Baraa Lafi överlevde sjukhusattacken: ”Det är svårt att andas”

Baraa Lafi var på plats vid attacken mot Nassersjukhuset i Khan Yunis i Gaza den 25 augusti. Sedan mer än ett år tillbaka bor hon i en lägenhet intill sjukhuset tillsammans med åtta andra kvinnliga journalister, bland dem AP-frilansen Mariam Abu Dagga. Sjukhuset ger tillgång till el och internet.

När den första israeliska projektilen träffade sjukhuset befann sig Baraa Lafi i hemmet, berättar hon på telefon från Khan Yunis.

– Jag och Mariam satt och drack morgonkaffe när vi hörde en jättehög explosion. Som vi brukar sprang vi dit för att fotografera och dokumentera vad som hänt. Jag sa till Mariam att jag skulle springa före henne till sjukhuset.

Hon såg att fjärde våningen där de brukat stå för att få bättre internet hade attackerats.

– Jag såg mycket förstörelse och blod, döda kroppar. Men jag gick inte upp direkt, jag stannade vid akuten och öppnade min mobilkamera för att dokumentera. Efter några minuter kom den andra attacken. Jag blev skadad av stenar som träffade mig.

Hon fick inte veta förrän senare att Mariam Abu Dagga hade sprungit upp på trappan som träffades av den andra attacken.

– Vi har förlorat många kollegor förut, men inte så här nära. Jag har inte bott med min familj under kriget, jag har bott med Mariam. Det gör ont.

Hur mår du nu, en vecka senare?

– Jag mår inte bra, faktiskt. Jag vill fortsätta jobba, men har inte jobbat på sex dagar. Jag orkar inte. När jag gått ut och fotograferat med kollegor känner jag att jag bara vill sitta. Det är svårt att andas. Jag har hela tiden ont i magen av stress, säger Baraa Lafi.

Hon berättar att hennes journalistkollegor i Gaza säger samma sak.

– Efter den senaste attacken har många blivit rädda, och trötta. Vi har inte orkat gå ut och rapportera.

Hur ser din vardag ut i vanliga fall?

– Vi vaknar och ser om något händer, då tar vi oss dit för att dokumentera. Vi är på sjukhuset och fotograferar skadade ofta, och reser till andra ställen som Israel säger är en säker plats men där det sker attacker. Vi dokumenterar människor som flyttar. På kvällen brukar vi laga mat tillsammans i lägenheten, vi äter ett mål per dag.

Känner du dig trygg som journalist, eller tvärtom som extra utsatt?

– Nu, efter att Israel har dödat så många journalister, känner jag mig otrygg. Människor har blivit för rädda för oss. I början av kriget samlades de omkring oss och gav oss mat och kände sig trygga i vår närhet. Nu ser de oss som måltavlor. Jag har inte alltid på mig pressvästen längre.

Vad skulle det betyda om internationella journalister släpps in i Gaza?

– Det skulle vara jättebra om Israel tillät det. Men jag undrar om de skulle orka jobba som vi journalister som är på plats.

Den svenska medborgaren Baraa Lafi har som frilansjournalist baserad i Gaza sedan ett drygt år tillbaka hjälpt Ekot med röster, bilder och miljöskildringar inifrån Gaza.

– Materialet hon tar fram skickas till våra reportrar, i synnerhet har hon jobbat nära vår korre Samar Hadrous, som värderar, bearbetar och sammanställer det hela till inslag för våra sändningar. Sedan i våras har Baraa regelbundet också avannonserats som ”medarbetare” i våra sändningar, när material hon skickat har använts i inslag, skriver Ekots utrikeschef Anders Pontara i ett mejl.