Så annorlunda om sommaren
…hur kommer det sig att det alltid händer precis lagom mycket för att fylla sidorna?
Många människor är uppriktigt intresserade av hur tidningar kommer till. De förundras exempelvis över att händelser blott några timmar senare kan finnas omskrivna i en dagstidning.
Men kunskaperna om hur produktionsapparaten fungerar är inte alltid stor. Det har förekommit att jag faktiskt fått den klassiska frågan: hur kommer det sig att det alltid händer precis lagom mycket för att fylla sidorna. För några vita hål ser man ju aldrig.
Som journalist vet man naturligtvis att det inte finns ett sådant automatiskt samband mellan spaltutrymme och händelsemängd.
Det visar sig inte minst om somrarna. Denna sommar, precis som alla andra, har det slitits hårt på redaktionerna för att fylla spalterna.
Somrarna är egentligen en märklig tid för många av landets journalister. Då prövas fantasiförmågan och uppfinningsrikedomen.
Särskilt besvärligt är det för dem som dagligen har ett visst utrymme att fylla. Vad göra när politikerna tar semester, presskonferenserna glesnar och postlådorna gapar tomma. Siktet måste ställas om.
Mer än en gång har jag själv varit med om att starta serier av skilda slag sommartid. Konsten har ofta varit att komma på användbara vinjetter. Jag minns till exempel ”Sommargästen”, som helt enkelt omfattade intervjuer med personer som sommartid brukade gästa den trakt jag var satt att bevaka.
Men det är en sommar som särskilt har etsat sig fast i minnet. En kollega och jag började varje dag med en fika på ortens kafé. Vi pratade om ditten och datten och spånade idéer. Kom vi inte fram till något konkret, vilket var det vanligaste, beslöt vi att på måfå dra iväg åt olika håll.
Vi ses om tre timmar på redaktionen – med varsitt jobb, ropade vi till varandra och hoppade in i bilarna.
Egendomligt nog fungerade arbetsmetoden utmärkt. Alltid dök det upp intressanta människor och sådant som var möjligt att skriva om, men som vi under den mediala högsäsongen av någon anledning aldrig hann med eller ens upptäckte.
Det blev väl inga kioskvältare, däremot texter och bilder om livsöden, ovanliga husombyggnader, uselt skötta vägar, jordenruntcyklister, barn som byggt jättekojor med mera. Givetvis blev det ett och annat rejält bottennapp, men vi fick också tag i regelrätta nyheter vid några tillfällen.
Sommartorkan tvingade oss att lämna redaktionen och de invanda spåren. Jag tror att vi gnällde ovanligt lite. Några rutiner att klaga över fanns det ju inte. Istället präglades arbetsdagarna av en tilltalande oförutsägbarhet. Med åren tilltar risken för idyllisering, men jag vågar ändå påstå att kollegan och jag hade mycket roligt den sommaren.
Chefredaktör
