Gå direkt till textinnehållet

Lindblom Hulthén: Utlasningen är snuskig

Arbetsgivarna ser till att förturer inte uppstår. Det är det som kallas utlasning. Det borde kallas snusk eller arbetsgivarmaktfullkomlighet. Speciellt upprörande är att även public serviceföretagen, SVT, SR och UR, som bedriver sin verksamhet med licensmedel betalda av mig och andra medborgare, tillämpar utlasningen, anser Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Innan Lagen om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft 1974 var de anställda i stor utsträckning utlämnade åt arbetsgivarens godtycke. Somligt har sedan dess blivit bättre, men kvar lever bland annat arbetsgivarnas exploatering av de visstidsanställda.

För att minska otryggheten i arbetslivet infördes i LAS den regel som innebär att den som sägs upp från en tjänst på grund av arbetsbrist (gäller alltså även vikariat som upphör) under vissa förutsättningar har rätt till en ny anställning om det blir vakanser på företaget. Länge betydde detta att den som arbetat på ett företag 12 månader under en tvåårsperiod hade rätt till återanställning om det uppstod en vakant tjänst.

bryt

LAS kan försämras utan att det piper speciellt mycket i opinionen, och sedan några år är regeln försämrad. Nu innebär företrädesrätten, att man ska ha jobbat tolv månader under de senaste tre åren för att få en förtur som bara gäller i nio månader. På journalistområdet snurrar vikariesvängen därmed ännu hastigare. Människor som dugt bra under ett antal månader kan bli utsatta för utlasningen flera gånger på samma arbetsplats. Arbetsgivarna agerar dumt, cyniskt och bedriver rovdrift på människor.

Regeln har fungerat som lagstiftarna tänkt sig i stort sett i hela arbetslivet utom på medieområdet, där arbetsgivarna gjort allt för att sätta företrädesrätten ur spel. Av någon irrationell anledning tycks de flesta mediearbetsgivare tro, att en dag ska en journalistisk superstjärna gå förbi deras redaktion och vilja jobba just hos dem. Då får ingen tjänst vara blockerad av en förtur. Föreställningen lever även på redaktioner där ledningen saknar kvalitetsambitioner och betalar urusla löner.

Arbetsgivarna ser till att förturer inte uppstår. Det är det som kallas utlasning.

bryt

Det borde kallas snusk eller arbetsgivarmaktfullkomlighet. Speciellt upprörande tycker jag det är att även public serviceföretagen, SVT, SR och UR, som bedriver sin verksamhet med licensmedel betalda av mig och andra medborgare, tillämpar utlasningen.

Att regeringen beordrar företagen att använda fler produktionsbolag kommer ytterligare att försämra situationen. Vad går det att göra åt utlasningen? SJF har på olika sätt sedan 70-talet försökt få arbetsgivarna att låta bli att kringgå LAS. På somliga arbetsplatser har det lyckats, på andra inte. Förbundet har under åren ställt samman olika handledningar och strategier som klubbarna kan han hjälp av.

I de gångna avtalsförhandlingarna har frågan drivits på samtliga kollektivavtalsområden. I den mån arbetsgivarna har varit villig att frångå utlasningssnusket har motkraven varit sådana att villan skulle blivit ännu värre.

Varje år gör vi från förbundsstyrelsen och -kansliet besök på alla redaktioner som så önskar för särskilda vikariemöten. Vi kartlägger kontinuerligt hur företagen sköter sig, just nu pågår ett sådant arbete. Vi ger ut en särskild handledning årligen som vänder sig till klubbarna och de enskilda individerna där vi beskriver rättigheter och skyldigheter, så att vikarier och andra visstidsanställda inte ska utnyttjas ännu mer. Vi opinionsbildar, vi tjatar och argumenterar i frågan inom TCO och i alla andra forum där vi deltar.

Klubbar som vill motverka utlasningen måste lära sig reglerna i lagen och se till att avtalets anställningsregler följs. Om det gäller anställningar som arbetsgivaren inte behöver förhandla om, kan klubben begära förhandlingar enligt 12§ MBL vid varje anställningstillfälle. Även om klubben inte lyckas övertyga arbetsgivaren första gången, brukar droppen urholka stenen om man är uthållig. I vart fall ger varje förhandling ett tillfälle för klubben att protokollföra sin inställning och markera att den inte accepterar utlasning.

Saknar redaktionen bemannings- och organisationsplan, kan klubben i förhandling begära att sådana upprättas och kräva att befattningsbeskrivningar knyts till tjänsterna. Ordning och reda underlättar för alla och möjligheterna för arbetsgivaren att trixa med tjänster minskar. Vill arbetsgivaren stycka upp vikariat ska klubben protestera i förhandlingar. Alla redaktioner borde dessutom ta hand om nyanställda, vikarier och andra, och informera dem om vilka regler som gäller på arbetsplatsen. Goda villkor för vikarier tjänar alla på, även de tillsvidareanställda.

bryt

Journalistförbundet ordnar även speciella konferenser kring frågor som berör visstidsanställda. Vi informerar om och skapar opinion i ”visstidsfrågan” vid alla våra kurser. Vi försöker dessutom få utbildnings- institutioner, framförallt de journalistiska, att inse att studenterna måste få kunskap om arbetsrätten. Idag kan man lämna såväl gymnasium, som journalistutbildning på högskolenivå, som handelshögskola, utan att har en aning om den arbetsrätt som styr arbetsmarknaden i Sverige.

Knappast någon lagstiftning påverkar den enskilda individen så som arbetsrätten. Få saker lär vi oss så lite om i skolan. Unga människor kliver ut i arbetslivet lika väl rustade som nakna småbarn i en lejonflock.

Journalistförbundet stiftar inte lagar och bestämmer inte på arbetsplatsen. Vi försöker genom bra avtal och tilllämpning av avtalen se till att våra medlemmarna får så bra villkor som möjligt och att de inte utnyttjas. Vi försöker påverka lagstiftarna. Men arbetsgivarens rätt att bestämma på arbetsplatserna är i kraft av lagen hart när oinskränkt.

bryt

Vad kan vi göra mer? Skälla vid rätt träd är en bra idé. Ställ frågan till arbetsgivarna på medieområdet! Varför anser de att journalisterna ska ha speciellt dåliga villkor på arbetsmarknaden och utnyttjas och exploateras? Ring deras kanslier (de heter TU, SRAO och MIA – alla med säte i Stockholm) eller skriv en debattartikel i dagspressen.

Det är inte lätt att få in debattartiklar om journalistikens villkor. Jag vet. Jag försöker ständigt. Men om vi alla hjälps åt ska vi väl kunna välta det här berget också.

Fler avsnitt