Argument är inga nyheter
EMU. EMU. EMU. Överallt EMU. Och ändå väldigt lite om just EMU. Istället verkar folkomröstningen handla om gräl, strategier och intriger. I alla fall om man försöker förstå EMU utifrån de större svenska nyhetsmedierna.
EMU. EMU. EMU. Överallt EMU. Och ändå väldigt lite om just EMU. Istället verkar folkomröstningen handla om gräl, strategier och intriger. I alla fall om man försöker förstå EMU utifrån de större svenska nyhetsmedierna. Vem grälar med vem? Vem vann eller förlorade på konflikten?
Har Görans kritik av ministrarna missgynnat honom på grund av att det ledde till en ny munkavledebatt? Tänk att nej-sidan uteblev från ja-sidans fotbollsmatch i Almedalen! Vem ljuger? Vem anklagar vem för att ljuga?
Tänk att varje morgon vakna upp med morgontidningen och tänka: ”Hurra, ännu en recension av intrigerna och kampanjerna. Om jag läser det här kommer jag förstås lära mig jäääättemycket om EMU!”
På journalistspråk kallas de där recensionerna ”analys”. Det låter finare än ”en krönika som kommer att vilseleda dig till att fundera över för grundproblematiken helt irrelevanta frågeställningar”.
bryt
Visst skulle man kunna tänka sig lite analys när det gäller EMU, analys av vilka argument de båda sidorna för fram. Kanske kommentarer från både kampanjdeltagare och mer oberoende håll om det verkligen går att hävda att tillväxten blir bättre med ja. Eller om varför det skulle vara bättre för jobben med ett nej. Tänk om man på nyhetsplats tog en fråga i taget och lät både ja och nej-sidan kommentera i lite lugn och ro. Arbetsmarknaden, den berömda freden som verkar så hotad (i Europa), demokratiskt inflytande, ekonomiska för- och nackdelar och ECB. För allvarligt talat är det inte bra mycket intressantare inför folkomröstningen än den dokusåpa som valet nu framställs som.
Men nej, förlåt, jag glömde att vad ja och nej-sidan har för egentliga argument är ju ingen nyheeet. Där finns ingen story och ingen hook. Att granska vad som går att belägga om hur det blir med arbetslöshet och tillväxt innanför eller utanför EMU är osäljande tristess i jämförelse med ”gräl” och grodor.
Så dränks vi ännu en gång i denna kvasidebatt, i den löjliga debatt som döljer och skymmer den verkliga diskussionen. Och det vi samtidigt lär oss är att förakta debatten, politiken, ja, till och med folkomröstningen, för intrycket ges att allt bara är ett intrigspel.
bryt
I Expressen läser jag att det är politikernas fel. De sysslar med ”fel” debatt. Jag tror att journalisternas skuld är lika stor, om inte större.
Det där gamla demokratiska uppdraget som det snackas så mycket om med vackraste orden det spränger journalisterna själva inifrån, häver det själva i toaletten.
Och så har vi ju den hett omhuldade objektiviteten, den som alltid går över styr i valtider.
Sedan efteråt ska vi sitta på Publicistklubben och lyssna till diskussionen om hur det kunde bli så fel. För varje val samma visa. Och samma förvåning. Och aldrig blir det annorlunda.
Så redan nu minns EU-omröstningen 1994. En månad efter valet presenterade Näringslivets mediainstitut (som drevs av dåvarande SAF) en rapport som analyserade alla inslag som de fyra veckorna före valet sänts i Rapport, Aktuellt, Ekot och TV4 Nyheterna. Ja-sidans sammanlagda talartid var 114 minuter. Nej-sidans talartid var 55 minuter.
Objektivitet, sa Bill. Demokratins försvarare, sa Bull.