Gå direkt till textinnehållet

I väntan på juryn…

- UPPDATERAD - Förtalsmål fascinerar alltid, eftersom de bestämmer vad samhället förbjuder folk att uttrycka offentligt, och varför. Juryn som den 18 december avgör förtalsmålet mellan Salomonsson och Lasse Winkler på Svensk Bokhandel har ett ruggigt svårt jobb. De är tvingade att gå på känsla.

Vad får man inte skriva i tidningar egentligen? Hur taskig får man vara?

I det strama, rättspositivistiska Sverige är tryckfrihetsmål både lite läskiga och sagolikt flummiga. Vi vill ha en så tillåtande tryck- och yttrandefrihet som möjligt, men har samtidigt en förtalsparagraf i TF. Man får alltså inte vara hur taskig som helst. Ändå är en av mediernas huvuduppgifter är att vara just taskiga. Grävande, kritisk journalistik kallas det och är branschens mest prestigefyllda värv. Fast då kallas det förstås bara taskighet av de som avslöjas.

Det går en del rykten om att det i förtalsmål inte spelar någon roll för skuldfrågan i förtalsmål om uppgifterna är sanna eller inte. Så är det inte. I fallet med Svensk Bokhandel är det tvärtom: det är sanningshalten i redaktören Lasse Winklers anklagelser mot bokagenten Niclas Salomonssons vandel som avgör.

Winkler skrev alltså i en ledare att Salomonsson hade tvivelaktiga affärsmetoder, dåligt rykte, men framför allt hävdade han att "riggade auktioner" ingick i arbetsmetoderna. Det är lätt att se att det var ägnat att skada, så nu handlar det om att bedöma om det var sant och – om det inte är sant – om det ändå fanns tillräckligt goda skäl (skälig grund) för Winkler att vara övertygad om det. För grunden för att fria från förtal är att den publicerade taskigheten för det första ska vara försvarlig (det vill säga relevant, med allmänintresse). Är den försvarlig ska den dessutom antingen vara sann eller ska publicisten ha haft "skälig grund" att tro att den är det.

Allmänintresset spelar alltså också in. Om en tidning publicerar välgrundade uppgifter om att Fredrik Reinfeldt blivit höggradigt berusad på en privat fest, gett värden en örfil, ilsket pangat två fönsterrutor med en vinpava för att sedan råmande tratta på arslet i en lerpöl utanför är det troligen inte förtal, även om ingen polisanmäler. Det finns ett stort allmänintresse att folk får veta vad det är för pajsare som är statsminister.

Om uppgifterna gäller en kändisartist är risken större att det däremot är förtal. Sanningen är ingen garant för att uppgifter om privata knepigheter ska få publiceras.

Skälet till missuppfattningen med att sanningen skulle vara irrelevant i förtalsmål är att det om påhoppet är omotiverat i sammanhanget, då spelar det ingen roll om det är sant eller inte. Det skrev lagstiftarna in för att kränkande taskigheter om personers privatliv ska kunna fällas för förtal, även om de är sanna. Sanningshalten i huruvida Mikael Persbrant var intagen för alkoholmissbruk prövades aldrig i rätten, eftersom dessa Expressens uppgifter bedömdes som otillbörligt taskiga även om de vore sanna. (Vilket de för övrigt inte var.)

Man kan beskriva det så här:

Sant och motiverat påhopp = ej förtal

Sant men omotiverat påhopp = förtal (om det är tillräckligt taskigt)

Osant och omotiverat påhopp = förtal (om det är tillräckligt taskigt)
Osant men motiverat påhopp = kanske förtal, men inte om mediet på goda grunder trodde att det var sant.

Dessutom är det sakuppgifterna som avgör förtal. Allmänt taskiga skällsord anses inte kvala in. Det går bra att skriva att en person är en idiot – men bara om det i sammanhanget ska tolkas som ett skällsord och inte ett uttalande om personens kliniskt mentala status. Rena värdeomdömen är aldrig förtal.

Mycket längre än så hjälper oss tryckfrihetslagen inte. Bara sanningshalten kan vara svår nog att bedöma, och det är än svårare att väga in luddiga begrepp som skälig grund, allmänintresse, missaktning. Därför är ordet taskigheter relevant, eftersom det beskriver vad det handlar om. Vad som är förtal är en fråga som vår rättspositivistiska verktygslåda – med dess tydliga system av gärningar och påföljder – ger juryn klen hjälp. Därutöver får man titta på tidigare domar och använda sitt sunda förnuft och tankar om respekt för privatlivet och god sed. För att flumma till det lite extra ska domstolar egentligen inte utgå från juridisk praxis (prejudikat), eftersom det skulle skada tryckfriheten om man mekaniskt återfaller på tidigare domar. I praktiken tror jag dock juryn väger in resonemang tidigare domar. Annars får de i de svåra avgöranden det ofta handlar om närmast fälla sina avgöranden helt på egna värderingar, egen religion, ideologi, farsans uppfostran eller vilken part i målet som verkar mest sympatisk, snyggast och bäst klädd.

I Hans-Gunnar Axbergers verk "Tryckfrihetens gränser" som är en guldgruva i sammanhanget skrivs också att moralregler i dessa mål är mer avgörande än rättsregler. I Axbergers bok framgår det också klart vilket begrepp som är det flummigaste i hela apoteket: skälig grund. Begreppet omges, där det tillämpats, mest av cirkelresonemang, som i slutändan ändå faller tillbaka på sanningshalten. Ibland betonas att publicisten ska ha haft tillräcklig tro på sanningshalten och gjort allt han rimligen kunnat för att från början kolla sanningshalten. Den lilla lucka som ordet ändå ger handlar om att alla beskyllningar faktiskt inte behöver vara sanna, så länge helhetsbilden är det. Men då ska det också uppgifterna vara jäkligt angelägna och ha stort allmänintresse, menade kommittén bakom SOU 1972:88. Lite osanningar anklagelser får anses vara okej.*

Några av Salomonssons framgångar som bokagent tycks ligga i att han hade okonventionella metoder som skilde sig från de som var tradition i svensk bokbransch. Jag har givetvis inte ringaste kompetens att bedöma den eventuella vidrigheten och olagligheten i dessa. Men klart är att det hade varit smartare om Winkler i Svensk Bokhandel valt en vanlig saklig reportagegranskning av Salomonssons metoder i stället för omdömen i en svepande ledare.

Men nu blev det så här och nu ska juryn bedöma om taskigheterna i Svensk Bokhandel var rimliga att publicera. Vilken rysare. Är man lagd åt det dystra hållet har juryn (och framtida domstolar om det blir en fällande dom som överklagas) en fruktansvärd, ångestfylld uppgift. Är man lagd åt det positiva hållet kan jurymedlemmarna ta sina slutgiltiga beslut utifrån vem de tycker är trevligast och har snyggast skor, även om de offentligt måste rada upp en fritt vald uppsättning andra skäl. Det blir ändå ett lagenligt och därmed rättvist utfall.

Den 18 december ska juryn ta beslut. Frias Winkler och Svensk Bokhandel är saken klar. Fälls han ska tingsrätten pröva frågan.

PaulF.

*Och det BÖR vara OK. Använd IB-avslöjandet som tänkt exempel. Där skulle förtalsparagrafens sanningskrav kunna missbrukas. Om inte spioneriklausulerna varit tillämpliga.

Fler avsnitt