fortsätt lyssna”.

Det år som företaget fyller hundra firar Benkö 40 år i Radiohuset. 1985 klev hon in som praktikant på Radiosporten.
– Jag var 21 år gammal. Så då kan du räkna ut hur gammal jag är nu.

Hon fick fast jobb ganska snabbt – skämtar om att hon som kvinna kanske blev inkvoterad. Sa upp sig för att följa med sin blivande man till USA. Kom tillbaka, fick vik på Ekot, i ekonomigruppen trots att hon inte kunde så mycket om ämnet.
– Jag tror de ville ha någon som var bra på radio. Man lär sig prata utan manus och blir väldigt bra på live på Radiosporten, det är den absolut bästa radioskolan.

Sedan blev hon utlasad.
– Det har jag också erfarenhet av.

Men hon fick komma tillbaka, och med undantag för en utflykt till SVT som Aktuelltchef har hon blivit SR trogen; sedan 2007 sitter hon i företagsledningen och sedan 2012 på den allra högsta stolen.

2025 har varit ett motsägelsefullt och intensivt år. SR har firat sitt första sekel – och sagt upp motsvarande 160 helårstjänster. En kommunikativ utmaning.
– Man kan ju inte samtidigt säga hej då till 160 kollegor, och sen dra på ett jättehundraårsfirande. Det vore inte anständigt. Samtidigt fanns det inte heller på kartan att vi inte skulle uppmärksamma hundraårsdagen, man fyller trots allt bara hundra år en gång.

Så SR använde sitt eget ”husband” symfoniorkestern, sina egna radioprofiler, i sin egen lokal Berwaldhallen, för den externa festkvällen. Kungaparet var på plats, statsministern var där. Internt hölls firandet i Radioparken en augustikväll. Vädret var med SR, det var foodtrucks och musik, sedan disco och pianobar och karaoke inne i studiorna.
– Jag har aldrig sett så många lyckliga människor vid ett och samma tillfälle. Det gjorde mig väldigt stolt när jag gick hem. Jag kände att vi har gått igenom tuffa tider, ändå är folk liksom på. De är på hugget, det finns en massa energi kvar. Folk är väldigt lösningsinriktade på Sveriges Radio. Och otroligt lojala med uppdraget och med publiken.

Från redaktionsgolvet skulle nog många skjuta in att sparpaketet lämnat djupa spår i företaget. Enligt SR:s journalistklubb finns det medarbetare som går på knäna och bara väntar på insatser. Besparingarna har ökat pressen, och arbetsmiljöenkäter har visat problematiska siffror för SR-ledningen.

Ja, säger Cilla Benkö, det har varit smärtsamt. Men man måste vara realist:
– Det är klart att det tar tid innan större förändringar sätter sig. Det var inte så att vi bara sparade, vi gjorde ett omställningsprogram också för att vi fortfarande vill kunna utveckla företaget.

Vad gör du som vd för att arbetsmiljön på golvet ska bli bättre?
– Så mycket jag kan i min roll. Vi tar det på allvar. Vi gör medarbetarundersökningar, pulsmätningar, vi har väldigt duktiga chefer som har dialog med sina grupper. Ingen försöker bagatellisera det.

I slutändan kommer det kanske handla om att SR, motvilligt, måste prioritera bort ännu mera för att minska på trycket på medarbetarna, säger hon. I klartext: minska personalstyrkan. 70 procent av SR:s budget går till löner.

Frågan blir mer akut inför kommande tillståndsperiod. Enligt det räkneexempel som SR lämnade in till public service-utredningen kommer det att saknas 300-400 miljoner kronor per år i budget. Det beror på flera saker, förutom allmänna kostnadsökningar för distribution och löner:

• SR:s ökade beredskapsuppdrag utan extra medel.
• Underhållskostnader för fastigheter – bland annat den kanoniserade byggnaden på Gärdet.
• Ökade kostnader för musikrättigheter.
• SR måste utveckla ett nytt radioproduktionssystem och byta ut samtliga kontrollbord på 50 orter eftersom dagens leverantör av kontrollbord slutar leverera reservdelar 2027.

Budgeten är realistiskt lagt enligt SR. 300-400 miljoner, det motsvarar att behöva lägga ned hela Ekot och fyra lokala kanaler har Benkö tidigare sagt.

Står du fast vid att det kan bli verklighet?
– Vi kommer såklart aldrig att lägga ned Ekot. Kan vi garantera att vi kommer kunna ha kvar 25 lokala kanaler? Nej, det kan vi inte. Slår det värsta in kommer vi inte kunna ha kvar dagens verksamhet, det kommer att vara ett annat Sveriges Radio. Och om man tror att pengarna finns att spara på det som inte är nyheter och samhällsjournalistik och utrikeskorrespondenter och lokal närvaro i den omfattningen, då tror man fel.

SR har ofta fått kritik för den vilt snurrande las-karusellen och de många korttidskontrakten. Det lär inte bli bättre framöver.

Kan ni inte göra på något annat sätt?
– I wish! Vi har den arbetsmarknadslagstiftning vi har. Vi är ett företag med väldigt många nyhetsjournalister, vi sänder live varje dag, 24 timmar om dygnet. Vi måste vara bemannade. Efter det här sparpaketet finns ännu mindre möjlighet att ha vakanta luckor.

Hon fortsätter att prata om hindren för att fastanställa fler, och de nackdelar hon vet att det innebär för människors privatliv. Och landar i vad hon själv inser är ett ganska vd-mässigt svar:
– Man får ändå upp till fyra år på sitt cv på ett av Sveriges bästa medieföretag, så förhoppningsvis är det i alla fall en liten hjälp jämfört med om man inte hade varit här alls. Men ibland är jag lika ledsen som den som slutar.

Det har hunnit bli lunch. Cilla Benkö dricker en cola zero (”Det finns andra läskmärken också.”) framför datorn. Hon ska skriva små tal till de SR-medarbetare som står näst på tur för att fira 25 år i tjänst. Men inte bara.
– Finns det en länk för debatten, Madde?

Madeleine Pilati, Benkös trogna vd-assistent, skickar länken till riksdagens livesända webb-tv inför voteringen om public service kommande tillståndsperiod, 2026-2033. Det ska visa sig bli en lång och ganska upptrissad debatt med SD och MP längst ut i de två ringhörnorna, där ord som ”de små stegens tyranni” och ”demokratiproblem” slungas genom plenum.

Från sitt skrivbord i Radiohuset noterar Cilla Benkö att tonläget är ”ovanligt skarpt”.
– Jag har varit med länge nu. Jag har inte riktigt hört det tidigare.

Det vore olyckligt om Sverige sällade sig till skaran länder där det saknas konsensus om varför public service är viktigt, tycker hon.
– Jag har inget emot att vi debatteras, man får såklart tycka olika. Men att hamna där tror jag inte vore bra för svensk demokrati och svensk publicistik. Inte heller för Sverige som land och vår beredskap och vår försvarsförmåga.

Rör vi oss mot det scenariot menar du?
– Det vet jag inte. Och det är ju faktiskt inte upp till mig.

Klockan 15.15 slår sig nya personer ner i vd-soffgruppen på våning sju. Ägardialog med dotterbolaget SRF. De diskuterar fasaden – klarar den en tillståndsperiod till utan upprustning? Detaljrikedomen ökar när de tar upp upphandlingen av nytt kafé och butik i Hangaren.

Det måste vara rimliga priser, inskärper Cilla Benkö, folk jobbar 24/7 och kan inte betala 25 spänn för en cola. Och det måste finnas yoghurt, äpplen, inte bara bullar och socker!

Mötet blir, igen, effektivt, för 15.30 ska Cilla Benkö ”knalla bort till Kalle”. Hon tar trapporna ner och genar genom Radioparken. UR:s vd Kalle Sandhammar släpper in via en dörr ut mot parken, och de går raskt bort till Djungeln, rummet där de brukar ha sina informella möten.

– Som vd är man annars ganska ensam, säger Cilla Benkö.
– Det är fint att det är prestigelöst och tillitsfullt, fyller Kalle Sandhammar i, innan Journalisten får lämna rummet.

Det mörknar över Radioparken när Cilla Benkö går mot ännu ett möte, hon ska ta en promenad med en sjukskriven medarbetare. Strax före klockan 19 kliver hon in genom Dramatens förgyllda portar. Branschdagen Guldörat ska dela ut årets priser – SR tar hem tio av 23 priser, konkurrensen hårdnat. Cilla Benkö minglar med cola zero och salta pinnar i marmorfoajén, med jämn, hög energi och till synes fortsatt obrydd av fotograf Tor Johnssons starka blixt.

Representation äter mycket tid, det är få vardagskvällar hon tillbringar i hemmet.
– Man kan inte ha det här jobbet om man inte tycker om den delen. Jag tror att en av mina styrkor är att jag är genuint intresserad av att prata med folk. Det kanske är därför man blev journalist en gång i tiden.