Krönika

Alexandra Pascalidou frilansjournalist
skicka e-post rss

Byt dröm

8 april, 2014

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Häromdagen föreläste jag på en gymnasieskola. Jag försökte inspirera ungdomarna att studera på universitetet och satsa stenhårt på det de innerst inne brinner för. När jag frågade vad de ville bli svarade några: ”Vi vill bli som du”.

”Jag beklagar sorgen”, undslapp det mig. ”Byt dröm. För om jag fick välja skulle jag inte vilja vara jag. I alla fall inte yrkesmässigt. Om ni inte triggas av tanken att gå ombord på Titanic”.

Frilansjournalistiken känns som ett sjunkande skepp. Vi ska göra allt mer för allt mindre resurser. Det är som att tumla runt i en centrifug av o:n. Ovisshet, osäkerhet och oro. En fragmentiserad frilanstillvaro där du aldrig vet när och om och hur du får betalt. En vardag av vacklande villkor där redaktioner ringer och ber om tjänster de helst inte behöver betala för. Där vi antas vilja ställa upp för kommersiella kanaler och vinstdrivande medier som vore de välgörande verksamhet.

Journalist blev jag för att jag älskar att skriva, rapportera, skildra min samtids sammanhang, förmedla berättelser och möta människor. Hade någon berättat för mig att jag dessutom måste vara säljare, en egen pr-och reklambyrå och ett eget produktionsbolag hade jag nog valt något annat. Bakom min förortskaxiga fasad finns en blyg liten människa med bräckligt självförtroende som våndas varje gång jag måste sälja in ett jobb.

Min kompis Annika Hagström berättar om journalistikens guldålder i mitten på 70-talet när en hel redaktion gjorde research i ett halvår innan sändning. Och de fick betalt. Och semesterersättning. Och de hade tid att tänka. Och tala.

I söndags var vi med i TV4s nyhetsmorgon. Ett härligt program som vi båda tidigare varit programledare för. Nu skulle vi laga mat och tala om vår vänskap. Men körschemat var finare hackat än våra rödlökar. Det var sekundslimmade slottar som åts upp av reklam och straxar och pepprades med puffar medan vi skulle stressa ihop tre rätter. ”Det vi hann säga skulle kunna sammanfattas i en rubrik och en halv ingress” skrattar vi efteråt.

I den mediala snuttifieringens era ska vi och våra gäster helst strö slagfärdiga oneliners och cliffhangers. Anglicismerna är talande i en tid när allt ska vara catchy och usp:igt och vi ska styla våra personas och fila våra profiler. När vi ska göra oss säljbara och kommersiellt gångbara- inte anställningsbara.

Annika berättar om en tid då ingen frågade vad programmen skulle kosta. Ingen undrade över tittarsiffror. Det viktigaste på TV var att det skulle vara viktigt. ”Man gick upp till ett gäng stenansikten som satt runt ett bord och berättade om det viktiga. En kvinnlig kollega ville göra porträtt på Kennedys mamma som fostrat tre spännande söner. Det blev först knäpptyst runt bordet. Sen utbrast gubbarna: ”Menar du att du vill göra veckotidningsreportage?” Det slutade med att journalisten fick nackspärr och flyttades ner till en annan barack.

”Då var det fult att visa sig i rutan. Vi skulle inte ställa oss i vägen för berättelsen” minns Annika. Vänstermodet dikterade uniformer som bestod av träskor, mahjong kläder, utsvängda byxor och huckle på huvudet. Männen hade blåkläder, grova eller kinesiska skjortor med Jan Myrdal som trendsättare. Den övre medelklassen klädde ut sig till arbetare och bönder som var den tidens ideal. Annika Hagström, dotter till en målare och portvaktsfamilj, klädde aldrig ner sig. Arbetarklassen har i alla tider drömt om att få klä upp sig.

”Jag gick i högklackat och folk sa att jag var modig som vågade i vänstervindarnas tidevarv” säger hon. Till ett tjejmöte hade Annika köpt platåskor med korkklackar när en journalistkollega anmärkte: ”Hör du, de där gör du inte revolution i. Ta av dig dem i hallen!”

”Smink var det inte tal om i TV. Vi skulle vara allvarliga. Leenden ansågs insmickrande. Därför såg jag ut som en Baader Meinhof-medlem” säger Annika.

Det största förräderiet var när Annika började göra nöjesprogram med Jacob Dahlin. Nöje var ju ett opium för folket. TV-legenden som tog nöje på största allvar Jacob sa: ”Jag ser ju att du vill uppträda i glitter och glamour”. Och så blommade Annika ut i kläder som hänger kvar i garderoben. Stora axelvaddar på en ålskinnsklänning med dragkedja och ett brett njurbälte runt midjan.

När Annika 1997 antydde att hon skulle lämna SVT och starta eget sa hennes chef: ”Fler borde tänka som du”. Och så blev det. Och där är vi nu. Tusentals egna företagare som klistrar kvitton, skriver fakturor, räknar momssatser, jämför försäkringar, länkar artiklar, knarkar sociala medier, fruktar för förkylningar, googlar redaktörer, mejslar ut krokar, försöker lappa ihop tillvaron och sliter för att få loss lite tid för att göra det vi verkligen älskar – journalistik. 

Kommentarer

Det finns 7 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Maya Hedberg tis, 2014-04-08 18:39

... jag älskar också att skriva ... var utredare/planerare i hundra år för en kommunal/regional förvaltning. Skrev beslutsunderlag för politiker och högre tjänstemän, läste media o kommunikation, gick alla kurser jag hittade i skrivande ... men jag blev aldrig journalist, jag förblev vid min läst. Idag är jag pensionär och skriver för en sajt med tillhörande Fb-grupp. Fritt och under ett år har det blivit ett hundratal artiklar ... vi har långt över 5 000 medlemmar, Göteborgs Historia, alla vill ha gratis så jag får inte en penny ... jag är glad att jag inte längre är ung ... eller hur var det Zara Leander sjöng? Och jag är glad när jag läser vad du skriver Alexandra ... det var jag som var ensam med den lille pojken en gång ... ensamstående mamma med barn på 60-talet ... utstött! kram till dig

Inlagt av Ove Wall tis, 2014-04-08 23:06

Så jävla sorgligt.
Bra sammanfattat och formulerat!

Inlagt av Bernt Enderborg tors, 2014-04-10 23:25

Bra skrivet!

Inlagt av K Ritiker fre, 2014-04-11 15:19

Att Alexandra Pascalidou och många med henne ser vänstervridningens höjdpunkt på 70-talet som även journalistikens dito är talande. Och vad är det för organisation där "ingen frågade vad programmen skulle kosta och ingen undrade över tittarsiffror"? Inte undra på att det andas besvikelse efter att denna rosenröda drömvärld, givetvis finansierad av någon annan, sprack.

Jag finner det också talande och mer än en smula ironiskt att påståendet "det viktigaste på TV var att det skulle vara viktigt" inte åtföljs av någon som helst maktanalys från en journalist som alltid annars blandar in det perspektivet. Viktigt för vem? Kåren är verkligen helt blind för sin egen maktutövning.

Inlagt av ylva m tis, 2014-04-15 17:37

Tredje statsmakten är ändå previligerade mot den vanlige medborgaren som inte kan göra sin röst hörd på samma sätt som journalistkåren.

Inlagt av Gunilla Larsson mån, 2014-04-21 17:56

Usch vad ledsen jag blir av denna text. För jag vet ju att det är sant.
Det dröjde ända tills jag var 28 innan jag bestämde mig för vad jag verkligen vill jobba med när jag är stor.
Jag vill jobba som journalist, jag kan ju skriva - bra dessutom, jag är nyfiken och allmänbildad och smart och jag kan fråga precis vem som helst om vad som helst.
Men, hade jag vetat att det skulle vara så här svårt, så här in i helvete svårt, att få ett fast jobb som journalist så hade jag kanske tänkt annorlunda? Blivit sjuksköterska eller lärarinna istället. Garanterad jobb.
Jag slet mig igenom utbildningen i Oslo, jag längtade hem, jag har gjort praktik och skrivit gratis, jag har konton högt och lågt och uppdaterar allt och kommenterar så mycket jag bara orkar. Försöker vara med överallt hela tiden.
Jag vill vara journalist för jag vill gå till botten med saker - VARFÖR är arbetsmarknaden skit? VARFÖR byggs det för lite bostäder? Vet människor om sådant jag kan nosa fram?
Jag vill vara korrespondent och rapportera från farliga plaster där människoliv tappat i värde. Jag vill stå framför EU:s högkvarter och prata om ekonomi och räntor på ett sätt som vanligt folk fattar.
Jag vill inte hålla på och söka jobb i all evighet, ständigt maila folk, presentera mig själv, sälja mig själv, tjata.
Jag vill jobba!!!
Jag håller med Alexandra, något är knas i branschen. Men byta dröm..? Till vad? Det är ju journalist jag vill vara.

Inlagt av Lotta S tis, 2014-04-22 23:08

Re: Gunilla Larsson. "Något är knas i branschen". Nej, det är det inte. Knaset är att det går tretton personer på dussinet av slaget vill bli/vill fortsätta vara/har en gång varit journalist, som inte inser att tiderna förändras och att efterfrågan på fackutbildade journalister inte är vad den en gång var. Lika lite som en normalt funtad syo-konsulent skulle råda ungdomarna i Rosengård att satsa allt på att bli fotbollsproffs, eftersom syo-konsulenten mycket väl förstår att det för en genomsnittlig ung människa är betydligt förnuftigare att satsa på en hyfsad hantverksutbildning och ett tråkigt men ekonomiskt stabilt svenssonliv än att satsa på en fåfäng Zlatan-dröm, kan någon som är vid sina sinnens fulla bruk och som i dag utbildar sig till journalist anklaga "branschen" för att han eller hon inte får jobb när han eller hon är klar med sin examen.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies