Monica Dahlström-Lannes: Hur många barn dödas av medierna?

18 oktober, 2006

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Den 11 juli förs tvååriga Ida till sjukhus med ljumskbråck. Hon har kräkts varje dag under en vecka. Man finner äldre blåmärken på bål, skinka, rygg, ben och underkäke. Läkarna vill undersöka hennes blåmärken, men föräldrarna vill ha hem Ida direkt efter operation, vilket de får.

Den 11 juli förs tvååriga Ida till sjukhus med ljumskbråck. Hon har kräkts varje dag under en vecka. Man finner äldre blåmärken på bål, skinka, rygg, ben och underkäke. Läkarna vill undersöka hennes blåmärken, men föräldrarna vill ha hem Ida direkt efter operation, vilket de får.

Den 26 juli kommer Ida till akuten med nyckelbensfraktur. Föräldrarna uppger att en kamrat knuffat Ida så hon fallit av sin trehjuling.

Den 14 augusti förs Ida till sjukhuset igen. Hon har kräkts blod i sex dagar. Föräldrarna förklarar att hon ramlat i en stentrappa och slagit i huvud och bröstkorg. Läkaren finner att flickan är öm under revbenen, har skrapmärken och både nyare och äldre blåmärken över hela kroppen. Men nu tror läkaren på barnkliniken inte längre på föräldrarnas förklaringar utan anmäler fallet till socialtjänsten, som aldrig tidigare haft kontakt med familjen.

Den 15 augusti beslutar socialtjänsten att Ida ska omhändertas och polisanmäler misstänkt barnmisshandel. Men rättsläkaren, som undersöker Ida, anser att hon har en ovanlig blodsammansättning som gör att hon lätt får blåmärken. I rättsintyget skriver han att ”… utseendet av de påvisade skadorna inte stöder misstanken om att de uppkommit på annat sätt än genom olyckshändelse.” Åklagaren lägger ned förundersökningen och socialtjänsten häver omhändertagandet. Ida får komma hem.

Den 19 september försäkrar föräldrarna i en tidning att de aldrig slagit sin dotter och att myndigheterna borde ha lyssnat på dem i stället för att bedriva häxjakt på oskyldiga föräldrar. Tvååriga Ida är deras allt och de sociala myndigheterna hade varit helt förblindade och överreagerat. ”Fruktansvärt”, säger föräldrarna, ”de har bestämt sig för att knäcka oss”.

Den 20 september skriver tidningen igen om Idas hemkomst. Den lyckliga familjen i radhuset är återförenad. I mitten på bild syns Ida, som enligt artikeln varit ”inspärrad” fem veckor på sjukhus. Styvpappan kan krama om lilla Ida, som enligt tidningen är mycket förtjust över att vara hemma. ”Den lyckligaste dagen i vårt liv. Underbart”, säger föräldrarna, som nu återfått vårdnaden om Ida. Socialnämndens ordförande besöker personligen familjen och beklagar vad föräldrarna utsatts för. Han gratulerar till den lyckliga upplösningen.

Den 2 oktober, två veckor efter det att Ida kommit hem, ligger hon död i sängen, med mycket svåra inre skador efter mycket kraftigt våld. Hon har överösts med sparkar och slag tills hon slutat andas. En ny undersökning av hennes blod har gjorts, men man hittar nu ingen ovanlig blodsammansättning. Vid obduktionen finner man gamla oförklarliga skador på hennes kotor som inte upptäckts tidigare.

Den 5 oktober görs ett nytt reportage om Ida. Grannarna i det idylliska radhusområdet kan inte fatta vad som hänt och är övertygade om att föräldrarna är oskyldiga: ”Det var fina människor. De verkade så omtänksamma mot sin lilla dotter… De kan omöjligt ha dödat flickan. På eftermiddagen såg jag pappan leka i sandlådan med barnet… Det var en så välskött och fin liten flicka.”

Socialchefen säger att han är djupt skakad, men att man måste kunna lita på läkare. Och när åklagaren lagt ned förundersökningen anser han inte att man haft något annat val än att återlämna Ida.

Den 1 november rapporterar tidningen att JO ger socialnämnden svidande kritik. Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att ett barn inte far illa. Enbart ett läkarutlåtande räcker inte och därför borde nämnden ha gjort sin bedömning utifrån hela undersökningsmaterialet. Till exempel vägrade styvpappan att medverka i den barnpsykiatriska utredningen.

Den 15 januari skriver en tidning om fallet under rubriken ”Varför lät vi lilla Ida dö?”. Socialkontoret säger att personalen varit medveten om att det fanns brister i familjen, men hänvisar till att personer sett positiva relationer mellan Ida och föräldrarna.

Styvfadern dömdes mot sitt nekande till tio års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död. Åklagaren hade krävt livstids fängelse. I hovrätten sänktes straffet till åtta års fängelse.

Ida avled för 16 år sedan. Socialtjänsten hade det faktiska ansvaret – men vilket ansvar hade medierna? Exakt samma sak sker i dag när medierna jagar, skrämmer och tystar dem som försöker skydda barnen.

Hur många barn dödas av medierna, som inte inser konsekvenserna av sitt handlande och får opinionen att svänga?

författare, frilansskribent och före detta vålds- och sexualbrottsutredare

Fotnot: I texten citeras tidningen Idag från 1990 (19/9, 20/9, 5/10) och Expressen från 1991 (15/1).

Kommentarer

Det finns 9 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Anders G Bergquist mån, 2011-12-19 22:18

Tvärtom då?

Och hur många barn har inte sluppit att vara omhändertagna i onödan på grund av medier?

Det är väldigt enkelt.

Man måste göra en egen bedömning från fall till fall.

I vissa fall kan det få de tragiska konsekvenser som Dahlström-Lannes skriver.

I andra fall har polis/social gjort kriminellt dåliga utredningar. Detta visar inte minst de pedofilfall där oskyldiga suttit i många år.

Att aldrig skriva om det på grund av risken för att göra fel är givetvis extremt fegt och en tanke som möjligen en extremt enögd polis skulle komma på, men knappast en journalist.

/ Anders G Bergquist

frilans, Mönsterås

Inlagt av Lasse Hagborg mån, 2011-12-19 22:18

D-L:s sanningar – ideologisk fundamentalism

Ett sämre sanningsvittne än Monica Dahlström Lannes är det nog svårt att hitta. Utifrån felaktiga och förvridna föreställningar om barn, har hon varit något av en ikon i vissa kretsar. Varför står det id ag “före detta” framför flera av hennes titlar? Hennes bok “Mot dessa våra minsta” saknar all relevans i ett vetenskapligt perspektiv.

De förmaningar D-L ger medierna klingar illa när hon själv på ett otillbörligt sätt engagerat sig i olika fall och där hon utifrån ideologiska föreställningar trott sig ta parti för barnen, men i stället åsamkat familjer och barn skada.

Som polisinspektör och sexualbrottsutredare har hon hjälpt till med att snedvrida utredningar med livslånga tragedier som följd. Flickan, som varit på glid och som mördade sina båda föräldrar, transformerades genom D-Ls försorg till ett incestoffer. Varför inte kolla Lannes ordentligt i stället för att låta henne komma till tals i journalisternas eget organ?

/ Lasse Hagborg

Inlagt av Lisbeth Pipping mån, 2011-12-19 22:18

Tack för att du vågar ta barnens parti Monica!

Tänk om någon av alla dem som fanns runt mig som barn hade vågat se mig, Lisbeth. Tänk vad annorlunda mitt liv hade blivit då. Då hade jag fått en barndom att leva i.

Om jag kunde spola tillbaka tiden, om jag kunde få en bit barndom att göra om, skulle jag vilja vara fyra år.

Det är mitt i natten, det är mörkt ute och det finns så mycket konstiga ljud som skrämmer mig, det är en mardröm som väckt mig. Jag tar med mig min nalle och ålar ner på det kalla golvet, värmen från mitt varma täcke försvinner från min kropp och jag står stilla mitt på golvet en stund för att vänja ögonen vid mörkret. Sedan tassar jag över det kalla golvet på mina nakna små fötter fram till mammas säng. Hon vaknar utan att jag behöver peta på henne. Hon känner på sig att jag står där i mörkret. Hon tittar på mig och sedan säger hon: ”Älskade barn, kan du inte sova? Har du haft en dum dröm nu igen?”

Mamma lyfter på sitt täcke så att jag kan krypa ner bredvid henne och jag får ligga innerst där det är varmast och skönast att ligga. Hon stoppar om mig täcket och jag får ligga på hennes arm. Hela jag blir varm i kroppen och medan mamma klappar mig på huvudet säger hon ”Nu är det bra Lisbeth, nu är mamma här, det var bara en dröm vet du. Inte alls på riktigt, sov nu gott, älskade unge.”

Jag har inga minnen av hur det kan vara att få vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och tröstar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om. (Ur Kärlek och stålull av Lisbeth Pipping Gothia 2004)

Jag växte upp under det glada 70 talet, jag var ett barn av välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden. Det fanns nästintill ingen som såg mig och mina två småsystrar. Eftersom man var så rädd att kränka vår utvecklingsstörda mamma blev vi lämnade ensamma med henne.

För mig blev barndomen en transportsträcka in i mitt vuxna liv. Ett vuxenliv som överskuggades av mina rädslor. Låt mig ta er med hem till min lägenhet i förorten, ni ska få kika in i mitt nyckelhål, stå utanför min stängda dörr utan att någon vet att ni står där.

Nattens mörker har sänkt sig över förorten. Jag ligger i min säng, det värker i halsen och hostan vill komma ut. Men det får den inte, jag får inte väcka mamma. Så jag kör mitt lilla ansikte ner i den smutsiga och illa luktande kudden. När den första hostattacken rivit hårt i mitt lilla bröst, lyssnar jag ut i mörkret. Skönt mamma vaknade inte, inte denna gång i alla fall. Så nästa hostattack, den är högre och längre och nu hör jag att mamma har vaknat. Hon vänder sig om i sin säng, då rör sig min säng också. Hon väser till mig att jag ska sluta hosta. Jag tycker ansiktet ner i kunden så hårt så att jag nästan inte kan andas. Jag kan känna mitt hjärtas slag, jag är rädd. Så sätter mamma sig upp i sin säng. Nu vrålar hon till mig, ”Sluta hosta ungjävul! Jag kan ju för fan inte sova när du hostar, fattar du inte det, din jävla unge?”

Jag har jätteont i halsen, mer hosta blir det och nu far min mamma upp ur sin säng fram till min säng. Hon böjer sig ner över mig och så börjar hon slå med knytnävarna där hon träffar samtidigt som hon skriker ”Är du glad nu din jävla unge att du väckt din mamma? Fattar du inte att jag måste få sova? Ska det vara så jävla svårt att få in det i ditt lilla tomma huvud! Nu slutar du hosta innan jag slår ihjäl dig fattar du?”

Jag ligger stilla, så lämnar mamma sovrummet hon går ut i köket och sätter sig och röker. Jag tassar tyst in i badrummet, dricker vatten ur kranen. Sedan sätter jag mig ner på det kalla golvet, stannar kvar där inne resten av natten så att mamma inte ska bli störd så att min mamma ska få sova. Jag är dum som väcker henne, jag är dum som inte kan sluta hosta. Att vara sjuk är en lång mardröm. Jag är rädd att bli sjuk.

Idag är jag vuxen, idag är jag tvåbarnsmamma, idag har jag ett gott liv, men vägen hit har varit lång. Jag fick växa upp med min utvecklingsstörda mamma och jag fick betala ett högt pris för att min mamma skulle få vara mamma.

Hur blir vi barn synliga för er som möter oss i ert arbete? Jag tror att om ni vågar se på oss barn som om vi vore era egna barn. Då tror jag att vi barn blir mer synliga. Jag önskar att någon under min barndom hade vågat titta på mig som jag varit deras eget, älskade lilla barn.

Men det var ingen som verkligen såg oss barn. Min mamma tog all plats, hennes behov var så stora att de skymde oss barn och våra behov. Vi blev osynliga och socialen hade inga redskap att göra oss synliga.

Det hade varit bättre för mig om jag blivit omhändertagen. Det är smärtsamt att tänka tanken att det faktiskt var möjligt att se hur illa vi for, men att ingen ändå förmådde se. Vi tror så mycket på den biologiska familjen att vi glömmer barnet. Men blod är inte tjockare än vatten, det är kärleken som förenar oss. Det är bättre att längta efter sin mamma och pappa än att längta efter sin förlorade barndom.

Som barn var jag min mammas bästa väninna, som tonåring var jag fortfarande mammas bästa väninna. Men som tjugoåring klippte jag med henne och då fanns det inget band kvar, bara ett hat som jag inte kunde hantera. Det var ytterligare en skada att ta itu med.

Till alla er som läser detta. Jag hoppas ni kan bevara en del av mig i era hjärtan, så att ni verkligen vågar se och göra något när ni ser ett barn som far illa. På så vis kan fler barn få en någorlunda god uppväxt. Och till alla er som vågar se: Ni är räddande änglar, det är ni som gör att de utsatta barnen orkar vidare.

Lisbeth Pipping

Författare, föreläsare, forskare och dotter till en utvecklingsstörd mamma.

Inlagt av Anonym mån, 2011-12-19 22:18

FY FAN!

FY FAN VAD JAG HATAR SOCIALEN DOM TILLÅTER INTE MIG ATT TRÄFFA MIN 9-ÅRIGA DOTTER MER ÄN EN GÅNG VARANNAN VECKA FAST JAG ALDRIG HAR VARIT VÅLDSAM MOT HENNE MEN NÄR ETT BARN HAR BLÅMÄRKEN OCH FRAKTURER ÖVERALLT OCH KRÄKS BLOD I FLERA DAGAR SÅ GÖR DOM INTE ETT JÄVLA SKIT!! SOCIALENSVINEN ÄR LIKA SKYLDIGA TILL HENNES DÖD SOM DE VIDRIGA ASEN TILL FÖRÄLDRAR!! VARFÖR FICK BARA STYVPAPPAN 10 ÅRS FÄNGELSE BLEV HORJÄVELN TILL MAMMA HELT FRIKÄND FÖR ATT DET VAR SYND HENNE? FY FAN SÄGER JAG BARA DOM BORDE FÅ SAMMA BEHANDLING SOM DOM GAV DEN STACKARS FLICKAN OCH DET BORDE SOCIALHORORNA OCKSÅ FÅ FY FAAAN!!!!!!

Inlagt av Margareta mån, 2011-12-19 22:18

Tvärtom finns också

Det där fallet du tar upp är ju förfärligt! Men jag vill bara säga att jag vet av erfarenhet att enskilda socialsekreterare KAN handla fel. För att de har fattat agg till en förälder, eller blivit maktberusade, eller för att det har gått prestige i ett ärende.

Jag har själv blivit tvingad att bo på både utredningshem i tre månader och sedan HVB-hem i arton månader, med hot om att de skulle fosterhemsplacera mina barn annars. Trots att det inte var något fel! Jag är ingen missbrukare och har självklart aldrig slagit mina barn.

Detta kostade skattebetalarna 2 000 kronor/per person (även barn) och dygn – pengar som var till mer skada än nytta, eftersom jag mådde väldigt dåligt av att utsättas för det här. Det har även förstört min karriär och min löneutveckling, och jag har blivit utskämd för en massa människor som tänker “ingen rök utan eld”.

Jag tror att huvudproblemet är att det bara är två socialsekreterare på varje ärende, och att dessa har för mycket makt. (Det är ju ofta dessutom en äldre och en yngre, och den äldre bestämmer i praktiken.) Det skulle vara bättre om flera socialsekreterare hade insyn i flera ärenden på en gång.

Dessutom önskar jag att de skulle kunna lite om allmän människokunskap. Att de skulle fråga sig VARFÖR någon anmäler till exempel – för ofta anmäler ju folk bara för att jävlas. En svärmor kanske anmäler en svärdotter som hon aldrig har tålt, eller en exmake sin exfru för att hämnas för att hon lämnade honom för någon annan…

/ Margareta Svensson

Inlagt av Annika Sundbaum... mån, 2011-12-19 22:18

Barnet är…

… av underordnad betydelse i de allra flesta fall när det skrivs om misstänkta fall av misshandel eller andra övergrepp på just barn. Det i sin tur tror jag handlar om en vansinnig missuppfattning som säger att föräldrar ÄGER sina barn. Det är så otäckt och obehagligt att ens tänka sig att en far eller en mor medvetet skulle skada sitt barn – att man hellre blundar eller rusar ut på barrikaderna och hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet de få gånger socialstyrelsen faktiskt vågat ingripa.

För många år sedan lyckades en man, som misstänkts för övergrepp på sin minderåriga dotter, få både en reporter och en polis att tro på att det var hunden som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd – flickan fick komma hem – och såvitt jag vet är den fullständigt livsfarliga och “våldtäktsbenägna” labradoren fortfarande i livet.

Bisarrt är bara förnamnet.

Och ju fler felvinklade tidningsartiklar och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. De får ju äta skit varje gång. I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som sätter på dem, de som är svårt förståndshandikappade och de som är svåra missbrukare ska ha den förbannade rätten att ha en unge eller flera.

Och den, som mot förmodan, har civilkurage nog att anmäla misstänkt vanvård av ett barn får snabbt lära sig att socialtjänsten omgående lämnar ut anmälarens namn och telefonnummer… till den misstänkte. Liksom för att själva slippa ta ansvar för att de måste göra en utredning. Det i sin tur leder inte bara till hot och fruktansvärda konflikter om det handlar om en närstående eller en granne, utan också till att den som en gång vågat stå upp för en unge som far illa – aldrig gör om det igen.

Civilkurage som handlar om att ingripa när någon stjäl eller håller på att drunkna belönas ofta med blommor och medaljer.

Civilkurage när det handlar om barnmisshandel – bestraffas.

Det är också så att socialtjänst i samtal med barn alltid har med en vårdnadshavare (därför att lagen kräver det). Av samma skäl gör man ytterst sällan oväntade hembesök. I stället har den förälder som kan vara barnets värsta fiende veckor på sig att föbereda sitt barn genom hot och skräckpropaganda.

Mitt råd är: anmäl ALLTID anonymt – och se efteråt till att socialtjänsten tar tag i din anmälan (utan att avslöja ditt namn förstås). Det måste de göra oavsett inom ett visst antal månader.

I läroplanen av alla de yrkesgrupper som ska arbeta med människor, måste man omgående införa undervisning i hur en så kallad psykopat fungerar. Det finns massor av experter på området – tyvärr arbetar de sällan på rätt platser. Konsten att kunna se igenom en manipulativ person och i stället tro på barnet borde vara A och O. Det kryllar av de empatilösa – de som sannolikt själva en gång var utsatta barn – och de är HUR trevliga som helst – när det behövs.

“Han är ju så trevlig – han kan väl ändå inte…?”

Jo, det är ju just det han kan… Att det ska vara så svårt att fatta det?!

Och varför använder man inte den expertis som finns, som exemplevis Monica Dahlström-Lannes, när man vill veta vad som sannolikt hänt eller inte hänt. i nuläget verkar det vara en hobby och en scoopjakt för hormonstinna machojournmalister att få ut svin ur fängelser. Alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vad de här på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort – men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade – de skiter i det. Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla de professionella som försökt hjälpa de här sargade barnen – än att inse att det finns både pedofiler och sadister – som ger sig på såväl egna som andras barn.

Det är läge för en förflyttning av grundperspektivet i frågan om sexuella övergrepp, vanvård och misshandel av barn. Från föräldrarnas rättighet att skaffa och uppfostra sina barn “så bra som de förmår” – till barnens rättighet att växa upp utan att bli misshandlade, exploaterade och våldtagna.

Ett barn står i beroendeställning i relationen. Föräldrar har skyldigheter, barn har rättigheter. Vi har en barnkonvention – glöm aldrig det!

Inlagt av Kjell-Åke Bjurkvist mån, 2011-12-19 22:18

Barn far illa

Barn är mer trovärdiga än vuxna som haft ett helt liv på sig att lära sig ljuga. Det borde väl vara journalistens huvuduppgift att försöka avslöja ljugandet. Och inte jaga scoop för att göra sig ett namn på bekostnad av barnen. Visst gör myndigheter dåliga utredningar i vissa fall men varför skrivs det då inte om den bristande kunskapen, som även journalister har av barn som far illa, av traumaproblematik? Om alla dom barn/ungdomar som inte kommer till myndighetens kännedom?

Det är de barnen vi ser i statistiken som växer gällande droger och kriminalitet. Prostitutionen ökar bland pojkar. Ställ dig frågan Anders Bergqvist, vad beror det på?

När du så tvärsäkert hävdar “oskyldiga pedofilfall”, det förhåller sig ju “tvärtom då”. En viktigare fråga borde vara: Varför kommer inte fler fall till myndighetens kännedom och hur agerar ni journalister för att synliggöra dessa barn?

Det finns många “Bobby” i detta land. Beskriv den verkligheten också och sluta jaga sensationer och säljande, smaskig journalistik.

Det finns ett övergrepp som är värre att uthärda, än det jag varit utsatt för och som skapar utanförskap och stigmatisering, bland allt för många människor i vårt land. Det är att inte bli sedd trodd eller tagen på allvar. Hur många barn/vuxna tvingas leva i det?

/ Kjell-Åke Bjurkvist

en som vet

Inlagt av Carin Dahlin mån, 2011-12-19 22:18

Tack, Monica Dahlström-Lannes

Har följt dej av och till i ditt arbete för att synligöra barns utsatthet. Tack för att du finns och kämpar vidare med att påvisa den krassa verkligheten som många barn i dag lever under, trots att vi har barnkonvention som vi ratificerat och trots att vi i föräldrabalken till och med har en SKYLDIGHET att värna om barnens rättsäkerhet.

Det är något som är väldigt snett när man som myndighet /sociala enhet (samt familjerätt och domstolar) konsekvent sätter detta – FB 6 kap, 2a §

“Vid bedömningen av vad som är bäst för

barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets

behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.”

- före det här:

Föräldrabalken 6 kap.1 §

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god

fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin

person och egenart och får inte utsättas för kroppslig

bestraffning eller annan kränkande behandling.

Jag hoppas att du Monica orkar fortsätta arbetet med att kämpa för barnens rättsäkerhet framför den så kallade umgängesrätten!

/ Carin Dahlin.

Inlagt av Anders G Bergquist mån, 2011-12-19 22:18

Visst far barn illa!

Det har jag aldrig ifrågasatt och jag beklagar naturligtvis det du utsatts för.

Men människor blir också oskyldigt dömda och detta kan man inte strunta i att skriva om.

Finns det övertygande skäl att tro att någon utsatts för justitiemord ska man naturligtvis skriva om detta.

Feghet är aldrig en bra journalistisk drivkraft.

/ Anders G Bergquist

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies