Gå direkt till textinnehållet

Rätt fråga om fel sak

Det var vad jag kände när Fredrik Persson på Sydsvenskan Kultur för några veckor sedan undrade: "Varför recenserar inte den med bäst kunskaper facklitteratur på svenska kultursidor?"

Att detta visserligen kan vara ett problem inom kulturjournalistik illustrerades strax därefter när Dagens Nyheter lät Majgull Axelsson recensera Ann Heberleins nya bok om mänsklig ondska – utan ens ett grundläggande intresse för psykiska störningar och syndrom eller neurologiska brister i fråga om exempelvis empati och impulskontroll. En text om själsligheten i mässlingprickar hade inte haft mindre substans.

Men omoderna svammeltexter av naturvetenskapliga noviser är en sådan gammal inventarie på svenska kultursidor, och har så få läsare, att de så smått fått mysfaktor.

Det blir avsevärt värre när man hittar samma oseriösa hållning hos vetenskapsjournalister.

Annons Annons

Det unika för en vetenskapsjournalist är att båda sfärerna, både det egna yrket och yrkesklustret man bevakar, tangerar varandra principiellt, i fråga om objektivitet, källgranskning, dokumentation. Men allt fler vetenskapsjournalister ägnar sig i stället åt motsatsen: ideologiskt färgade åsiktskampanjer; teser som drivs utifrån förutfattade meningar snarare än förutsättningslös forskning. Och inte undra på det. Det ger stora rubriker, bra löpsedlar och prestigefyllda priser. Kolleger hyllar dem för att de ger "motbilder" mot "etablissemanget", men tänker inte på att forskaretablissemanget bygger på "motbilder", som är inbyggda i hela peer-review-systemet.

Journalistiska "motbilder", däremot, underkastar sig sällan någon objektiv granskning. Ingrid Carlbergs reportagebok Pillret är ett bra exempel – suggestiv skriven och hårt "kritisk" på det där grävromantiska viset som journalister autoapplåderar, men tillrättalagt tendentiös på ett sätt som i vetenskapliga sammanhang bara skulle klassas som undermålig forskning. Carlberg följde i år upp boken med en skrämmande obeläst text om psykiska sjukdomar i tidskriften Axess, som sedan dess vandrat runt bland forskare på våra universitetssjukhus som ett skrattexempel på varför journalister bör undvikas.

Men årets mest flagranta exempel, och egentligen förra årets också, blev jag varse först när Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson twitterskröt om det.

I en bloggkrönika med rubriken "Hon höll huvudet kallt i pandemihysterin", om den egna vetenskapsreportern Inger Atterstam, bjöd Jönsson på rena snurren om att H1N1 "aldrig var en pandemi" (apropå WHO-rapporten om att pandemin bedömts vara över för tillfället).

Jag gick vidare till Atterstams text, och det ska genast sägas att den inte innehåller det falska budskapet i rubriken, "Svininfluensan var ingen pandemi". Varken rubriksättaren eller Martin Jönsson tycks ha förstått texten, som dessvärre också är så ensidigt aggressivt politisk – mest i form av en tyken tyckarkrönika – att jag undrar på vilket sätt Atterstam egentligen "höll huvudet kallt" förra vintern.

Jag går tillbaka och läser allt hon rapporterat om H1N1, och det visar sig att hon hade sin åsikt klar från dag ett. Texterna är pepprade med svepande sarkasmer mot inte bara WHO och läkemedelsindustrin utan även mot samtliga inblandade svenska institutioner och myndighetsinstanser. Hon förtiger ofta mer nyanserande faktabakgrunder som hennes rival Karin Bojs samtidigt redogör för i Dagens Nyheter, men förstorar allt som kan stärka hennes egen snäva tes. Givetvis var hon också – jämte konspirationsteorihaveristerna på nätet – först med att koppla vaccinbiverkningar till dödsfall (något som alltjämt, ett knappt år senare, är obelagt och osannolikt).

Nej, Inger Atterstam höll inte "huvudet kallt" förra hösten och vintern, tvärtom kokade hon över av missriktat insinuant ilska.

Hennes skeva bevakning av H1N1 har möjligen triggats av ett behov att positionera sig mot just Karin Bojs, som hon bedrivit en genant, enkelriktad vendetta mot (först försökte hon få Bojs avstängd från tidningen Science, sedan gick hon ut med spydig kritik mot Bojs doktorshatt vid Stockholms universitet).

Och kanske var det samma underdog-reflex som fick Martin Jönsson att lansera Atterstam för Stora Journalistpriset innan han ens hunnit läsa hennes text ordentligt och reflektera över dess felaktiga rubrik.

Svenska Dagbladets samlade insats här utgörs av en antivetenskaplig aningslöshet i smått förstummande kvadrat.

Den befogade kritiken mot WHO har gällt något helt annat än skepsis kring svininfluensan och vaccinationer, nämligen bristande transparens. Men det var dessa organisatoriska brister som gav konspirationsteoretikerna möjlighet att fantisera fritt om en lömsk vaccinindustrimaffia – och Atterstam samma möjlighet att spela en kartongklippt sanningssägarroll i svartvitt.

Fakta är dock inte bara att H1N1 uppfyllde alla pandemikriterier, och att det råder internationell vetenskaplig konsensus om kriterierna och dess justeringar – fakta är att södra halvklotet, som har influensasäsong just nu, drabbats av nya stora utbrott och att exempelvis intensivsjukvården i Nya Zeeland blivit extremt påfrestad och kämpar med ständiga underleveranser av vaccinet.

Så vad händer om vi får ett nytt utbrott av i Sverige i vinter, kanske rentav när viruset muterat, och vaccinet kan rädda betydligt fler än de 30 liv det räddade förra säsongen, och frigöra än fler än de 150 intensivvårdsplatserna? Hur skriver Svenska Dagbladet – som redan bestämt att viruset inte var någon pandemi och som tycker att de ska få Stora Journalistpriset för att man raljerat över vaccineringarna?

Vad säger P1-programmet Medierna, som direkt efter Martin Jönssons blogghyllning utförde ett genant idolporträtt av Inger Atterstam, helt utan egen oberoende research? Vad skriver kvällstidningarna, som förra vintern spred den numera avslöjade bluffstoryn om hejaklacksledaren som efter en vaccinspruta bara kunde röra sig baklänges, och som inlett den här säsongen med ett nytt kampanjförsök om vaccinbiverkningar – utan att lyckas förmedla hela bilden, och med solidaritetsprincipen bakom vaccinationer i ständig skugga; okommersiell och osäljbar som den är.

Och vad händer om det länge förskonande upplysta Sverige drabbas av ett utbrott av den djupt ovetenskapliga, konspirationsgalna antivaccinrörelsen, som skördar så många offer inte bara i den muterade polions Nigeria utan även i länder som Storbritannien och USA? Mycket talar då för att våra medier börjar rida på samma våg.

KJELL HÄGLUND 

Läs Inger Atterstams svar här.

Fler avsnitt
Fler videos