Roland Zuiderveld: Norbergs bok är en hjälp för närsynta
Jag har ett nästan oförskämt förslag: ägna några timmar åt Johan Norbergs nya bok När människan skapade världen. Jo, den är förstås nyliberal och därmed närmast oberörbar för många svenska journalister. Men den som inte räds att skita ner händerna upptäcker att boken är full av spännande perspektiv på kapitalism och välstånd – perspektiv som står i stark kontrast till många svenska mediers rapportering.
Jag har ett nästan oförskämt förslag: ägna några timmar åt Johan Norbergs nya bok När människan skapade världen. Jo, den är förstås nyliberal och därmed närmast oberörbar för många svenska journalister. Men den som inte räds att skita ner händerna upptäcker att boken är full av spännande perspektiv på kapitalism och välstånd – perspektiv som står i stark kontrast till många svenska mediers rapportering.
Det handlar förstås om globaliseringen, som vi så gärna kritiserar efter att ha varit en sväng på stan och köpt nya jeans, uppsydda i Asien. Det handlar om nedläggning av svenska företag, om barnarbete och om hur vi ska överleva när asiaterna tar våra jobb.
För sådan är ju mediernas bild av globaliseringen. Att flytten av industrijobb till Kina faktiskt kanske leder till ökat välstånd i stället för till stagnation och massarbetslöshet är en insikt som många nationalekonomer delar med få svenska journalister. Medierna är notoriskt närsynta. Vi jagar ”case” men följer alltmer sällan upp dem med analyser och sammanfattningar. Jakten på hot mot ”den lilla människan” styr redaktionernas arbete. Konsekvenserna blir en journalistik som ser solidarisk ut på ytan men som tvärtom är djupt osolidarisk och osaklig.
Ytterst beror det på att grundperspektivet är fel. Det gäller särskilt för rapporteringen kring frågor om ekonomi, arbetslöshet, och globalisering – lejonparten av det som medierna intresserar sig för. Johan Norberg ifrågasätter synen på ekonomin som ett nollsummespel. Ekonomin är inte en prinsesstårta där någon tar en jättebit och alla andra därför får lite mindre. I stället ger vinst till en också vinst till fler (men kanske inte i lika proportioner). Det gäller inom och mellan länder. Men svensk rapportering har just nollsummetanken som norm. Det gäller när svenska arbeten flyttar till Asien, liksom när vi rapporterar om direktörsbonusar (som inte per automatik är av godo).
”Om en vinner måste någon annan förlora” är ett tveksamt förhållningssätt för en journalistik som strävar efter allsidighet och neutralitet. Konsekvensen blir förvrängd rapportering som snarare bidrar till avund och främlingsskräck.
Johan Norberg konstaterar att kritiken mot den begynnande globaliseringen på 60- och -70-talen gällde Japan. Billiga japanska jobb skulle slå ut våra svenska arbeten. Underbetalda och plågade japanska fabriksarbetare betalade priset. Men på 80-talet intog Japan en tätposition i välfärdsligan. Plötsligt gällde skräcken och ”omsorgen” i stället taiwaneser och sydkoreaner – i dag har de en levnadsstandard i nivå med Europas. Nu har de billiga industrijobben flyttat till Kina, Indien och Vietnam. Och eftersom antalet industriarbeten faktiskt sjunker även i Kina, måste svenska medier snart finna nya länder som kan hota den utsatte svenske löntagaren.
Norberg tar också upp barnarbete. Tvärtemot den gängse uppfattningen menar han att globalisering och kapitalism inte alls har ökat barnarbetet utan i stället minskat det drastiskt. Det hjälper helt enkelt ingen att sparka på fattiga länder som redan ligger. Handelshinder och strafftullar förvärrar för enskilda människor, bara ekonomisk utveckling hjälper. När länder som Taiwan och Sydkorea lyftes ur fattigdomen försvann barnarbetet och Johan Norberg påpekar att utvecklingen faktiskt har halverat barnarbetet globalt sedan 1980. Barn som arbetar 14 timmar om dagen på åkrar och fält syns sällan i svenska nyhetsprogram. Det gör däremot de barn som arbetar tio timmar om dagen i städerna med att tillverka produkter till svenska varuhyllor. Att de har bättre arbetsvillkor och tre gånger högre lön än tidigare hindrar inte att arbetssituationen jämförs mot hur svenska barn har det.
Att rapportera om en svensk industriarbetare som mister sitt jobb är viktigt. Men berättelsen måste vidgas. Samma förlorade arbete kan bidra till att ge en asiatisk familj möjlighet att låta barnen gå i skolan i stället för till fabriken. Kanske kan dessa barn få det så gott ställt att de som vuxna köper svenska mobiltelefoner och bilar, vilket leder till nya jobb i Sverige?
Att de stora sammanhangen lämnas därhän är ett hot mot vår trovärdighet. Människors egna erfarenheter av en värld med många problem men desto fler förtjänster stämmer inte med vad de läser, hör och ser. För den journalist som vill höja blicken är det material som Johan Norberg sammanställt faktiskt en god hjälp. Visst, den är en politisk partsinlaga i valtider. Men en partsinlaga vi kan lära oss något av.
Reporter, Kulturnyheterna, SVT
