Vi är så många fler

Då kom en annan kyla. En linje med män, i svarta bombarjackor banar sin väg genom hopen. På deras ryggar står Soldiers of Odin, Odins soldater, det som beskrivits som ”extremhögerns uniformerade slagskämpar”.

Runt omkring blir det osäker stämning. En man hamnar mitt i ledet och nästan kastar sig därifrån. En ung kvinna går fram och ropar åt dem att försvinna, att de inte har där att göra, att de bara är där för att provocera. De tittar hotfullt, men ingen av männen lämnar ledet. De är trygga med varandra.

Efter en stund, en ganska kort stund, har de gått igenom firandet till andra sidan folkhopen. Någon av dem säger till de andra att det kanske var en dum idé att vara på plats överhuvudtaget.

Och det var det ju. De var inte där för att sjunga in våren, glädjas åt solen eller fira livets pånyttfödelse. De var där för att skrämmas, men det var nog inte det som fick dem att tveka. Utan snarare att de insåg att de inte hade en chans. Att de var så få. Och vi var så många, som inte ville ha Odins soldater där.

I Borlänge demonstrerade nazisterna på första maj. Många var rädda att det skulle komma många från hela Sverige till Borlänge. En del befarade 4 000 nazister. Nu blev det inte alls så. 250-300 personer uppges ha gått i nazistdemonstrationen. Många reagerade ändå starkt på demonstrationen och blev både arga och upprörda.

Och det är glädjande att se. Demokratin mår som bäst när folk reagerar mot antidemokratiska krafter. När rasism och nazism finns på gator och torg, måste alla vi demokrater reagera.

Men det finns också något demokratiskt i att nazisterna faktiskt fick demonstrationstillstånd och kunde gå det där tåget och framföra sina avskyvärda åsikter. Hur hemska de än är, så är även de åsikterna skyddade av vår grundlag. Den som vi värnar och som nu fyller 250 år.

Avskyvärda åsikter får också sägas. Det är handlingarna som ska stoppas.
Det kan vara värt att bära med sig i fler sammanhang.

Den unga kvinnan oroade sig över om Odins soldater hade tagit bilder på henne, om de nu skulle hota henne på nätet för att hon sade åt dem att försvinna från firandet. Oron var befogad. Hennes vän hade för ett år sedan råkat ut för precis det. Inte just av denna högerextrema grupp, men av en annan. Vännen blev skrämd till tystnad av hatet och hoten hen fick utstå.

Jag försökte lugna kvinnan. Men hennes oro påminde om vad hatet och hotet på nätet faktiskt gör. Hur det alldeles i sig själv är ett allvarligt hot mot demokratin och allas vår rätt att yttra sig.

Efter valborgsfirandet konstaterade en av mina vänner att det egentligen aldrig var någon fara. Vi hade bara kunnat putta ner dem i vattnet så att de fått kyla av sig en stund. Även om vi inte hade velat använda våld så var det ju helt sant. Och så är det ju alltid, egentligen, även på nätet. Vi demokrater är ju så oändligt många fler än de extremister som hotar vår demokrati.

Vi kan ta vårt ansvar, genom att säga ifrån i våra egna sociala kanaler. Demokrati är ju att vi alla ska kunna göra våra röster hörda.

Men viktigare ändå är att anmäla de brott som dessa personer begår varje gång de hotar. Nätet är ingen fredad zon.

STICK

MARKERAR MOT NAZIMARSCHER
Läste i mitt Facebookflöde om en insamling till flyktingbarn som gick ut på att varje meter nazisterna marscherade skulle ge pengar till flykting­barnen. Bra idé.