Lars Grip, Pippi Engstedt: Frilansvillkoren är helt orimliga
Vi har i dag en situation där frilansar som trängs på en begränsad marknad tvingas sälja sin kunskap och sitt arbete till orimliga villkor.
Vi har i dag en situation där frilansar som trängs på en begränsad marknad tvingas sälja sin kunskap och sitt arbete till orimliga villkor.
Tidskrifter med god ekonomisk vinning utnyttjar unga frilansar som om de vore fast anställda, men de har inga som helst avtal med uppdragsgivaren utan arbetar i ett ingenmansland, helt skyddslösa och utsatta för uppdragsgivarens godtycke.
Allt fler vänder sig till oss i Stockholms frilansklubb för att berätta om sin situation. Här är några exempel:
Exempel 1:
Lennart hade länge testat apparater i en tidskrift med hemteknologi som specialitet. Lennart fick betalt per sida, närmare bestämt 500 kronor, a-skatt. Det blev för dyrt, tyckte man, när Lennarts artiklar fyllde halva tidningen. Om han ville fortsätta att jobba fick han finna sig i att få 1 000 kronor per dag i ersättning, a-skatt.
Lennart fastnade i fällan. Han hade blivit expert på det som just den tidskriften skrev om, några andra att vända sig till fanns inte. Vid det laget insåg han inte att det motsatta förhållandet också gällde, nämligen att tidningen var beroende av honom. Företag som fick beröm av Lennart för sina produkter tryckte i samarbete med tidskriften upp särtryck med Lennarts text om produkten. Någon ersättning för detta? Nej, det var en affär mellan förlaget och företaget.
Exempel 2:
De senaste tio åren har Björn Gustavsson frilansat som kulturskribent, för främst Nerikes Allehanda. Arvodesnivån för en recension i NA av en roman eller teaterföreställning ligger på cirka 600-800 kronor, a-skatt. För en CD-recension var arvodet ännu lägre.
För ungefär ett år sedan informerade tidningsledningen de frilansande musikrecensenterna på NA per mejl att arvodet för en CD-recension av klassisk musik skulle sänkas med mer än hälften. Datumet för när sänkningen skulle börja gälla hade redan passerats när mejlet kom. På ett möte med de ansvariga på NA meddelades att det inte var meningen att man skulle leva på recensionsarvoden, det var något man kunde göra på sin fritid. Mötet avslutades med att tidningen kom med ett kompromissbud, som Björn kände sig tvingad att acceptera om han skulle kunna fortsätta att recensera i tidningen.
Exempel 3:
Ulla och Rolf jobbar på en nordisk specialtidskrift, som sprids i 25 000 exemplar varje månad. Hon och hennes kollega som arbetar på den svenska redaktionen träffas varje morgon i lokalerna som om det vore vilken arbetsplats som helst, men så är det förstås inte. Något avtal mellan dem och huvudredaktionen i Oslo finns inte. De förväntas jobba heltid och levererar artiklar och bilder varje månad till redaktionen. För ett tag sedan lyckades de höja arvodet från 175 kronor till 220 kronor per timme, f-skatt. Någon semesterersättning utgår inte och självklart heller ingen övertidsersättning. Någon extra ersättning för de bilder som de levererar till tidskriften får de heller inte. Ibland har de upptäckt sina bilder i andra tidskrifter. De har då ringt sin uppdragsgivare i Oslo för att få ersättning för publiceringen, men mötts av ett skratt och en hänvisning till att man därifrån har avtal med andra tidskrifter i branschen och att huvudredaktionen har rätt att göra vad de vill med bilderna.
Exempel 4:
Frilansfotografen Johan Berglund fick 1999 utmärkelsen Årets bild av Pressfotografernas klubb, PFK. Bilden var från Albanien, dit han åkt på uppdrag av Sydsvenska Dagbladet.
Sydsvenska Dagbladet vill helst ta in frilansfotografer som vikarier med vikarielön på 120 kronor i timmen, a-skatt och med villkoret att tidningen äger de bilder som tas.
Förra året planerade Johan Berglund och en journalist på Sydsvenska Dagbladet att åka på en reportageresa till Irak. Efter två månaders förberedelser var allt klart inför resan, då tidningsledningen meddelade att villkoret för att Johan skulle få åka var att han gjorde det som vikarie. Eftersom Johan inte accepterade detta ställdes resan in med kort varsel. Inget skriftligt kontrakt fanns. Sedan dess har Johan inte gjort några jobb för tidningen.
Alla utom Björn Gustavsson och Johan Berglund vill ha garantier för att inte träda fram i den här artikeln med namn. De är övertygade om att de skulle bli utsatta för trakasserier eller mista sina jobb om de öppet berättade om sina arbetsvillkor.
Situationen är allvarlig. Smygande och rädda fotografer och journalister som motvilligt måste underkasta sig ovärdiga villkor för sitt arbete – vilka långsiktiga konsekvenser får en sådan situation?
Sveriges Radio är värd en egen mässa. Frilansarnas situation där är miserabel, trots år av kamp mot uppdragsgivaren som i praktiken inte är utsatt för konkurrens.
Vi talar inte bara i egenintresse för den växande frilanskåren, utan för de värden som av alla hålls så högt: En fri press som är ett uttryck för åsikts- och yttrandefriheten.
Publicisten har ett ansvar såväl gentemot läsarna som gentemot samhället. Vi vill uppmana alla publicister att ta detta ansvar på allvar. Annars riskerar den vakande katten i frilansklubbarnas logga att förvandlas till en knäande hund.
Stockholms frilansklubb
