Unionen dumpar villkoren

Unionen har i sitt avtal möjlighet att stapla visstidsanställningar på rad i upp till tio år, utan att den anställde ens får rätt till förtur. Journalistförbundets avtal är inriktat på att ge anställda trygghet i en fast anställning, men även med detta avtal kan man stapla anställningar på varandra i sju år.

I minst 18 fall har olikheterna mellan avtalen lett till att medlemmar lämnat Journalistförbundet för att kunna jobba ytterligare en tid med visstidsanställning.

I det enskilda fallet kan det vara förståeligt, men det känns som en riktigt dålig väg för framtidens arbetsplatser. De som lämnar Journalistförbundet i förhoppning om fler visstidsanställningar behöver inte ens gå in i Unionen för att ta del av detta, Unionens avtal gäller ändå. Följden kan bli en mängd oorganiserade anställda med svag anställningstrygghet på Sveriges Radio och Sveriges Television. Det är inte bra för någon part, det borde inte vara det ens för arbetsgivaren.

Annons

Personalen inom public service behöver tryggare anställningar inte tvärtom. Det är bedrövligt att se den villkorsdumpning som Unionen ägnar sig åt på detta område.
Värt att notera är att Unionen och Journalistförbundet tillsammans, inom TCO, arbetar aktivt för att motverka staplandet av visstidsanställningar.

···

När nyheten om att Nils Horner mördats kom, skrev jag nästan som i chock en ledare på Journalisten.se i ämnet. Det har nu gått två veckor men känslan är nästan lika overklig fortfarande. I fredags dödades en afghansk journalistkollega till Horner i Kabul. Att läget snabbt förvärrats i Afghanistan inför valet är uppenbart.

Ska vi då sluta sända korrespondenter dit? Varje redaktion måste fatta sina egna beslut, det finns inget rätt eller fel. För demokratin, yttrandefriheten, det öppna samhällets skull är det dock nödvändigt att bevakningen av Afghanistan och andra farliga platser fortsätter. Alternativet är att vi inget får veta.

Terje Carlsson, frilans och ordförande för Grävande journalister, vill att redaktionerna ska köpa in material av frilansar som på eget ansvar ger sig in i dessa områden. Jag håller med honom, så länge redaktionerna betalar tillräckligt för att all möjlig säkerhet ska kunna köpas.

···

Vårt formatexperiment fortsätter, som ni märker, i detta nummer. Vårt förra nummer fick många reaktioner. Det togs också upp i Mattsson & Helins pod från Mediedagarna i Göteborg. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson berömde kraften i presentationen och Jan Helin erkände att han saknade ­broadsheet. Men på frågan om de skulle förvirra läsarna och börja göra kvällstidningarna i broadsheet var de mer tveksamma. Jag säger: våga!
Mattias Berg på Sveriges Radios Kulturnytt läste och reflekterade över tidningen och landade i uppfattningen att det känns som ”misslyckad japansk origami”.

Formatet ni nu håller i handen är ett påhittat format som har sitt ursprung i en diskussion på Dagens Nyheter. Jag har fått låna Ola Sigvardssons, då projektredaktör på DN, exemplar av den lilla minitidningen som diskuterades och här på redaktionen kändes det kul att testa. Personligen tycker jag att den är snygg, men svår. Jag hoppas att ni fortsätter mejla mig, twittra, instagramma på #tidningsformat och kommentera på vår formatblogg.

···

ETT PRIS VI BEHÖVER

Ännu ett nytt journalistpris är kanske inte nödvändigt, men Före­ningen grävande journalisters nyinstiftade antipris känns helt rätt. Priset Rullgardinen ska gå till offentlig verksamhet som försöker hindra insyn.
Ett lysande bra nyinrättat pris.
 

Missa inte SD-kursen