Scoopet och uthängningar
Vi känner igen det. Fokuset som kommer när man är utsatt för press. När omgivningen är kaotisk men du måste lämna ifrån dig inslaget, bilden eller artikeln.
Känslan är nästan euforisk, trots att det finns drabbade, eller skadade eller på annat sätt utsatta människor omkring dig.
Känslan liknar den man får när man stöter på något helt nytt, eller när intervjupersonen avslöjar något som vänder upp och ner på hela grejen.
Vittringen av scoopet.
Och sen – baksmällan. Ibland ångest. Hur kunde jag känna så när andra människor grät och led? Vad är jag för sorts människa?
Ibland följer skam och chock.
Man kan lättvindigt säga: Det är en del av jobbet. Men jag tror att det krävs mer än en axelryckning. Många medieföretag har idag katastrofplaner. När något stort händer får de som vill och behöver prata i grupp eller enskilt. Då kan det som etsat sig fast från olyckan lösgöras och lämna en och sorgen går att bearbeta.
Men det är lika ofta i det lilla som stödet behövs. När resurserna dras åt och produktionstakten ökar, så minskar tiden för samtal.
Och kafferaster har inte många journalister tid med. Annars är det kanske den enklaste möjligheten att snabbt bli av med ångesten. Då får man höra av kollegorna hur vanligt det är att känna sådär, att man inte behöver skämmas.
Kafferasten är också ett utmärkt tillfälle att föra vidare informell kunskap.
Kräv rasten och tiden åter.
– – –
Så var den igång igen. Debatten om att publicera namn på pedofiler.
Det finns nog inget som är så lättköpt som detta. Nya medier försöker profilera sig på namnpublicering, allmänheten hejar på. Och så blir det debatt och förmodligen nya läsare till, i det här fallet, nya sajter.
Det vanligaste argumentet för att publicera namn på pedofiler är att skydda allmänheten. ”Det är klart att föräldrar vill veta om det bor en pedofil i deras område”.
Tanken bygger på flera felslut.
För det första är det inte mediernas ansvar att hänga ut redan straffade för att ge dem ytterligare ett straff.
Vi har en rättskipande makt i Sverige. Mediernas ansvar är ett helt annat, nämligen att granska makten.
För det andra kan namnpublicering få allvarliga negativa konsekvenser. I första skedet skapas en pöbelmentalitet, lynchstämning. Vad händer med den uthängde? Vad händer med dem som liknar de uthängda? Vad händer med de oskyldigt uthängda?
Sedan kommer gränsdragningarna: Hur många gånger ska pedofilen ha återfallit i brott innan han hängs ut? Och varför ska inte den hemska våldtäktsmannen hängas ut, eller rånaren som sköt?
Medierna riskerar att bli en hämndmaskin i stället för granskare. I förlängningen kan det leda till inskränkningar i tryckfriheten. Om vi inte sanerar oss själva och tar vårt eget ansvar kommer myndigheterna snart att göra det åt oss.
Och ändå – om man visste att det hade effekt. Om man var säker på att uthängningarna i amerikansk och engelsk press hade betydelse. Att pedofilerna blev snällare, färre eller inte kunde begå brott. Då kanske det ändå kunde vara värt det – för att skydda barnen?
Ja. Visst. Men nu finns det ingenting som tyder på att det har någon som helst positiv effekt. Det enda som sker är en stigmatisering av förövarna, som aldrig kan rehabiliteras utan fortsätter i brott.
Och det bara för att några medier vill tjäna lite extra pengar och uppmärksamhet.
PS: Heder åt Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, som orkade säga nej till publicering, trots att 90 procent av hans läsare ville se namnen på åtta granskade pedofiler.
Radikale Wallraff
Günter Wallraff, denna levande legend, arbetar oförtrutet vidare för det fria ordet. Sedan en tid handlar det bland annat om att få läsa Salman Rushdies Satansverserna i en moské. Det låg inte så långt bort som man kan tro, även om han till slut fick nobben. I senaste numret av Humanisten frågar han retoriskt: ”Och vi? Vad måste vi göra? Jag är inte en av dem som omhuldar falsk tolerans, som ju ofta inte är något annat än okunnighet och feghet. Jag vill strida med mina muslimska medmänniskor … om sådant det lönar sig att ta strid för: Om de universellt giltiga mänskliga rättigheterna”. HG
Många kommentarer
Många har kommenterat min förra ledare om utlasningen. De flesta delar min uppfattning om hur orättvis den är.
”Jag kände att min erfarenhet uppskattades, och behövdes. Men så fann jag mig plötsligt utlasad vid drygt 60 års ålder, en helt ny erfarenhet. Redaktionen ville ha mig och personalredaktören försökte utverka dispens men högsta ledningen sa nej.” Anders Sandberg
”Tack för att du håller detta ämne vid liv. Jag lasades ut från Skånskan sista augusti i år. Där erkände de till och med att de lasade ut mig.” Lasse Angantyr
Signaturen Inna påtalar att utlasningen inte bara drabbar de drabbade utan även övriga redaktionen: ”Själv räknade jag till 22 vikarier som jag lärt upp under mitt senaste år på Aftonbladet. Jag sa helt enkelt upp mig på grund av att jag orkade inte med den oerhörda personalomsättningen.”
Bill Erlandsson var mer tveksam. I sitt första inlägg skrev han: ”Det finns alldeles för många hobbyjournalister i Sverige. Folk som inte kan hantverket, folk som inte har något att tillföra, men hemskt gärna vill jobba inom media.”
Men han avslutar vår debattrunda med att ge mig rätt: ”Vissa av mina argument har hon redan pulveriserat och det väcker respekt.” HG
