Elin Gardeström: Förnedrande stereotyper
Offret är en vanlig medial gestalt. Det handlar om ett journalistiskt arbetssätt när ett beslut ska presenteras och journalisten ska ha tag i någon som är drabbad. Problemet är att vissa bara får vara drabbade. Vilken självbild ger det och – framför allt – hur sant är det? skriver Elin Gardeström på Nyhetsbyrån ikapp.
I mina mörka stunder har jag en dyster vision av journalister som likt välgörenhetsdamerna från överklassen i seklets början gör utflykter till slummen för att hjälpa dom svaga och fattiga som i sin tur föraktar givaren.
Gör vi inte idag detsamma med människor med lite makt? Vi tror att vi hjälper dom genom att lyfta upp deras problem och exponera dem i medierna. Istället förnedrar vi dem.
Under de senaste sex åren har jag arbetat med att bygga upp en nyhetsbyrå som bevakar frågor som rör människor med funktionshinder. Jag har reflekterat mycket över hur ensidigt dessa människor beskrivs i media.
Rollerna är få – hjälte eller offer – vilket beläggs i en doktorsavhandling som presenterades nyligen om hur funktionshindrade människor skildras i Sveriges Television.
bryt
Offret är en vanlig medial gestalt. Det handlar om ett journalistiskt arbetssätt när ett beslut ska presenteras och journalisten ska ha tag i någon som är drabbad. Problemet är att vissa bara får vara drabbade. Vilken självbild ger det och – framför allt – hur sant är det?
Jag har, som säkert många andra journalister, pinsamma minnen av att jag som grön journalist har medverkat till att krysta fram ganska motsträviga tycka-synd-om-personer. Den gamla tanten som hade fått minskat bostadstillägg var inte så missnöjd som jag gjorde henne och så vidare.
Jag tänker på Jennie som berättade för mig när hon blev intervjuad i en veckotidning för att hon är kortväxt och hur irriterad hon blev på journalisten. Det spelade ingen roll vad hon svarade på frågorna. Journalisten vinklade i alla fall in artikeln på att det var synd om henne. Jennie skulle pressas in i mallen som offer.
bryt
TV-programmet Uppdrag Granskning tog för ett tag sedan upp hur få journalister med invandrarbakgrund det finns på landets redaktionerna. De intervjuade den kvinnliga programledaren för TV-programmet Minatyr som sänds långt utanför den etablerade televisionen. Hon sa att i vanlig TV får vi inte vara människor, bara invandrare. Funktionshindrade människor har liknande klagomål. Människor blir identiska med det vi journalister anser avviker från det normala.
När jag träffar journalister på seminarium och kurser blir jag alltid tagen av vilket engagemang journalister har, vilken vilja och vilka ambitioner alla har och vilka förfärliga arbetsmiljöer journalister uthärdar för att de älskar sina jobb.
Men varför blir det ändå så många stereotyper i medierna? Vi journalister som vill och kan så mycket. Varför lyckas vi inte lyfta fram människor på ett annat värdigare sätt?
Jag tror att kärnan finns i själva journalistrollen. Hur journalister självpåtaget ska ge andra röst – men på journalistikens och mediaindustrins villkor. Därav liknelsen med välgörenhetstanten. Jag tror också att vi journalister kan beskriva och förenkla utan att hemfalla åt att producera moderna myter, men då måste vi börja diskutera vår egen yrkesroll och våra arbetsvillkor.
