Krönika

Ulrika Knutson Frilansjournalist
skicka e-post rss

Hårresande jämförelser utan koll

26 november, 2013

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Får man skriva vad som helst om kungen, och komma undan med det? Nej. Bör kungen och drottningen vara mer stryktåliga än herr och fru Vemsomhelst? Där går meningarna i sär.

Nyligen publicerade både Aftonbladet och Expressen hovets PO-anmälan mot kvällstidningarna, för att de medverkat till att sprida Elisabeth Ohlson-Wallins fotocollage, där drottning Silvia sopar ett hakkors under mattan. Att publicera en PO-anmälan under pågående process är ett klart brott mot reglerna. Det vet både Thomas Mattsson och Jan Helin, men hävdar att en anmälan från hovet har allmänintresse i sig. Jag har förståelse för deras uppfattning, och tycker samtidigt att det är bra att de har fällts av PON. Ibland kan det vara bra både att ha reglerna och kunna bryta mot dem.
Ungefär som när konstnären Anna Odell iscensatte sin installation ”Okänd kvinna” på Västerbron och S:t Görans psykakut. Hon fälldes av rätten för att möjligen kunna ha framkallat fara för andra, och dömdes till låga dagsböter. Det hindrar inte att Anna Odells verk var ett viktigt och angeläget konstverk, tvärtom.

Professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, är däremot inte nöjd med sakernas tillstånd. I en debattartikel i Svenska Dagbladet drar hon långtgående slutsater av Aftonbladets och Expressens publicering av hovets PO-anmälan:
”Den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre”, anser hon.
Madeleine Leijonhufvud tycker alltså att det är dags att skrota den svenska yttrandefrihetsgrundlagen, med anor från 1766. I stället bör Sverige lägga sig platt för EUs och Europadomstolens tolkning av ”balans mellan kränkning och yttrandefrihet”. I en sådan avvägning ”har yttrandefriheten inte alltid företräde”, anser Leijonhufvud.

Jag undrar om det är någon slump att hennes två viktigaste exempel just gäller konstverk. Det ena alltså Ohlson-Wallins fotocollage, det andra reklammannen K F Mattssons installation, där han prånglade ut några enkronor med påskriften ”Vår horkarl till kung”. Det konstnärliga värdet på Mattssons aktion minskades något av att han lät sin mamma slå larm i medierna, men visst var det kul.
Leijonhufvud jämför kränkningen av konungen, med den kränkning som drabbat tonårsflickor att skällas för ”hora” på nätet. Denna jämförelse är hårresande, och visar i alla fall att Leijonhufvud har dålig koll på den konstnärliga traditionen när det gäller rojalistisk satir i vårt land. Där har det varit högre i tak.

Antirojalismen var fräckare på sjuttiotalet. När vår kung var ung och just hade valt ordspråket För Sverige i tiden, slog konstnären Lars Hillersberg till med en affisch. Där framställdes unge kungen som självmordskandidat under valspråket För Sverige ur tiden. En plump vits, men god  satir.
I oförskämdhet går det knappast att överträffa rapparen Ken Ring. I en låt föreslog han att man skulle storma slottet och förgripa sig på prinsessan Madeleine. Det väckte berättigad uppståndelse, men juridiken höll sig tack och lov i skinnet.

Närmre majestätsbrott har ingen svensk skald varit sedan 1834, då journalisten och teatermannen Anders Lindeberg blev dömd till döden genom halshuggning, efter att ha rimmat elakt om Karl XIV Johan. Lindeberg vägrade be om nåd, blev folkets hjälte. Tandagnisslande av ilska blev kungen tvungen att utfärda allmän amnesti för politiska fångar. Men Lindeberg vägrade ta emot benådningen, och knektarna fick handgripligen kasta ut honom från Vaxholms fästning och låsa dörren inifrån. Strong kille, Lindeberg.
Tycker Madeleine Leijonhuvufvud att kungen var för blödig?

Ulrika Knutsson är frilansjournalist och krönikör i Journalisten.

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av kerstin hallert tis, 2013-11-26 18:06

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud har i alltid stort uppslagna inlägg på prestigefylld plats i de stora dagstidningarna demonstrerat en skakande oförmåga att respektera syftet med de helt andra villkor som gäller för medierna
i förhållande till det straffrättens Sverige som är hennes specialitet.
Alla parter i mediesamhället skulle vinna på om SJF inbjöd henne och hovet för utbildning i såväl tryckfrihetsförordningen som handlag med detsamma.

Inte minst som svenska medier är stillsamma ankor i förhållande till
hur medierna i andra EU-länder satsar stort på närgången kritik av höjdare inklusive
enskilda företrädare för statsskicket.
Redan i Köpenhamn är klimatet fjärran det svenska med Ekstrabladets outtröttliga lustmord på danska kungafamiljen till omsorgsfullt valda foton - envar kan kolla på nätet.
Obarmhärtig frän uppriktighet fjärran från svenska konsensusträsket genomsyrar mediesamhällets glödgade pennor i den monarkistiska republiken Frankrike
där vitaliteten gödslas av stränga lagar till skydd för privatlivet.
Den enskilde makthavaren drar sig aldrig för att gå till domstol och kräva indragning av en bok och/eller stort skadestånd. Uppmärksamheten främjar självklart ett angeläget publikintresse och därmed de kritiska medierna.
Ulrika Knutssons utmärkta krönika är så förfärligt ensam.

Inlagt av Calle Friedner fre, 2013-11-29 14:09

Jag håller inte med Ulrika Knutson och övriga journalister, som tycker att kungafamiljen är fritt byte och inte ska få försvara sig. Några har påstått, men ingen har bevisat, att kungafamiljen skulle ha misskött sina uppgifter - alltså är det bara fråga om ryktesspridning. Det Elisabeth Ohlson-Wallin och andra bygger sina infama påståenden på är framför allt en bok, ”Den motvillige monarken” vars innehåll starkt ifrågasatts. Avsikten med den boken har naturligtvis varit att, förutom att tjäna bra med pengar, minska allmänhetens förtroende för kungahuset, vilket man lyckats med. När så drottningen vill få klarhet om sin avlidne fars handlingar, som skedde innan hon föddes, blir hon svårt påhoppad och kritiserad för detta, nästan som om hon skulle vara en nazistisk medlöpare. Snacka om ”hårresande”, Ulrika Knutson! Nej, med förtal avses att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning, utan att kunna bevisa sitt påstående. Det är bra att den omnämnda flickan, som kallats ”hora” fått upprättelse, men också såväl kungafamiljen som landets makthavare (kungafamiljen har som bekant ingen formell makt) måste ha rätt till upprättelse och det anonymitetsskydd, som gäller övriga medborgare, eftersom alla enligt grundlagen skall vara lika inför lagen.

Thomas Mattsson insinuerar att Madeleine Leijonhufvud ägnar sig åt vänskapskorruption, en oförskämdhet i sig. Jag känner ingen i kungahuset – och inte Madeleine Leijonhufvud heller för övrigt – och jag skulle absolut inte vilja vara kung eller prins. Har ni, som satt er på åklagarplats, satt sig in i vad det innebär av ofrihet?

Varför är ni så elaka?

Calle Friedner

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies