En passerad gräns

I slutet av 70-talet kom den märkliga boken ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” av Robert M Pirsig. I boken förenas ett livsfilosofiskt resonerande med det som på ytan kan uppfattas som en trivial hobby, alltså mc-åkande. Boken kultförklarades ganska omgående.

Betydligt mindre omtalad är Pirsigs ”Lila” från 1992, trots att den är väl så intressant. Jag har kommit att tänka på denna bok de senaste dagarna med anledning av Pål Hollenders omdebatterade film ”Buy bye beauty”.

I ”Lila” diskuterar Pirsig bland annat hur långt man får gå för att beskriva hur någonting är. Var går gränserna?

Pirsigs bok berör främst forskning, med tyngpunkten lagd på antropologi, men frågorna går att överföra till områdena journalistik och konst.

Ett utmanande avsnitt i ”Lila” behandlar forskning om kulturer där droger är ett självklart inslag.

Är det möjligt att beskriva sådana kulturer utan att själv ta droger? Kan man begripa något om andar och röster om man inte själv tar aktiv del av det som sker?

Om beskrivningen av till exempel riter och danser görs av en som håller sig utanför, blir då inte skildringen utan inlevelse, och fylld av fördomar, föreställningar och utanförskap? Utan egen erfarenhet kan berättelsen bli orättvis, direkt felaktig och förtryckande och imperialistisk.

Pål Hollenders sätt att arbeta tangerar dessa frågeställningar. Han går utomordentligt långt i sin film om den utbredda prostitutionen i Baltikum.

Han är medagerande och köper till och med sex på riktigt, vilket sedan filmas.

Om jag förstått Hollender rätt anser han att han vill komma åt kränkningen i en djupare mening. Och genom att själv delta i kränkningen skall åskådaren tydligare förstå vad det verkligen handlar om; tydligare inse vad de prostituerade kvinnorna utsätts för.

Pål Hollender är mycket medveten om hur medierna fungerar och han känner till hur uppmärksamhet skapas. En sak har han nått och det är att filmen onekligen diskuteras.

Hur tvivelaktiga och motbjudande Hollenders arbetsmetoder än kan uppfattas blottlägger de frågan om var konstens och journalistikens gränser går.

Men detta blir också huvudproblemet. Det är främst Hollenders metoder som diskuteras, ämnet för filmen kommer lätt i andra hand. Och det måste bli på det viset, eftersom Hollender är så utmanande som han är.

Här har han närmat sig en hänsynslöshet mot människor som är offer. När journalisten eller konstnären ikläder sig en förtryckande roll blir det mycket problematiskt.

Ändamålet helgar inte alltid medlen.

Medvetna kränkningar av uppenbart svaga människor är inte möjliga att förena med seriös journalistik och konst om trovärdigheten, och värdigheten, skall kunna bibehållas.

Kurt Nurmi

Chefredaktör