Lillemor Lagerdahl: : En radiofrilans vardag
Av radiofrilansar krävs inte bara journalistiska kunskaper, att vi hänger med i den senaste digitala utvecklingen, är duktiga säljare och smarta affärsmän. Radiofrilansen är också ljudtekniker.
Av radiofrilansar krävs inte bara journalistiska kunskaper, att vi hänger med i den senaste digitala utvecklingen, är duktiga säljare och smarta affärskvinnor. Radiofrilansen är också ljudtekniker. Och när frilansen tar tekniken i egna händer kombineras avancerad datorteknik med enklast tänkbara hjälpmedel.
En frilans i ett av de nätverk som jag är medlem i, läser sina texter i pannlampans sken under ett duntäcke för att få bra studioljud. En annan konstruerar en skrivbordsstudio och dämpar ljudet med en pläd på bordsytan och två dynor mot vägghörnet. En tredje väljer fastighetens välisolerade bastu som sin studio. En kreativ frilans öppnar garderobsdörren, drar undan skjortorna, klämmer fast en spotlight i garderobsstången, lägger alla telefonkataloger ovanpå traven med ljuddämpande lakan och frottéhanddukar och skapar samtidigt ett stativ när hon sticker in huvudet i öppningen för att läsa in sin text. Det finns ingen ände på uppfinningsrika lösningar för att kunna producera radioprogram som är färdiga att sändas från vilken radiostation som helst.
Själv tänder jag lampan och sätter mig på en pall i klädkammaren, där kläderna gör ljudet tätt.
Jag har vid några tillfällen bett ljudtekniker på Sveriges Radio att lyssna på mitt studioljud. De har inte haft något att anmärka, det håller hög kvalitet.
Men ersättningen är densamma vare sig jag använder tekniken i radiohuset eller ej. Den besparing som SR kan göra kommer inte frilansen till godo.
Radiofrilansen får inte betalt för sina teknikkostnader. Däremot fick jag en faktura på 581 kronor inklusive moms från SR när jag skulle lämna in ett programförslag till SR-ledningen och anlitade SRs ljudtekniker för att föra över ljud från några datkassetter till en CD.
Numera har jag alltid en flaska rött Killawarra Shiraz à 62 kronor i skafferiet. För att ge grannen, som inte vill ta emot kontanter. Grannen studerar till elektroingenjör och utan hans gedigna datorkunskap skulle min frilanstillvaro hemifrån kännas väl ensam.
Jag har nischat in mig på hälsa/medicin/vård, främst inom press men jag gör regelbundet radioprogram för P1. Vid sidan av mitt huvudspår recenserar jag film för P4-stationer via ett produktionsbolag. Det är då mina tekniska kunskaper sätts på prov.
Även om jag tycker att en film är riktigt dålig, ska mitt inslag vara roligt att lyssna på. Ljudklipp från filmen blir en viktig ingrediens. Filmbolagen lägger ofta ut ljudklippen på sina hemsidor. En MPEG-ljudfil laddar jag enkelt ner till min Mac. När jag ska ladda ner ljud från ett filmbolag som använder MP3-filer går det sämre.
För grannen är det en utmaning att lösa knepiga datorproblem. Han är PC-användare, men så kunnig att han även behärskar Mac. Men vi hittar inte någon MP3-spelare till Mac på Internet, bara till PC. Istället för vi över den på en CD från grannens PC och matar in skivan i min dator. När MP3-spelaren finns i datorn kan jag öppna filmbolagets ljudfil och fortsätta mitt arbete i ljudredigeringsprogrammet ProTools. Jag klipper och klistrar, mixar speakertexterna med ljudklippen, justerar ljudnivåerna.
Nästa dag krånglar datorn. Den går långsamt och jag ramlar gång på gång ur Internet. Jag misstänker att MP3-spelaren blockerar andra program. Eller kan det vara mitt modem av högsta kvalitet som strejkar? Telias servicetekniker tillkallas. Ett kretskort i trapphusets telefonväxel byts. Men problemet kvarstår. Jag kontaktar återigen grannen och får reda på att han har talat med Telias servicetekniker, som tror att jag har blivit kapad av hackers!
Grannen, som vet bättre, säger att min Mac à 22 000 kronor vid inköpet för fem år sedan är för gammal. Att jag borde köpa en ny dator. Jag har inte råd.
Vi kastar MP3-spelaren. Problemet med att ladda ner MP3-ljudfiler får lösas senare. Datorn går återigen bra och jag kan lugnt fortsätta med den påbörjade artikeln.
På vägen från innehåll till färdig produkt måste radiofrilansarna kunna hantera allt själva. Men vi behöver även vara duktiga säljare och smarta affärskvinnor. Redaktionerna köper in material som de själva inte kan producera och därför måste radiofrilansen gå ett steg längre.
För att jag ska gilla läget med att satsa tid på omfattande research till exempelvis ett 20 minuters radioprogram, måste jag se till att mitt arbete också genererar inkomster från andra uppdragsgivare efter det att programmet har sänts.
Ibland blir radiofrilansens arbetsvillkor rent absurda.
Nyligen lämnade jag ett programförslag som redaktionen ifråga vill ha. Men man har inte råd att köpa in det förrän nya pengar har kommit. Det är i skrivande stund om tre månader. Ska jag vänta och chansa på att den nyhet som bland annat finns med i mitt programförslag under tiden inte hinner bli allmänt känd, eller ej?
Inte konstigt att många slutar att göra radio. Men det finns en bra sak med radiofrilansens utsatta tillvaro.
Eftersom jag inte har obegränsad tillgång till datatekniker som fixar datorn eller redaktionsmedlemmar att fråga till råds, tränas jag ständigt i att hitta kreativa lösningar på allehanda problem. Det håller sinnet ungt. Och jag tycker att ett ungt sinne är en viktigare egenskap att ha för att kunna göra bra radio för alla åldrar än att vara under 45.
