Deadline

Det finns texter varifrån fragment fastnar för lång tid. I enstaka fall stannar delar av texten kvar så länge och mycket att de blir viktiga delar av en själv. De blir i själva verket en sorts grunddokument för de fortsatta resonemangen i skilda frågor.

Jag tror att jag för egen del stötte på ett sådant avgörande dokument häromveckan, i Anna Christensens text om döden som publicerades i två delar i Dagens Nyheter.

I artiklarna skildrar Anna Christensen sin egen sista tid i livet; från upptäckten av den obotliga cancern till dygnen precis före hennes död.

Texten har en saklighet som gränsar till det obehagliga: sorgen, den stora smärtan, ät- och sväljsvårigheterna. Men grundtonen är värdig och på något märkvärdigt vis känns den försonande hållningen till döden uppriktig.

Jag har märkt att inte bara jag, utan många i min omgivning reagerat starkt på Anna Christensens text. Den är gripande och går nära de svåra frågorna om villkoren för en människa i livets slutskede. Framför allt pekar Anna Christensen ut väldiga outforskade områden kring döden, som vi människor borde diskutera mera. Indirekt är Christensens dokument en uppmaning till medierna att sluta förtiga och förneka döden och döendet, områden som hos många skapar skräck och ångest.

Något är galet när medierna innehåller mängder om ond och bråd död i samband med brott och olyckor, samtidigt som försvinnande lite behandlar den generella sanningen att alla faktiskt skall dö. Varför så ringa intresse för den vardagliga döden?

Det är fullt möjligt att läsa Anna Christensens text som ett inlägg också mot vår tids, inte minst mediernas, förtjusning i ungdomlighet, framgångsrecept och mirakelkurer. Oavsett vad vi säger, så finns det en deadline för alla.

Anna Christensen försöker i sin text fördjupa synen på döendet. Mentalt kan döendet börja tidigt, som en del av åldrandet, eller mognandet.

”Finns det liv, finns det hopp, brukar man säga. Det är ju inte sant. Jag har kommit fram till att döendet börjar vid den tidpunkt då man slutar hoppas att den fysiska processen kan vända så att döden åter intar sin gamla undanskymda plats som någonting som visserligen kommer att inträffa någon gång i en oviss framtid, men som man inte behöver ta hänsyn till i det liv man nu lever.”

På ett par punkter placerar sig Anna Christensen mitt i dagsdebatten. En värdig död förutsätter en generös tillgång till smärtlindring, och en dialog mellan den döende och människorna runt omkring, säger hon. Och även en människa vars möjligheter till ett normalt liv kraftigt kringskurits måste respekteras, eller som Anna Christensen skriver strax före sin död: ”Det lilla liv som finns kvar är fortfarande värt att leva. Mina eftermiddagar hemma är fortfarande meningsfulla och det är inte alls otäckt att komma tillbaka till sjukhuset. Där omges jag av vänlighet och omtanke…”

Det är av stor betydelse att DN låtit publicera Anna Christensens text. Mediernas öppenhet avgör i hög grad människors vilja och mod att diskutera döendet och döden.

Kurt Nurmi

Chefredaktör

Fotnot: Artiklarna av Anna Christensen, professor i juridik vid Lunds universitet, publicerades på DN Kultur den 12 och 14 april.