Varje fängslad är en för mycket

Martin Schibbye hade bott i Norge, det var "too much evidence" för att han förmodligen låg bakom terroristdåden i Oslo och Utøya, trots att han vid tillfället var inlåst i Etiopien.

Det fanns "too much evidence" för att Johan Persson hade bott fem år i Mogadishu och dessutom skrivit kritiska böcker om Etiopien.

Allting, vad som helst, hur som helst, kunde bli bevis mot Johan Persson och Martin Schibbye under deras fängelsetid.

När vi träffade dem i förra veckan skrattade vi tillsammans åt de absurda anklagelserna. Åt hur Mr Martin, som båda kallades, hade spridit terrorism genom att låna ut en Loneley planet-reseguide till en medfånge. I boken fanns det nämligen en karta där man kunde se Eritrea.

Man kan skratta åt tafattheten, det absurda. Skrattet är en hjälp när ofattbara händelser inträffar. Att försöka förstå varför man som journalist blir fängslad med påhittade bevis om terrorism är omöjligt. Att hitta rationella förklaringar går inte, när det enda brottet som begåtts är att man velat göra sitt jobb som journalist, att berätta vad som sker.

Hur bevisar man att man aldrig varit i Etiopien tidigare, hur bevisar man att man inte bott i Mogadishu när den man pratar med inte är intresserad av sanningen? I en diktatur fungerar ingenting normalt, för att inte fängslas måste man ljuga, låtsas, eller titta ner i marken och sluta se.

I Etiopien används nådesystemet som ett sätt att få tyst på oppositionen och på journalisterna. Genom att först dömas och sedan få nåd, har regeringen fått den obekväma personen under sin tumme. Om den benådade journalisten sedan skriver något som regeringen inte vill, behövs ingen rättegång för att personen åter ska hamna i fängelse. Det är effektivt. Eftersom nådeprocessen också innehåller en propagandafilm, där fången måste hylla regeringen och dess insatser, så förlorar den också sin heder.

Allting hade kunnat sluta sämre för de svenska journalisterna. De hade kunnat bli svårt sjuka av sina misskötta skottsår, de hade kunnat smittas av sjukdomar under fängelsevistelsen, de hade kunnat gå under psykiskt, de hade kunnat tvingas stanna ännu längre i fängelset.

Men det borde ha slutat bättre. Journalister ska inte kunna bli dömda för terrorism när de gör sitt jobb.

Jag var nog inte ensam om att få tårar i ögonen när Martin Schibbye på presskonferensen berättade om medfången som trots batongslag trängde sig fram till svenskarna inför deras frigivning och viskade i Schibbyes öra: "Promise me to tell the world what you have seen".

Att det också blivit Johan Persson och Martin Schibbyes livsuppdrag är logiskt. De uttrycker det själva som att de ville berätta en historia om olja och kom hem med en historia om bläck.

X X X

Det kan inte sägas för många gånger: inte en enda journalist ska hamna i fängelse för att de gör sitt jobb, inte en enda ska dödas, eller trakasseras för att de vill berätta om vad som sker.

Skyddet för journalister i världen är svagt. Ändå finns i FNs deklararation för de mänskliga rättigheterna rätten till information och fria medier som väsentliga delar i yttrandefriheten.

Fri journalistik, möjligheten att rapportera från konflikthärdar borde vara självklart skyddsvärt, i stället ser vi allt oftare att journalister blir måltavlor i väpnade konflikter.

En av de första sakerna Johan Persson och Martin Schibbye gjorde när de landade i Sverige var att skriva på för frigivandet av Dawit Isaak, fängslad i Eritrea i elva år, exakt det antal år som Johan Persson och Martin Schibbye blev dömda till.

Arbetet för att få ett slut på Dawit Isaaks fångenskap får inte upphöra förrän han är hemma i Sverige igen.

Varje journalist som fängslats för sitt arbete är en för mycket. Just nu sitter 146 journalister i fängelse runt om i världen. Sämst är Kina med 30 fängslade journalister, därefter kommer Eritrea (28) och Iran (24).