En märklig debatt

Den inleddes med att Anders Mildner fick ägna en halvtimme åt att presentera sin idé om att journalister inte längre behövs. Därefter fick jag ett par minuter att svara varför journalister i högsta grad behövs i dag och att journalistrollen inte är i upplösning.

Sedan följde en spretig debatt om vad sociala medier betyder, eller inte betyder, vad man önskar sig av den framtida journalistiken och inte. Publiken, som mest bestod av JMK-elever kan inte ha blivit mycket klokare, men den fick med sig en viktig kunskap: Ingen vet säkert hur framtiden ser ut och att man alltid kan ifrågasätta givna sanningar.

Den givna sanningen var i det här sammanhanget att det sker en kulturrevolution på grund av nätets utformning och de sociala mediernas intåg.

Min uppfattning är att det inte är frågan om någon kulturrevolution. Det är mycket som händer, visst. Många fler har möjlighet att uttrycka sin uppfattning, eftersom det är lättare. Men det är fortfarande inte så att detta är helt nytt, som princip. Stenciler, flygblad, telefoner, upprop, väggtidningar. Ja, försöken att nå ut har funnits i många former.

Men det sätt som Twitter och Facebook kan hjälpa människor att nå kontakt med varandra är fantastiskt. Ibland kan länkningar leda till förändringar, avslöjanden.

Men jag kan inte se varför det skulle leda till att den professionella journalisten skulle ha en sämre framtid. Eller varför rollen skulle vara i upplösning.

Journalisten använder sin profession till att gräva, söka sanningar, beskriva verkligheten, på ett sätt som gör att publiken, läsarna/tittarna/lyssnarna, blir insatta i olika skeenden. Och dessutom gör de det på ett sätt som publiken kan lita på, utan egna bindningar. Behovet av detta kommer att växa, inte minska.

I debatten har det framkommit en bild som verkar mena att allt detta kan lika gärna någon annan göra, eftersom tekniken är så lättillgänglig. Men vilken annan då? Ett fåtal människor kommer att vilja ägna sin tid åt detta på frivillig/ideell bas. Ett fåtal människor använder i dag sin tid åt att blogga eller twittra. Fler använder tiden till Facebook och Youtube, men då oftast som underhållning eller mer privata sammanhang.

De allra flesta vill ha information som de kan lita på, information som är sammansatt, satt i sammanhang och beskriven på ett tillgängligt sätt.

Eftersom det i debatten lagts felaktiga saker i min mun, vill jag bara korrigera några saker: Jag sätter inte likhetstecken med att vara journalist och vara medlem i Journalistförbundet (Kristofer Björkman). Det som skiljer en journalist i och utanför förbundet är, förutom medlemsavgift och medlemsförmåner, att vi förbinder oss att följa uppräknade etiska regler. Men vem som helst kan vara journalist och kan vara både bättre och sämre än dem som är medlemmar.

Han kidnappar dessutom på ett försåtligt sätt ordet journalistik och menar att det kan förekomma helt utan förekomsten av journalister. För mig är det ena en förutsättning för det andra.

Jag har heller aldrig jämställt det som händer på nätet med kommentarsfältet på Aftonbladet (Fredrik Strömberg). Nätet och de sociala medierna är komplexa och innehåller både vin och vatten. Det gäller att sålla.  Vi journalister måste finnas där folk finns, alltså vara på plats i sociala medier och på andra ställen på nätet.

Men jag ger gärna Fredrik Strömberg rätt i att journalister i viss utsträckning urholkar journalistiken och förtroendet för den, genom att inte alltid kolla sina källor, granska eller genom att ibland oreflekterat sprida pressmeddelanden och rykten vidare. Om journalister ska ha kvar sitt förtroende måste vi arbeta med kvalitet och inte bara springa fort. Vi måste varje dag förtjäna vårt förtroende.

Anders Mildner menar i ett inlägg på Twitter att han blivit feltolkad (inte felciterad, som Mikael Zackrisson skrev på bloggen Same same but different, inte Sofia Mirjamsdotter som jag tidigare skrev) i min förra ledare. Jag har inte citerat honom överhuvudtaget, utan tagit hans essä som utgångspunkt för en diskussion om journalistrollen. Däremot har jag tolkat essän som ett ifrågasättande av journalister och deras självbild. Även vid tredje läsningen är det min uppfattning. Hans historiska genomgång har jag inte haft några invändningar emot, däremot hans slutsatser.

Läs för övrigt mer om detta i en debatt som kommer i Journalisten den 17 februari.