”Kvartal lyfter högerextrema aktivister och kallar dem journalister”
Ledare Christian Peterson och Nick Alinia är två högeraktivister som trakasserar journalister. Ändå lyfter tidningar som Fokus och Kvartal dem för deras ”journalistik”. Varför?
I en video på Christian Petersons Instagram med över 900 000 visningar syns en pressfotograf som bevakar en demonstration. Högeraktivisten Nick Alinia dyker upp i bild och väser ”Ditt jävla äckel. Ni kan inte skrämma oss. Fattar du det? Fattar du att ni håller på att förlora? Gå till polisen din jävla sopa”.
Det är oklart vilka som håller på att förlora, och vad, men jag tolkar det som att det är journalistkåren som håller på att förlora möjligheten att kunna utföra sitt arbete utan att bli trakasserade av högerextremister.
Christian Peterson, med en bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen och på den högerextrema sajten Exakt24 och Nick Alinia följer efter honom och filmar bland annat hans mobilskärm där hans sms-konversationer syns. Han gör ett nytt försök att fotografera talarna, men då ställer sig Christian Peterson i vägen för att hindra honom från att ta bilder.
Sedan följer digitala uthängningar från både Christian Peterson och Nick Alinia som publicerar filmer och inlägg om händelsen. Rubriken på en av filmerna är ”Nick Alinia jagar iväg Expo”. Sedan följer, enligt ett välkänt mönster, trakasserier och hot från deras följare mot fotografen.
Tidigare har ETC och Expressen skrivit om hur de som granskat Christian Peterson utsatts för trakasserier som drabbat dem och deras familjer. Många journalister har aldrig berättat om det, av familjeskäl eller för att de har blivit avrådda av säkerhetsskäl. Anna Gullberg var en av dem, fram till att hon nyligen trädde fram och skrev i Expressen om den orosanmälan som vände upp och ner på hennes liv efter att hon granskat Christian Peterson. (Christian Peterson nekar till att det är han själv som gjort en orosanmälan om Anna Gullberg.)
Högerextrema aktivister har i alla tider ägnat sig åt trakasserier av meningsmotståndare och journalister. Det som är nytt är att både Christian Peterson och Nick Alinia samtidigt lyfts fram i andra medier och poddar. Ironiskt nog delvis för sina ”journalistiska” gärningar.
När det gäller en podd som Framgångspodden med Alexander Pärleros, som nyligen gästades av Nick Alinia, kanske det handlar om att han inte riktigt förstår vad han gör. Kanske är det helt oemotståndligt bra content att ha en gäst som är en ”kontroversiell” person med många följare. Jag vet inte.
I andra fall, som när det gäller Fokus och Kvartal, är de fullt medvetna om vad de gör. När Nick Alinia var med i Kvartals podd i höstas var det, till skillnad mot i Framgångspodden, med kontext, problematiserande och kritiska frågor. Men Nick Alinia presenterades av Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt som ”högerprofil, youtuber och publicist”.
Kvartal har också flera gånger beskrivit Christian Peterson som journalist i sin rapportering.
Lite kontext: Sedan Pelle Zackrisson vandrade in på Kvartals redaktion i höstas, med ett glatt humör och en bakgrund på Bulletin, Nyheter Idag och Riks, har det blivit drag under galoscherna. Han rekryterades som ”reporter med fokus på nyhetsarbete och granskning”, men nu säger Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt att Zackrisson är en ”profil”, med hög rätt att tycka vad han vill, vilket alla på Kvartal ska vara nu om jag förstått det hela rätt.
Pelle Zackrisson har i alla fall tagit den rollen på stort allvar. Christian Peterson benämner han som ”journalist” eller ”frilansjournalist” och i en intervju med ETC beskriver han honom som en journalist med ”ett otroligt journalistiskt driv” och säger till ETC:s reporter: ”Jag tycker att ni är journalister, likväl som att Christian Peterson är journalist och folk som jobbar på SVT”. En beskrivning som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt inte verkar ha några problem med.
När den högerradikale amerikanske filmaren James O’Keefe besökte Sverige och gjorde ett ”reportage” från Rinkeby tillsammans med Christian Peterson skrev Pelle Zackrisson en hyllande artikel i Kvartal, och beskrev James O’Keefe som ”på många sätt en throwback till klassisk grävjournalistik”.
Själv blev jag nyligen ofrivilligt Pelle Zackrissons försvarare i en försåtligt upplagd artikel i Svenska Dagbladet. Jag uttalade mig allmänt om politiker och tjänstemän som börjat bete sig mer fientligt mot medier och journalister, men när jag läste artikeln var det enda intervjuade caset Pelle Zackrisson som tydligen nekats en intervju med S-ledaren Magdalena Andersson. Jag tycker att det var yrkesetiskt tveksamt av Svenska Dagbladet. Om SvD:s reporter istället frågat mig om sitt specifika case hade jag kanske svarat något i stil med att det är imponerande att Magdalena Andersson besitter en så djup kunskap om det svenska medielandskapet att hon förstått att Pelle Zackrisson är som ett inbäddat alternativmedie i Kvartalredaktionen. (Några som däremot inte verkar ha förstått det är redaktionen på Medierna i P1 som beskriver sig som ett ”mediegranskande program”, men som intervjuade Pelle Zackrisson om utgivarfrågor i en fryntligt inledd intervju i förrförra veckans program.)
Vad är det som pågår här egentligen? Försöker Jörgen Huitfeldt trolla ”mainstreammedia”, tycker Medierna i P1 att det känns lite spännande att haka på, och försöker Svenska Dagbladet trolla mig? Kanske var det Kvartal som trollade in sig själva i den där SvD-artikeln? Jag är själv förvirrad, vilket jag antar att delar av Kvartals redaktion också måste vara. Men jag vet en sak: Det här bidrar till att legitimera aktörer som ligger bakom verkliga trakasserier och hot mot riktiga journalister. Och jag undrar: Varför vill Kvartal kalla högerextrema aktivister för journalister?
Transparens: Pressfotografen i fråga är deltidsanställd på Journalisten, men frilansar för flera andra uppdragsgivare, och fotograferade demonstrationen för Expo.
Fotnot: Läs mer om ok-tecknet och kopplingen till högerextremism här.
Axel Andén ställer rimliga frågor. Utan att vara överdrivet insatt i detaljerna, går det att göra några generella iakttagelser om man studerar medieutvecklingen.
Den första är att svenska medier inte existerar i ett vacuum. Sverige är ett relativt litet men mycket trendkänsligt land, och extremt exportberoende. Vi tar gärna in och är lyhörda inför whatever input that comes from abroad .
Den andra iakttagelsen är att utomlands i decennier varit mer eller mindre liktydigt med USA. Sedan 80 år eller så har den finaste och mest eftertraktade posten för en reporter på svenska redaktioner varit att bli USA-korrespondent.
Det är faktiskt såpass mycket prestige i den rollen att Britt Hultén aldrig hade behövt göra sig bekymmer över det sociala reportaget, eftersom ingen som ägnat sig åt det någonsin senare gjort karriär på en svensk redaktion.
Den tredje iakttagelsen är som sagt medieutvecklingen. Sverige hade ett gott utgångsläge. Vi var per capita mer datorkunniga och mer uppkopplade än genomsnittsamerikanen vid millennieskiftet, mycket tack vare hemdatorsatsningen (numera bortglömd).
Svenska innovationer blev framgångsrika på den internationella scenen inom gaming och rent allmänt internet. Behöver jag nämna bolagsnamn och varumärken här? Jag tror att alla vet vad jag talar om.
Men svenska redaktioner föreföll helt ointresserade av att renovera och förnya sitt uppdrag i takt med den nya teknologin.
Istället blev de helt beroende av amerikanska plattformar, som snodde annonsintäkterna och än idag utgör ett allvarligt hot emot själva den redaktionella idéen och det demokratiska uppdrag som journalistiken utgör.
Efter stormningen av Kapitolium blockerade YouTube och andra amerikanska plattformar vissa konton. Jag tror att ni vet vilka jag menar?
Nu är de sedan några år tillåtna igen och i vissa fall har plattformar också bytt ägare Även traditionella medieplattformar byter ägare.
Där kan man se hur neofascism, neonazism och manosfärer glider in i varandra.
På nätet blir vi hatade för att vara journalister. I gatubilden ser vi rent konkret hur aktivistklubbar engagerar den yngre generationen.
Inget av detta är någon tillfällighet. Utan resultatet av medvetna strategier och investeringar.
Några liknande investeringar har förstås aldrig gjorts i det sociala reportaget.
Sverige och svenska journalister existerar inte i ett vacuum . Anledningen till att saker händer i det svenska medielandskapet upphör inte vid nationsgränsen.
Och därför undrar jag hur man kan bli överraskad över att neonazister omnämns som frilansjournalister? Eller som journalister överhuvudtaget
Journalister (verkliga journalister) är ju som alla vet sedan flera år nu kulturmarxister, batikkärringar och allmänt desorienterade —men ändå agendadrivna! —- HBLTQ- liberaler.
Nu kommer de nya journalisterna. Som Vågar Säga Sanningen. Trots det förmenta förtrycket av medieeliten och utan att kunna något om eller bry sig om det journalistiska hantverket. De skiter totalt i alla pressetiska regler. De har aldrig i sitt liv gjort ett riktigt reportage.
Men de har jättemånga följare och kommer snart att skriva i en tidning nära dig (om den finns kvar).
Om jag får vara personlig: Jag är bara så innerligen tacksam över att Britt Hultén slapp uppleva detta. Hon hade gråtit blod.
Och man får ju ge Britt rätt i efterhand. Det sociala reportaget hade varit ett botemedel mot att kunna kalla nynazister för journalister. Folk hade inte köpt det.
Men nu gör de ju det?
Var är det för skillnad mellan dessa journalister, och Robert Aschberg i trolljägarna?
Utmärkt utredning av Axel Anden i dag! / Jan Mosander