”Donald Trump är inte coherence över huvud taget, Donald Trump är incoherence.”

E6:an har återigen rämnat i ett jordskred. Du som journalist är på plats för att skildra de fasansfulla konsekvenserna. En vägrestaurang har rasat samman och många har dött. Du har precis pratat med den frånvarande ägaren, vars livsverk gått om intet och vars anställda finns bland offren. Han var så skakad och osammanhängande att det inte går att citera honom rakt av, så i stället skriver du:

”Restaurangägaren, som förlorade inte bara sitt livsverk utan både personal och vänner, säger att han är förkrossad.”

Inget konstigt, så långt. Som journalister är vi vana att sammanfatta och förtydliga, tolka och hitta tyngdpunkter.

Men för samma artikel har du även pratat med en politiker och frågat om katastrofberedskap, klimatanpassningar och vägunderhåll. Och politikern har svamlat snarare än svarat, förklarat hur omtyckt han är, att klimatet inte har med saken att göra eftersom jordskred funnits i miljoner år, att räddningstjänsten är ”fejk” och styrd av en ”radikal extremist”, samt att vägrestaurangen drivs av illegala invandrare som hämtar in överkörda katter från vägen och gör köttbullar av dem till lunchbuffén.

Detta är inget som förvånar dig, politikern brukar uttrycka sig löjeväckande och med aggressiv grandiositet, och du skriver: ”Efter att ha riktat hård kritik mot flera aspekter av räddningsarbetet kom han, som han brukar, in på migrationen.”

Om detta låter överdrivet så är det för att kontexten är svensk. I USA under Donald Trumps presidentvalskampanj är det verklighet, i journalisters kontraproduktiva försök att bringa reda i Trumps alltmer oregerliga svammel, men tack och lov också i en senkommen publicistisk debatt, med startpunkt i en artikel i tidskriften New Republic av medieanalytikern Parker Molloy i början av september, ”How the Media Sanitizes Trump’s Insanity”.

Det journalistiska dilemmat hade visserligen debatterats under hela sommaren, men då kring termen ”sane-washing”, som en anklagelseattack mot journalister som ansågs medvetet skrubba bort galenskapens kontext från Trumps sjövilda utsagor så att bara en konstgjord kontext återstod.

Det Parker Molloy gjorde var att skifta från anklagelse till förklaring, när hon i stället för ”sane-washing” använde termen ”coherence bias”.

Och när diskussionen gäller Donald Trump blir insatserna så höga att journalistiken måste ta den.

Coherence bias är att vår själva utgångspunkt är att söka och förklara sammanhanget. Journalistikens förprogrammerade målstyrning. Så vad händer när det enda som verkligen beskriver sammanhanget är det som journalisten av hävd rensar bort? Och när den journalistiska skildringen kommer allt längre från sammanhanget ju mer den förtydligar?

Donald Trump är inte coherence över huvud taget, Donald Trump är incoherence. En journalist som redigerar hans citat för att göra dem läsbara och kärnfulla redigerar bort sanningen om Donald Trump. Sanningen är att han är oförmögen att hålla en linje, fokusera tankarna och tala i fullständiga meningar – grundläggande egenskaper för en president och överbefälhavare, kan tyckas. Så hur skildrar man en sådan presidentkandidat och hans kampanj journalistiskt?

Den händelse som verkligen hjälpte diskussionen över gränsen från sane-washing till coherence bias var när Donald Trump talade inför företagsledarna på Economic Club i New York den 5 september, och Reshma Saujani, grundare av organisationerna Moms First och Girls Who Code, ställde följande fråga:

”Du har talat om hur prisökningen på mat, bensin och hyra påverkar familjer. Men den verkligt knäckande kostnaden för familjer och yrkesarbetande kvinnor är barnomsorg, som nu är dyrare än hyran för arbetande familjer och kostar ekonomin mer än 122 miljarder dollar per år, vilket gör den till en av vårt lands mest akuta ekonomiska frågor. Kostnaden ökar mer än inflationen: en majoritet av småbarnsfamiljerna spenderar mer än 20 procent av hushållsinkomsten på barnomsorg. Om du vinner i november, kan du lova att prioritera lagstiftning för att göra barnomsorg överkomlig, och om så är fallet, vilken specifik lagstiftning?”

Jag vet inte om man kan definiera det som sedan yttrades av Donald Trump som ett ”svar”. Snarare en två minuters trevande improvisation utifrån den försvinnande lilla första ämnesrelevanta tanken han får:

”Ja, jag skulle göra det. Och vi sitter ner – du vet, jag var en person – vi hade – senator Marco Rubio och min dotter Ivanka var väldigt påverkande i den frågan. Det är en väldigt viktig fråga. Men jag tror att när du pratar om de typer av siffror som jag pratar om, att – för, titta, barnomsorg är barnomsorg. Det är – kunde inte – du vet, det är något – du måste ha det. I det här landet måste du ha det. Men när du pratar om de siffrorna jämfört med de typer av siffror som jag pratar om genom att beskatta utländska länder på nivåer de inte är vana vid, men de kommer att vänja sig vid det väldigt snabbt – och det kommer inte att hindra dem från att göra affärer med oss, men de kommer att ha en väldigt betydande skatt när de skickar produkter till vårt land. De siffrorna är så mycket större än några siffror vi pratar om, inklusive barnomsorg. Det – det kommer att lösa sig – vi kommer att ha – jag – jag ser fram emot att inte ha några underskott inom en ganska kort tid, i kombination med de kostnadsminskningar som jag berättade om som går att göra genom att sluta slösa pengar och minska bedrägerier och alla andra saker som pågår i vårt land. För jag måste säga om barnomsorg – jag vill stanna vid barnomsorg – men de siffrorna är små i förhållande till de typer av ekonomiska siffror som jag pratar om, inklusive tillväxt, men tillväxt som också drivs av vad planen är som jag just – som jag just berättade om. Vi kommer att ta in biljoner dollar. Och hur mycket man än pratar om att barnomsorg är dyrt, är det relativt sett inte särskilt dyrt jämfört med de siffror vi kommer att ta in. Vi kommer att ta in biljoner dollar. Och hur mycket man än pratar om att barnomsorg är dyrt, är det relativt sett inte särskilt dyrt jämfört med de siffror vi kommer att ta in.”

Mycket av det han sa hade han redan sagt en stund dessförinnan, i det inledande talet, där han också snabbt irrade sig bort från det förberedda och fastnade i konspiratoriska, narcissistiska, drömlika, hämndlystna och ofta bara ogripbara stickspår inuti stickspår inuti stickspår. (Eller, som Trump kallar sin degenererande medvetandeström: ”Väven”.)

New York Times hade två reportrar på plats. De återgav inte den detaljerade barnomsorgsfrågan, men redogjorde så här för svaret:

”Trump prioriterar lagstiftning på området, och även om han inte kan ge några detaljer så försäkrade han att hans övriga ekonomiska politik, inklusive tariffer, täcker in också barnomsorgen.”

Läsaren får ingen som helst uppfattning om att evenemanget som omskrivs var den galnaste kvällen i ekonomiforumets historia, och … Donald Trump, det verkar väl inte vara något kognitivt fel på honom?

New York Times var givetvis inte ensamma i detta. Alla stora traditionella nyhetsmedier publicerade liknande övningar i coherence bias. Men en gräns hade ändå överskridits, och plötsligt tog många fler debatten på allvar. Sedan dess hörs allt oftare åsikten att media borde citera Trump ordagrant och fullständigt. Rapporterar man om hans kampanjtal bör man inte plocka ut enstaka virala ögonblick utan citera hela ”Väven”. I stället för att hjälpa Trump med hans meme-strategi skulle man därmed hjälpa läsarna att med egna ögon se presidentkandidatens faktiska mentala tillstånd.

Detta skulle dock kräva av textbaserade nyhetsmedier att många regler för layout och läsbarhet bryts, och det skulle skära i den journalistiska själen att både bryta mot coherence bias och publicera en grafiskt amatörmässig produkt. Det låter sig inte riktigt göras, inte ens under hot mot hela landets demokrati.

Ändå har det hänt något i höst. Journalister och medier som sane-washar får frekventare, snabbare och hårdare kritik, falsk ekvivalens diskuteras återigen med intensitet, och till och med opartiskhetens högborg New York Times har visat tecken på en vacklande hållning inför att se fascism och demokrati, propaganda och information, lögn och sanning, konspirationer och statistik, som jämbördiga storheter så länge de uttrycks av två rivaliserande partier.

I Sverige saknar vi fortfarande den här mediedebatten, men vi kommer inte undan med att säga att vi inte heller har problemet – vi följer ju USA-politiken mycket nära, och kan dagligen se små journalistiska katastrofer på grund av oförmågan att visa Trump i mental helfigur – från att Aftonbladet hela hösten pushat för sitt självtest ”Är du Harris eller Trump?” till att SRs USA-podden sållar bort alla obehagliga Trump-sanningar som inte går att göra peppigt poddmys om, och som gör att man riskerar att framställa den ena kandidaten som värre än den andra.

Men om vi börjar fundera över coherence bias även i svensk kontext kommer vi kanske att vara bättre förberedda när den där konspirationsgalna jordskredspolitikern från E6:an dyker upp på riktigt.

Fotnot: Efter att denna artikel skickats in för publicering gjorde Dagens Nyheter exakt det som efterlyses i slutstycket – publicerade Donald Trump oredigerat för att åskådliggöra det som inte syns i en vanlig redigering.