Lindblom Hulthén: Utlasningen är snuskig

3 april, 2002

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Arbetsgivarna ser till att förturer inte uppstår. Det är det som kallas utlasning.
Det borde kallas snusk eller arbetsgivarmaktfullkomlighet. Speciellt upprörande är att även public serviceföretagen, SVT, SR och UR, som bedriver sin verksamhet med licensmedel betalda av mig och andra medborgare, tillämpar utlasningen, anser Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

Innan Lagen om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft 1974 var de anställda i stor utsträckning utlämnade åt arbetsgivarens godtycke. Somligt har sedan dess blivit bättre, men kvar lever bland annat arbetsgivarnas exploatering av de visstidsanställda.

För att minska otryggheten i arbetslivet infördes i LAS den regel som innebär att den som sägs upp från en tjänst på grund av arbetsbrist (gäller alltså även vikariat som upphör) under vissa förutsättningar har rätt till en ny anställning om det blir vakanser på företaget. Länge betydde detta att den som arbetat på ett företag 12 månader under en tvåårsperiod hade rätt till återanställning om det uppstod en vakant tjänst.

bryt

LAS kan försämras utan att det piper speciellt mycket i opinionen, och sedan några år är regeln försämrad. Nu innebär företrädesrätten, att man ska ha jobbat tolv månader under de senaste tre åren för att få en förtur som bara gäller i nio månader. På journalistområdet snurrar vikariesvängen därmed ännu hastigare. Människor som dugt bra under ett antal månader kan bli utsatta för utlasningen flera gånger på samma arbetsplats. Arbetsgivarna agerar dumt, cyniskt och bedriver rovdrift på människor.

Regeln har fungerat som lagstiftarna tänkt sig i stort sett i hela arbetslivet utom på medieområdet, där arbetsgivarna gjort allt för att sätta företrädesrätten ur spel. Av någon irrationell anledning tycks de flesta mediearbetsgivare tro, att en dag ska en journalistisk superstjärna gå förbi deras redaktion och vilja jobba just hos dem. Då får ingen tjänst vara blockerad av en förtur. Föreställningen lever även på redaktioner där ledningen saknar kvalitetsambitioner och betalar urusla löner.

Arbetsgivarna ser till att förturer inte uppstår. Det är det som kallas utlasning.

bryt

Det borde kallas snusk eller arbetsgivarmaktfullkomlighet. Speciellt upprörande tycker jag det är att även public serviceföretagen, SVT, SR och UR, som bedriver sin verksamhet med licensmedel betalda av mig och andra medborgare, tillämpar utlasningen.

Att regeringen beordrar företagen att använda fler produktionsbolag kommer ytterligare att försämra situationen. Vad går det att göra åt utlasningen? SJF har på olika sätt sedan 70-talet försökt få arbetsgivarna att låta bli att kringgå LAS. På somliga arbetsplatser har det lyckats, på andra inte. Förbundet har under åren ställt samman olika handledningar och strategier som klubbarna kan han hjälp av.

I de gångna avtalsförhandlingarna har frågan drivits på samtliga kollektivavtalsområden. I den mån arbetsgivarna har varit villig att frångå utlasningssnusket har motkraven varit sådana att villan skulle blivit ännu värre.

Varje år gör vi från förbundsstyrelsen och -kansliet besök på alla redaktioner som så önskar för särskilda vikariemöten. Vi kartlägger kontinuerligt hur företagen sköter sig, just nu pågår ett sådant arbete. Vi ger ut en särskild handledning årligen som vänder sig till klubbarna och de enskilda individerna där vi beskriver rättigheter och skyldigheter, så att vikarier och andra visstidsanställda inte ska utnyttjas ännu mer. Vi opinionsbildar, vi tjatar och argumenterar i frågan inom TCO och i alla andra forum där vi deltar.

Klubbar som vill motverka utlasningen måste lära sig reglerna i lagen och se till att avtalets anställningsregler följs. Om det gäller anställningar som arbetsgivaren inte behöver förhandla om, kan klubben begära förhandlingar enligt 12§ MBL vid varje anställningstillfälle. Även om klubben inte lyckas övertyga arbetsgivaren första gången, brukar droppen urholka stenen om man är uthållig. I vart fall ger varje förhandling ett tillfälle för klubben att protokollföra sin inställning och markera att den inte accepterar utlasning.

Saknar redaktionen bemannings- och organisationsplan, kan klubben i förhandling begära att sådana upprättas och kräva att befattningsbeskrivningar knyts till tjänsterna. Ordning och reda underlättar för alla och möjligheterna för arbetsgivaren att trixa med tjänster minskar. Vill arbetsgivaren stycka upp vikariat ska klubben protestera i förhandlingar. Alla redaktioner borde dessutom ta hand om nyanställda, vikarier och andra, och informera dem om vilka regler som gäller på arbetsplatsen. Goda villkor för vikarier tjänar alla på, även de tillsvidareanställda.

bryt

Journalistförbundet ordnar även speciella konferenser kring frågor som berör visstidsanställda. Vi informerar om och skapar opinion i ”visstidsfrågan” vid alla våra kurser. Vi försöker dessutom få utbildnings- institutioner, framförallt de journalistiska, att inse att studenterna måste få kunskap om arbetsrätten. Idag kan man lämna såväl gymnasium, som journalistutbildning på högskolenivå, som handelshögskola, utan att har en aning om den arbetsrätt som styr arbetsmarknaden i Sverige.

Knappast någon lagstiftning påverkar den enskilda individen så som arbetsrätten. Få saker lär vi oss så lite om i skolan. Unga människor kliver ut i arbetslivet lika väl rustade som nakna småbarn i en lejonflock.

Journalistförbundet stiftar inte lagar och bestämmer inte på arbetsplatsen. Vi försöker genom bra avtal och tilllämpning av avtalen se till att våra medlemmarna får så bra villkor som möjligt och att de inte utnyttjas. Vi försöker påverka lagstiftarna. Men arbetsgivarens rätt att bestämma på arbetsplatserna är i kraft av lagen hart när oinskränkt.

bryt

Vad kan vi göra mer? Skälla vid rätt träd är en bra idé. Ställ frågan till arbetsgivarna på medieområdet! Varför anser de att journalisterna ska ha speciellt dåliga villkor på arbetsmarknaden och utnyttjas och exploateras? Ring deras kanslier (de heter TU, SRAO och MIA – alla med säte i Stockholm) eller skriv en debattartikel i dagspressen.

Det är inte lätt att få in debattartiklar om journalistikens villkor. Jag vet. Jag försöker ständigt. Men om vi alla hjälps åt ska vi väl kunna välta det här berget också.

Kommentarer

Det finns 7 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Isabelle Andersson mån, 2011-12-19 22:18

Facket för fast anställda

@ingress:Av: Isabelle Andersson

Jag har kollegor som varit i det här yrket betydligt längre än jag. En av dem sa: “Det är facket som är problemet, så länge de prioriterar fast anställda så händer inte något”.

Precis som Catarina Malmsberg är jag av den åsikten att Journalistförbundet ska göra jobbet. Vi vikarier ska inte behöva sitta på varsitt håll och skicka in upprörda debattartiklar över vår arbetssituatation.

Det logiska vore att ha en eller flera på förbundet som ansvarar för vikarier eller projektanställda. Vi lever i en annan verklighet idag.

Nu är Journalistförbundet vakna och uppmärksammade på problemet.

LAS-cirkusen har pågått länge under tystnad. Det är en absurd situation som är svår att förklara för de som inte är inne i cirkusen. För oss som befinner oss där är det ett evigt jonglerande. Vi måste övertyga banker om att våga ge lån och krediter. Söka jobb medan vi har ett, när tiden tickar iväg mot elva månader. Listan kan göras lång.

Hade det här varit förhållanden inom någon annan bransch så skulle det granskas och rapporteras av oss. Istället finns en rädsla för att inte uppfattas som tillräckligt lojal och anställningsbar av arbetsgivare.

Det är en allvarlig situation som påverkar både kvalitet och kontiniutet inom media, samt innebär ett ständigt stressmoment för alla vikarier. Något konkret måste hända.

Isabelle Andersson

arbetssökande

Inlagt av Bertil Dejke mån, 2011-12-19 22:18

Journalistförbundet är inte utan skuld

@ingress:Av Bertil Dejke

Debatten om den s k utlasningen av visstidsanställda journalister kantrar lätt eftersom vissa frågor inte ställs. Journalistförbundet utslungar vilda anklagelser mot tidningsföretagen; i ett karakteristiskt inlägg av förbundsordföranden används ord som exploatering, maktfullkomlighet, dumt, cyniskt, rovdrift, snusk”¦ Men ingen tycks vilja ta reda på varför tidningsföretagen samfällt agerar som de gör. Drivs de av en gemensam illvilja mot vikarier, eller finns det möjligen rationella skäl? Naturligtvis finns det skäl. Att Journalistförbundet inte diskuterar dem beror på att förbundet inte är utan skuld till det läge som råder. Så här kan situationen beskrivas utifrån ett arbetsgivarperspektiv.

Arbetsmarknadslagarna ger de fackliga organisationerna ett medinflytande i företagen. Med detta inflytande följer ett ansvar, t ex i frågor som rör turordning vid uppsägning och vid återanställning. Systemet förutsätter att de fackliga organisationerna ikläder sig detta ansvar, vilket på ett uttryckligt sätt slås fast i kollektivavtalen. I ett centralt avsnitt i avtalet mellan Tidningsutgivarna och Journalistförbundet står följande om förfarandet vid fastställande av turordning vid personalinskränkning (det finns en koppling till företrädesrätt till återanställning för bl a vikarier):

”De lokala parterna skall därvid göra ett urval av de anställda som skall sägas upp så att företagets behov av kompetens särskilt beaktas liksom företagets möjligheter att bedriva konkurrensmässig verksamhet och därmed bereda fortsatt anställning.

Det förutsätts att de lokala parterna, på endera partens begäran, träffar överenskommelse om fastställande av turordning vid uppsägning med tillämpning av 22 § lagen om anställningsskydd och de avsteg från lagen som erfordras.

De lokala parterna kan också med avvikelse från bestämmelserna i 25-27 §§ lagen om anställningsskydd överenskomma om turordning vid återanställning. Därvid skall de ovan nämnda kriterierna gälla.”

Detta är ett ansvar som fackförbunden eftersträvat. Och de flesta förbunden tar på sig ansvaret. Men just Journalistförbundet gör det enligt arbetsgivarnas uppfattning inte, vilket skapar problem både vid driftsinskränkningar och vid tillämpning av reglerna om företrädesrätt. Förbundet har inställningen att i princip alla som går på journalistavtalet kan klara alla journalistiska befattningar, varför det inte behövs någon gruppering i t ex reportrar, redigerare, sportjournalister och fotografer.

Journalistförbundet har förlorat två mål i Arbetsdomstolen som handlat om dessa frågor. I det första målet var frågan huruvida korrekturläsare kunde göra anspråk på fasta jobb som redigerare, i det andra om fotografer hade tillräckliga kvalifikationer för att bli allmänreportrar. Och när det gäller företrädesrätten tillåter förbundet inte att ett tidningsföretag sätter upp särskilda kvalifikationskrav till ett jobb, för att försäkra sig om att den som får det har erfarenhet av de aktuella uppgifterna.

Detta är något som varje redaktionsledning har kunnat konstatera. För att gardera sig, och se till att man kan rekrytera journalister med rätt kompetens till fasta jobb, ser tidningarna till att det inte uppstår några förturer.

Så var det naturligtvis inte tänkt när lagen skrevs. Men enligt företagen och Tidningsutgivarna är det alltså Journalistförbundet som sätter systemet ur spel, och som får ta på sig åtminstone en del av ansvaret för situationen.

Tidningsföretagen skulle gärna vilja ha en annan ordning, som gjorde det möjligt att behålla en vikarie under längre tid, så att vikarien kunde få företrädesrätt till återanställning enligt lagens kvalifikationskrav. Det skulle kräva någon form av avgränsning, t ex så att företrädesrätt tjänas in till den typ av befattning, eller de befattningar, som en vikarie tidigare innehaft. Tidningsutgivarna har i förhandlingar och i arbetsgrupper med Journalistförbundet försökt få till stånd en diskussion om detta, och presenterat olika förslag till lösningar. Den som är intresserad kan säkert få ta del av förslagen. Men Journalistförbundet avvisar varje tanke som innebär att man måste ge sig in i en mer öppen diskussion om problemen. Hellre står man kvar på sin hopspikade barrikad och ropar ”Rovdrift! Snusk!”.

Och så en sak till: I diskussionen skapas en föreställning om att många fler vikarier skulle få fasta jobb om företrädesrättsreglerna tillämpades på annat sätt. Men så är det inte. Vad frågan gäller är vem som skall ha ett utlyst fast jobb som t ex redigerare. Är det den som ligger långt fram i en företrädeskö efter att ha vikarierat länge som fotograf, eller är det den som meriterat sig just som redigerare.

Att det skall vara så omöjligt att få till stånd en seriös diskussion om detta?

Bertil Dejke

F d förhandlingschef i Tidningsutgivarna

Inlagt av Upprop av 126 j... mån, 2011-12-19 22:18

Vikarierna måste få anständiga villkor

Att varje morgon behöva byta skrivbord, att inte veta vilken anknytning man ska uppge när man söker någon eller att komma till jobbet en morgon och inte komma in med sitt passerkort för att någon missat att vikariatet var förlängt, det är små detaljer som gör det jobbigt att vara vikarie år efter år.

Men det finns villkor som man inte kan kalla för detaljer.

Tjänstepensionen är ett exempel. Den tjänstepension som en fast anställd tjänar ihop ser du aldrig röken av som vikarie eftersom du aldrig får jobba längre än ett år på samma ställe så att du får pensionsrätt. Under tre år som kringflackande vikarie handlar det om en förlust på minst 500 kronor i månaden i utbetald pension mellan 65 och 70 års ålder, enligt pensionsförvaltaren Alecta. Minst. Räkna själv ut hur mycket det kan blir för den som vikarierar på olika ställen i tio år. Detta är en av flera faktorer som gör det billigt att hålla sig med vikarier. Andra exempel på orättvisor för vikarier är att de oftast inte har rätt till löneförmåner som betald företagshälsovård och dagstidning. Orättvisorna när det gäller förmåner hade inte varit så allvarliga om det inte vore för att arbetsgivarna har satt i system att låta folk sluta efter elva månader för att de inte ska få förtur till tjänst. Men nu går vikarier år ut och år in utan exempelvis tjänstepension. Det faktum att mängder av vikarier ”lasas ut” innan de uppnått ett års anställning, trots att det fortfarande finns behov av en vikarie på arbetsplatsen, ger också allvarliga yrkesmässiga konsekvenser för den enskilde journalisten. Mängder av kompetenta vikarier går runt i en karusell där deras yrkesstolthet försvagas. Det är inte så att alla vill ha fasta jobb, men alla vill ha drägliga villkor och en möjlighet att kunna styra över sitt liv. Visst finns det fler branscher där man rör sig mellan anställningar, men inom dem blir man oftast inte satt i karantän på samma sätt som inom journalistiken. I medievärlden kan ”utlasningen” innebära utfrysning från en hel bransch. För en radiojournalist innebär ”utlasning” i princip att man är avstängd från allt arbete inom sin bransch i två år, eftersom det bara finns en stor arbetsgivare som gör ”pratradio””“ Sveriges Radio. Det är som om en kirurg skulle bli avstängd från operationsbordet i två år, eller en försvarsadvokat från alla tingsrätter. ”Utlasningen” ger också konsekvenser för arbetskamraterna eftersom de tvingas lära upp nytt folk gång på gång. Det är alltså ett arbetsmiljöproblem för hela redaktionen. Man får väl anta att arbetsgivarna tror att de tjänar pengar på att ”lasa ut”, men faktum är att det kostar också. På Sveriges Radio har SJFs klubb tagit initiativet till en kartläggning av vikariesituationen. I den gör en biträdande personaldirektör uppskattningen att det kostar 50 000 kronor varje gång en ny medarbetare ska introduceras. Det skulle innebära att upplärandet av nya vikarier och projektanställda kostat 1,3 miljoner kronor under 2001 för bara två av de 25 lokala radiostationerna. Slutligen finns det en risk att systematisk ”utlasning” skapar en urvattnad journalistik. Inte för att vikarierna är mindre kompetenta utan för att de aldrig har tid att skapa det kontaktnät som krävs för framgångsrik journalistik när de gång på gång byter bevakningsområde. Det här är ingen kritik mot någon speciell redaktion eller något speciellt medium, systematisk ”utlasning” har pågått under säkert tjugo års tid och utnyttjas friskt av en stor del av mediearbetsplatserna. Mycket av det som skrevs i Journalisten nummer 10 var bra, men låt inte debatten sluta här. Debattartikeln av Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén var vag. Vi vill ha ett mer utförligt och konkret svar på vad Journalistförbundet gör för att sätta press på arbetsgivarorganisationerna när det gäller systematisk ”utlasning”. Och vi vill ha reda på när vikarierna kan räkna med att få rätt till tjänstepension. Flera andra fack har redan slutit avtal om tjänstepension från första arbetade timmen. Det är en rättvisefråga, liksom vilket löneavtal som helst. Kanske blir det inte heller lika attraktivt att hålla anställda på lösa boliner om det kostar mer. Snart kommer ett EG-direktiv som säger att visstidsanställda inte får diskrimineras jämfört med fast anställda att införlivas i svensk lag. Förhoppningsvis kan då många praktiska orättvisor som till exempel förlusten av tjänstepension rättas till, om bara facken ligger på lite. Men problemet med systematisk ”utlasning” är ett problem för en enskild bransch och där måste Journalistförbundet lägga ner rejält med arbete. Agneta Lindblom Hulthén skriver att vi ska skälla vid rätt träd, det vill säga ställa arbetsgivarna till svars. Men varje enskild vikarie kan inte förväntas föra sin egen kamp, och inte heller varje enskild fackklubb. Förbundet kämpade ju centralt för upphovsrätten. Vikarier är kompetenta journalister som bör ha anständiga villkor. För vikariernas, för de fast anställdas och för journalistikens skull. Uppropet är signerat av 126 journalister:

Åsa Hedberg, SR P4, Jenny Berggren, Quick Response, Sigrid Renklint, SVT, Johan Sjöholm, Byggnadsarbetaren, Marja Grill, Tvärsnytt, SVT, Eva Martelius, Sydsvenskan, Sara Björkqvist, Platsjournalen/Nytt jobb, Mikael Pettersson, Tvärsnytt, SVT, Erik Larsson, LO-tidningen, Björn Malmström, Svenska Dagbladet, Helena Mellander, Ekot, SR, Peter Jonsson, Sundsvalls Tidning, Cecilia Hagman, Mitt i Värmdö, Lars Litzén, SVT Örebro, Cecilia Toivainen, Bergslagsposten, Lotta Wide, Platsjournalen/Nytt jobb, Staffan Ekstrand, SVT, Anders Orrenius, Dagens Nyheter, Lisa Bjerre, Sydsvenskan, Ann Kristin Ekman, Sjuhäradsbygdens Tidning, Irene Ahlberg, frilans, Ingrid G Hansson, Sydsvenskan, Pelle Johansson, Barometern, Emma Leijnse, Sydsvenskan, Camilla Nilsson, Vårdguiden, Eva Barkeman, Aftonbladet, Jessica Göransson, sydsvenskan.se, David Finer, Läkarnätet, Johanna Kendel, Aftonbladet Resa, Sara Bertilsson, Tvärsnytt, SVT , Charlotta Dahlgren, Aftonbladet Resa, Dan Ivarsson, Sydsvenskan, Anders Olson, sydsvenskan.se, Stefan Gillgren, Tvärsnytt, SVT , Emelie T Lund, Barometern, Karolina Ekstrand, Barometern-OT, Lena Fredriksson, frilans, Daniel Johansson, Barometern, Camilla Sylvan, Sydsvenskan, Michael Höglund, Tidningen Bofast, Marita Önneby Eliasson, Läkarnätet, Linda Dahlin, Mitt i Norr, Lina Jauhiainen, Mitt i Norr, Jenny Magnusson, Mitt i Norr, Enikö Szurkos, Mitt i Norr, Catharina Lundin, Kommunaktuellt, Ullacarin Sundin, Läkarnätet, Gunilla Malmström, arbetslös, Ola Ingvarsson, Nyheterna TV4, Lisa Abrahamsson, TT, Erik Gunnarsson, SR P4, Elisabeth Cervin, TT, Hannah Sjöström, Aftonbladet Nöje, Fredrik Strömberg, Spoon Publishing, Linda Hjertén, Aftonbladet, Martin Söderström, Aftonbladet, Peter Grensund, frilans, Mari-Louise Anderstedt, Trollhättans Tidning, Jesper Ericson, Barometern, Marie Berggren, Andrev Bergström, Aftonbladet, Lennart Peterson, TV4/DI Ekonominyheterna, Anders Lundwall, Sara Hagner Seltborg, TV4, Hedvig Elander, TV4 Nyheterna, Emilie Nilsson, Norrköpings Tidningar, Simon Lefvert, KommunAktuellt, Roland Klinga, Norrköpings Tidningar, Anna-Karin Ivarsson, Marika Formgren, Arbetarbladet, Lotte Zenkert, Barometern-OT, Jenny Andersson, Hallandsposten, Annelie Frank, Barometern-OT, Eva Kallersand, Barometern, Annika Norlin, frilans, Ola Pilhem, Barometern, Sofia Boström, Spoon Publishing, Åsa Berner, Finansvärlden, Helena Ekinge, Sydsvenskan, Ulf Persson, Tvärsnytt, SVT, Moa Mansén, Industry Standard, Jeanette Neij, frilans, Anette Gärdeklint, Dagens Nyheter, Anna Wahlstéen, Barometern/OT, Tina Jeppsson, Barometern, Pernilla Skoglund, Barometern-OT, Mikael Nyberg, Industry Standard, Fredrik Isakson, frilans, Chris Maluszynski, Dagens Nyheter, Linda Alfons, arbetslös, Claes Henricsson, TV4 Nyheterna, Magnus Hallgren, Dagens Nyheter, Jenny Hellström, Alingsås Tidning, Anna Rytterbrant, Karlskoga-Kuriren, Alexandra Peterson, SR Jönköping, Anna Lundberg, Hallandsposten, Sarah Larsen, SR Skaraborg, Charlotta Hemlin, P1 Morgon, SR, Petter Malmhester, Aftonbladet Nya Medier, Ci Holmgren, SR P4, Alexandra Hjelm, SVT, Charlotta Eriksson, Dagens Nyheter, Lotta Folcker, Dagens Nyheter, Johan Gustafsson, SR Östergötland P4, Åsa Erlandson, Aftonbladet, Naila Saleem, frilans, Sylvia Karlberg, frilans, Micha Arlt, SR P4, Anne Lagerdahl-Willis, KommunAktuellt, Jessica Lundberg-Blondin, Jessica Nilsson, Joakim Nordlund, frilans, Daniel Johansson, Ekot, Annika Olsson, Landstingsvärlden, Benkt Eurenius, Richard Slätt, SR Blekinge P4, Linda Fischer, Kristin Bahri, Landstingsvärlden, Mattias Johansson, Radio Sjuhärad, Kennet Öhlund, SR Sjuhärad, Sylvia Asklöf, Barometern/OT, Karin Olsson-Bendix, P4 Radio Malmöhus, Fredrik Björkman, Radio Jönköping, Anna-Karin Johansson, SR Malmö, Anna Bubenko, SR Malmö, Ida Lännerberg, SR Malmö, Karin Dahl, Nyheterna TV4.

Inlagt av Jeanette Janson mån, 2011-12-19 22:18

Vi driver pensionsfrågan med kraft

Av Jeanette Janson, Journalistförbundet

Svar till uppropet om vikariernas villkor:

Tjänstepensionen regleras i ett kollektivavtal som heter ITP-avtalet. Reglerna i detta avtal gäller lika för alla privatanställda tjänstemän (i sådana här sammanhang kallas även journalister för tjänstemän) med en tillsvidareanställning. Men inte för tjänstemän med en korttidsanställning, till exempel vikarierande journalister med en anställningstid kortare än 12 månader.

ITP-avtalet träffades redan på 60-talet mellan SAF och PTK , och har bara i vissa delar förändrats sedan dess, dock inte vad gäller korttidsanställda. Under senare delen av 90-talet pågick förhandlingar mellan SAF och PTK om ett helt nytt ITP-avtal. Det är alltså förhandlingskartellen PTK som förhandlar om detta avtal, och då företräder 28 TCO- och SACO-förbund, varav Journalistförbundet är ett. I förhandlingarna på 90-talet, som resulterade i ett avtalsförlag i maj ”“99, drev Journalistförbundet med kraft att frågan om tjänstepension för korttidsanställda måste lösas.

Och i det slutliga avtalsförslaget som SAF överlämnades till PTK i maj 1999 var alla anställda, oavsett anställningsform, garanterade pensionrätt från första anställningsdagen. 26 förbund röstade för avtalsförslaget, men till vår stora besvikelse röstade fackförbunden SIF och Ledarna nej till förslaget, vilket innebar att avtalsförslaget föll och förhandlingarna avslutades.

Nu har det gått ytterligare några år med det omoderna ITP-avtalets undantag för korttidsanställda, men äntligen har vi inom PTK lyckats samla oss och beslutat att försöka återuppta förhandlingarna med Svenskt Näringliv (som SAF heter numera). En grupp förhandlingschefer från fem av PTKs medlemsförbund (SIF, Ledarna, Civilingenjörsförbundet, HTF samt Journalistförbundet) har fått i uppdrag att förhandla om ett nytt ITP-avtal. Vår förhoppning är att uppta förhandlingar efter sommaren och målet är ett nytt avtal i år.

Lyckas vi träffa ”“ och få PTK-förbunden att enas om – ett nytt ITP-avtal, så måste detta nya avtal (inte minst till följd av EU-direktiv om förbud för diskriminering av visstids- och deltidsanställda) innehålla tjänstepension för samtliga anställda oavsett anställningsform. Något annat kan Journalistförbundet aldrig acceptera.

Jeanette Janson

Förhandlingschef Journalistförbundet

Inlagt av Susanne Björken... mån, 2011-12-19 22:18

Ett berättigat vikarieupprop

av Susanne Björkenheim och Ronald Rosengren, Journalistförbundets styrelse

Uppropet av 126 kolleger i Journalisten 12/02 om att ”Vikarierna måste få anständiga villkor” är berättigat.

Alla i förbundsstyrelsen (FS) har samma syn som kollegerna, att facket bör ligga på mer! Uppropet pekar på den nya lagen som träder i kraft den 1 juli, och undertecknarna vill veta vad vi gör.

Här några tankar:Lagen förbjuder diskriminering av deltids- och visstidsanställda, direkt i fråga om löne- och andra anställningsvillkor och indirekt i form av bestämmelser och rutiner som framstår som neutrala, men som i praktiken missgynnar dem. Verkligheten ute på redaktionerna har mängder av exempel där vikarier har sämre villkor än de fastanställda: pension, sjuklön, kompetensutveckling, semester, företagshälsovård, lön och det sätt på vilket mediaarbetsgivarna missbrukar Las. Lagen ger inte vikarierna automatiskt ett lönelyft, men det blir dyrare för arbetsgivarna att anställa visstidsanställda, bland annat i fråga om pension. I dag måste en vikarie jobba minst tolv månader för att få avtalspension. Våren 1999 var TCO-förbunden via PTK överens med arbetsgivarna om ett nytt pensionsavtal, men det krossades när SIF och Ledarna bröt sig ur och satsade på egna lösningar.I förra veckan träffade dock ett nytt vilket ger visstidsanställda ITP redan från första dagen, om de har en anställningstid på mer än tre månader.Vi ser över vilka övriga handlingsalternativ den nya lagen ger förbundet. Ett är att få in lagen i kollektivavtalet, vilket utreds av ombudsmännen. Ett annat är att inleda en rättsprocess när vi har en diskriminering, antingen förbundet kollektivt för vikariernas del, eller enskilda namngivna vikarier med vårt stöd. Kan vi med lagen stoppa utlasningen i medierna? Att spjälka upp ett vikariat i många små och ständigt byta vikarie är ett missbruk, som borde kunna stoppas redan i dag.Hur många vikarier får del av kompetensutveckling på redaktionen, den som arbetsgivarna ska stå för? Kompetens är en färskvara, i framtiden en nyckel till trygghet i arbetslivet. Den nya lagen som förbjuder systematisk diskriminering av visstidsanställda ska gälla även där.Vikariestrategin har tanken att i anställningskontrakten få in ett antal timmar eller dagar i kompetenstid (utan särskild redovisning) för en visstidare. Samma gäller rätten till företagshälsovård för alla som jobbar i huset. Och sjukpeng.Arbetsgivarna betalar sjukersättning för längre vikariat, men slipper undan för springvikarien. En tanke är att den som jobbar i snitt två dagar i veckan ska ha ersättning två dagar under en sjukvecka. Och att så och så många veckors vik ska ge en visstidare en extra semestervecka.Semesterlagens syfte är ju att motverka utslitning! Det är förslag som kan aktualiseras via den nya lagen, i många fall kombinerat med arbetsmiljölagen (att hindra ohälsa).A- och B-lag på redaktionerna är arbetsgivarnas medvetna strategi för arbetslivets flexibiliseringNär branschen igen verkar tjäna litet mindre börjar en ny runda med att pressa ner bemanningen och vi görs ännu mer användbara (= flexibla) via multikör och enmansteam. Kortare frånvaro ersätts inte, man kör med en mindre, helt fräckt. Tjänster står vakanta, frilansbudgeter krymps, utbildningspotter försvinner. Nu tas folk in även via bemanningsföretag. Så kringgås Las, genom att kollegan inte är anställd på redaktionen utan hos en annan. Men de gör samma redaktionella jobb och förbundet kan inte skilja på medlemmar enligt var de får sin lön.Samma mönster går igen i outsourcing, när delar av en produktion skärs av och köps in i ett färdigt paket. Nya bolag försöker göra sin lycka på marknaden och både gamla och nya arbetsgivare försöker tjänar på billig arbetskraft via dem. Här kan den nya lagen bli en tillgång, för att reglera mediamarknaden och motverka den sociala dumpning, som arbetsgivarnas strategi innebär. Vårt ansvar är att lyfta det till en politisk fråga, att arbets- och ekonomiska villkor på redaktionen självklart ska omfatta alla, oavsett anställningsform. Klubbarnas inflytande är en stor sak, till exempel att kunna avtala om en vikarie för hela vikariatsperioden. Även företagen vinner på att klubbarna får mer inflytande.Klubben på Sveriges Radio arbetar mycket starkt med att stoppa utnyttjande av olovliga anställningsformer, andra klubbar behöver mer stöd, ansvaret vilar på förbundsledningen. Men det har skett en skärpning i klubbarna, flera har vikarieansvariga, ställer krav, har vuxit i känsla och inser att det är fel att nöja sig med låga vikarielöner, så frågan genomsyrar förbundet på många sätt.Men många vikarier anser att vi vet för litet om deras situation. Signalen är att lyssna mer och där finns konkreta förslag, bland annat att använda hemsidan Förbundsstyrelsens ledamöter ska även i år göra vikariebesök i klubbarna för att på plats träffa vikarier, höra hur klubben agerat och försöka träffa arbetsgivare för att ge vår syn.En vikarieansvarig centralt, i FS, är ofta uppe som en fråga. Vi har hittills inte arbetat så, men det kan ge mer styrka i stödet till klubbarna och i att få ut information till vikarier, bland annat att förbundets kurser är öppna för alla.Vi försöker också nå blivande journalister på utbildningarna och tala arbetsrätt. Och rekommenderar distrikten att även föreslå vikarier som ombud till kongressen i höst./ Susanne BjörkenheimRonald Rosengren,ledamöter av Journalistförbundets styrelse

Inlagt av Eva Bergengren mån, 2011-12-19 22:18

Vem kan förändra facket?

@ingress:Av Eva Bergengren

Jag blev glad och upprörd över reportagen om vikariesvängen. Glad för att frågan uppmärksammas på ett genomarbetat sätt (även om det finns många vinklar kvar att belysa) och upprörd över hur lite som händer i frågan.

Visst är det Journalistförbundets sak att agera. Och vad är journalistförbundet om inte dess medlemmar och klubbar ute på arbetsplatserna. Det är Journalistens läsare som är ”facket”.

Och jag hoppas att uppföljningen på det här jobbet blir ett besök på någon mediearbetsplats där fackklubben har tolkat sin uppgift som om de visstidsanställdas villkor var lika viktiga som de fast anställdas.

Där man hittat fackliga arbetsformer som innefattar även dem som har kortare vikariat än ett år så att vikarierna själva kan föra sin talan och slipper vänta på att någon ”snäll” klubbordförande ska få tid över att ägna sig åt deras små bekymmer.

Där man har en attityd bland kollegorna (som utgör klubben och alltså är ”facket”) av att de arbetsmässiga och ekonomiska villkoren på redaktionen självklart ska omfatta alla, oavsett anställningsform.

Där de fast anställda avstod en del av sin lönehöjning för att vikarierna skulle kunna få ett korttids-tillägg som en ringa kompensation för den olägenhet det innebär att inte veta om eller var man jobbar nästa månad.

Där det inte går att diskriminera de visstidsanställda för att protesterna från kamraterna blir för starka.

Låt oss läsa det reportaget snart!

Arbetsgivarans attityd kan vi kanske inte förändra.

Men kanske vår egen…

Eva Bergengren

äntligen fast anställd (vilken skillnad!)

Inlagt av Gunilla Lundström mån, 2011-12-19 22:18

Låt oss inte stoppa huvudet i sanden

Av Gunilla Lundström

Som facklig företrädare i ett par omgångar, i mitten av 1970-talet och i början av 1980-talet, och som medarbetare på dåvarande SDS-koncernens personalavdelning under andra hälften av 1980-talet, har jag lång erfarenhet av LAS.

På exempelvis SJF-kongressen 1981 var den så kallade utlasningen en ganska stor fråga och vi var då synnerligen eniga om att så här fick det helt enkelt inte fortsätta. Trygghets-LAS hade på vårt avtalsområde lett till att ett vikarieproletariat PÅ redaktionerna hade blivit ett vikarieproletariat som ambulerade MELLAN redaktionerna ”“ vilket om möjligt var ännu sämre. I den mån vi tillhörde klubbar (och SDS-klubben var en sådan) som till och med hade medverkat till att denna utlasning satts i system måste vi ändra inställning, försöka hitta en ny policy. Anständighetens gräns hade för länge sedan passerats: det var hemskt att konfronteras med att även inte längre särskilt unga kolleger tvingades jobba sommar efter sommar utan tanke på semester, inte vågade bli föräldrar, inte kunde gå till banken och göra anspråk på lån till ett hus osv. osv.

Då hade vi i SDS-klubben bakom oss en period där vi hade beslutat att sätta stopp för fortsatta vikariat “i princip” redan efter sex månader, den möjlighet som kollektivavtalet gav oss. Det skulle åtminstone åsamka arbetsgivaren bördan av en jämförelsevis plågsam personalomsättning, resonerade vi. Men förstås klarade vi inte att säga nej till de många vikarierande kolleger som bönade och bad om att “vi” skulle ge dem åtminstone ytterligare fem månaders respit.

Problemet består uppenbarligen och kanske är det inte så konstigt. Låt oss sluta stoppa huvudet i sanden! Alldeles bortsett från att journalister förvisso inte är någon bristvara, så föreligger här en reell konflikt mellan två medlemsgrupper, dvs. mellan å ena sidan de journalister från framförallt landsortspress som vill kunna söka sig till framförallt storstadspress, och å den andra de oändligt många vikarier som varje år fyller viktiga behov på inte minst våra storstadstidningar, för att alla vi tillsvidareanställda ska kunna vara semester-, föräldra-, studie- och sjukfrånvarande.

Vikariefrågan kan inte ses isolerad. Den hänger i hög grad ihop med den rörlighet i branschen som har så djupa rötter historiskt sett, och som varit så avgörande för att journalister ska kunna göra en (också lönemässig) karriär genom att flytta från mindre tidningar till större. Är det här en möjlighet som fortfarande är viktig för kolleger ute i landet? Eller? För oss på storstadstidningarna vore det naturligtvis mycket bekvämare att plädera för en inlasning av alla dessa talangfulla vikarier som journalistutbildningar av olika slag förser oss med. Men vad säger ni som i dag inte jobbar i storstadspressen, men eventuellt skulle vilja göra det i framtiden? Det här är en fråga som jag gärna skulle vilja ha ett svar på.

Men vad gör vi på de större tidningarna med vårt stora vikariebehov? Det vill säga med våra vikarier? Jo, åtminstone kan vi kräva att

1) Det inrättas en fast anställd pool av vikarier, motsvarande en rimlig procent av den tillsvidareanställda personalen.

2) Kollektivavtalet säkrar framförallt pensionsvillkor likvärdiga de tillsvidareanställdas för de vikarier som har xxxx antal månaders anställning i TA-FÖRETAG bakom sig.

Gunilla Lundström

Sydsvenskan

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies