Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Det första året

I en bokhylla på redaktionen har vi en låda där vi sparar reaktioner från läsekretsen. Där finns allt från utskällningar till hälsningar av mera vänligt slag.När jag tillträdde som chefredaktör för snart ett år sedan bar jag på en rad föreställningar om hur jobbet skulle bli. En sak trodde jag mig veta: läsarna är ovanligt aktiva och kritiska och jag hade att vänta mig ett konfliktfyllt jobb.

I en bokhylla på redaktionen har vi en låda där vi sparar reaktioner från läsekretsen. Där finns allt från utskällningar till hälsningar av mera vänligt slag.

När jag tillträdde som chefredaktör för snart ett år sedan bar jag på en rad föreställningar om hur jobbet skulle bli. En sak trodde jag mig veta: läsarna är ovanligt aktiva och kritiska och jag hade att vänta mig ett konfliktfyllt jobb.

Nu är detta första år av utgivningar snart till ända och en summering är möjlig.

Visst, Journalistens läsare hör av sig i ovanligt hög grad och bunten med inte fullt så värmande ord är ansenlig. Men den är inte alls lika stor som den som innehåller e-post och brev med positiva tonlägen.

Betydelsen av detta faktum skall inte överdrivas och tolkningen är inte alldeles självklar. Men ett berättar det med säkerhet: journalistkåren består inte alls bara av människor snara till nedsättande omdömen, om nu någon trodde det.

Om jag jämför med mina tidigare erfarenheter från andra redaktioner är det snarare så att journalister verkar vara ovanligt generösa läsare.

När jag numera tillfrågas om vår läsekrets kan jag med visst fog säga att den innehåller många varmhjärtade människor som gör precis det där vi journalister brukar längta efter: de sänder en hälsning inte bara när något är åt skogen utan också när något uppfattas som bra.

Ovanstående innebär inte att vi enbart slår oss för bröstet. Och det är inte bara de glada tillropen som är av betydelse, också de kritiska rösterna hjälper oss vidare. För att sammanfatta: här på redaktionen är vi glada över det engagerade bemötandet.

Av de år jag levt har detta gått allra snabbast, tycker jag. Det känns inte alls längesedan jag sade hej då till mina elever på Jakobsbergs folkhögskola och den frilanstillvaro jag kombinerade lärarsysslan med.

Känslan av en flyende tid har åtminstone två sidor: livet går förfärligt raskt undan och samtidigt är det självfallet skönt att inte dagarna masar och hasar sig fram under tristess. Det gör de inte på Journalisten.

Detta det nya millenniets första år har även varit ett bra år för tidningen. Lite turligt har jag kommit in i handlingen när tidningen gjort sitt bästa år någonsin ekonomiskt sett. Den förbättrade ekonomin ökar möjligheterna för en djupare och bredare publicistisk verksamhet. Och tidningen har år 2000 varit tjockare än något år förut. Redaktionens och min ambition har varit att parallellt med de ökade annonsinkomsterna vidga det redaktionella materialet i både omfång och tyngd.

Nu gör vi ett uppehåll i utgivningen. In på det nya året återkommer vi. Några nyheter har vi på gång. Men i förväg berättar vi inte vilka.

Den som läser får se.

Chefredaktör

Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler
Fler avsnitt