Mera färg nu?
Journalister må vara ett släkte som gärna söker konflikter i yrkesutövandet, men samma går det inte att säga om journalisterna på årets kongress med Svenska journalistförbundet. Intrycket från kongressens första halva höll i sig även den andra: stämningen präglades inte av konfrontation utan av det som närmast kan beskrivas som mildhet.
Journalister må vara ett släkte som gärna söker konflikter i yrkesutövandet, men samma går det inte att säga om journalisterna på årets kongress med Svenska journalistförbundet.
Intrycket från kongressens första halva höll i sig även den andra: stämningen präglades inte av konfrontation utan av det som närmast kan beskrivas som mildhet.
Först på kongressens sista dag infann sig en viss hetta i debatten, föranledd i första hand av de omdiskuterade 60.000 kronorna i månadsarvode till förbundets nya ordförande.
Kongressombuden verkade faktiskt lättade av att Arnold Jeppsson från Dagens Industri ifrågasatte arvodet. Därigenom kom frågan upp på bordet.
”Det känns bra att kunna komma hem och säga till medlemmarna att vi åtminstone diskuterade arvodet”, var ett vanligt sätt att se på saken.
Mycket snabbt i debatten framkom det att en klar majoritet av kongressombuden tyckte att 60.000 kr är ett rimligt arvode för en ordförande i Journalistförbundet. Kanske var stödet starkare än vad som kunde ha förväntats.
Endast två av ett dussin talare ifrågasatte nivån. Möjligen kunde ytterligare röster ha gjort sig hörda i salen om inte ärendet befunnit sig i ett så besvärligt läge som det nu gjorde.
Endast en reell ordförandekandidat fanns, Agneta Lindblom Hulthén. Och känt var hennes syn på lönen. Flera jag talade med var rädda för att hela ordförandefrågan skulle äventyras om kongressen kom med invändningar mot det begärda arvodet.
Till detta skall naturligtvis läggas att det mot Agneta Lindblom Hulthén inte uttalades ett enda ont ord på kongressen. Istället fick hon kraftfulla stående ovationer, när valet av henne var klart.
Under rådande omständigheter gjorde sannolikt kongressen rätt som inte försökte låsa förbundet vid det gamla ordförandearvodet på strax under 50.000 kronor. Ett avhopp i sista sekunden hade varit förödande; att hitta en ny kandidat med tyngd till posten inom överskådlig tid hade inte varit det lättaste. Om Lindblom Hulthén tackat nej hade det dessutom medfört att förbundet inte fått en ordförande som har utsikter att bli den driftiga person i toppen som Journalistförbundet behöver.
Perioden med Håkan Carlson har varit förhållandevis stabil. Han har i allmänhet lyckats kryssa mellan blindskären på ett gediget vis. Han har styrt förbundet med båda fötterna på jorden. Men färgstark har han inte varit.
Det är fullt möjligt att Journalistförbundet under Lindblom Hulthéns ledning blir yvigare och att faran för en grundstötning kommer närmare. Samtidigt ökar färgprakten och inte minst får förbundet större förutsättningar att synas utåt.
Ett problem som ändå måste framhållas är att ordförandearvodet kan läggas förbundet till last. Jag har svårt att tro att kongressombudens kraftfulla stöd för 60 000 kr i månaden är representativt för medlemmarna i allmänhet.
Den som tjänar runt 20 000 kr i månaden kan ha svårt att acceptera att förbundets ordförande tjänar tre gånger så mycket.
Enda sättet att överbrygga denna eventuella spänning är att Journalistförbundet gör ett mycket bra jobb.
Chefredaktör
