Dags att läsa på om självmord

16 oktober, 2013

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Läser på Aftonbladet, Expressen, DN och SvD, samtliga på nätet, om en 12-årig flicka i Florida som nätmobbades och tog sitt liv. Håret reser sig på mina armar och jag känner kallsvetten bryta ut. Inte för att tidningarna rapporterat om fallet, för det går utmärkt att göra så. Det handlar om HUR de gör det. För ska man rapportera om suicid bör man ha vissa grundläggande kunskaper om identifikationsdilemmat.

I Sverige tar varje år ungefär 1 500 personer sitt liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafikolyckor. Dessutom genomförs 15 000 suicidförsök och omkring 150 000 funderar varje år på att ta sitt liv. Med andra ord är den psykiska ohälsan stor och många av dessa som kommer att ta sitt liv läser ovan nämnda tidningar. Problem uppstår om rapporteringen bidrar till fler tragedier.

När en journalist skapar identifikation mellan det hen rapporterar om och läsaren anser många att journalisten har gjort ett bra jobb. I fallet med den 12-åriga flickan har Aftonbladet och Expressen ett närgånget foto på flickan. Vi får ta del av hur hon mobbades och att klasskamrater önskade henne död. Vi får även se platsen där hon tog sitt liv. De flesta läsare förfasas sannolikt, med all rätt. Men vilken effekt har publiceringen på andra unga flickor som mobbas och som kan identifiera sig med flickan?
När någon på ett okunnigt sätt rapporterar om ett självmord är det inte osannolikt att läsare, som under en begränsad period i livet mår dåligt, får tanken: ”kan hen kan jag”. Identifikation har uppstått. Någon som kanske påminner om en själv har faktiskt tagit sitt liv med en specifik metod. Denne ”löste” sitt livsproblem och slapp därigenom den ångest och det mörker alltför många bär på. Ju mer detaljerad information om den som tog sitt liv, metoden som användes och ogenomtänkt språkbruk desto större sannolikhet att den som läser inspireras och kopierar händelsen.

I de pressetiska reglerna står följande om självmord: ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.” Den regeln har bidragit till att medier under årtionden undvikit att rapportera om ett av våra största samhällsproblem.
Men regeln har snarare försvårat än förenklat för oss journalister. För hellre än att göra fel gör många inget alls.
Tystnaden, den dåliga granskningen och den undermåliga rapporteringen har i stället bidragit till att befästa tabu, stigma och okunskap kring självmord. Och därigenom har ett av våra största samhällsproblem, som skulle kunnat minska genom journalistisk granskning och allmän debatt, kunnat fortsätta. Som en följd av att så lite görs för att minska självmorden tvingas varje år tusentals svenskar inse att någon de älskar tagit sitt liv. Vilken i sin tur sätter dem i en riskgrupp eftersom många efterlevande också tar sitt liv.

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till tragedierna. Ett exempel är den tyska TV-serien Death of a student. Inför varje episod visades hur en man ställde sig på ett tågspår och blev påkörd. När serien visades ökade järnvägssuiciden bland 15-19-åringar med 175 procent. Effekten blev densamma när serien repriserades ett par år senare.

Så hur gör man då när man rapporterar om självmord? Ja i stället för att skapa identifikation med den som tagit sitt liv har jag i mina reportage fokuserat på dem som blir kvar. När efterlevande sätter ord på det de varit med om är det omöjligt att inte bli berörd. Hur har de tagit sig igenom sorgen? Vilket stöd har de fått? Hur har vänner och bekanta reagerat? Dessa berättelser är bland de starkaste jag tagit del av. Och de vittnar om hur mycket bättre vi måste bli på att förstå psykisk ohälsa. Vidare hänvisar jag till var hjälp finns, jag undviker att skriva att någon ”lyckas” ta sitt liv, eller att någon ”väljer” detsamma. Nästan alla som tar sitt liv lider av en psykisk sjukdom som depression. Att skriva att någon lyckas eller väljer att ta sitt liv sänder fel signaler. Det går utmärkt att skriva att någon tar sitt liv, varför lägga in det värdeladdade ordet ”lyckas”? Suicidbenägna flyr snarare från smärta än ”väljer” att avsluta livet. Vad vet journalisten om hur någon ”väljer” att ta sitt liv?

Påfallande ofta försvinner vänner till efterlevande eftersom rädslan för att säga fel saker gör att man inte säger något alls. (Samma rädsla som gjort att många journalister inte rapporterat om självmord.) Åtskilliga kollegor tycker att drabbade efter en viss tid ska sluta sörja och gå vidare utan att förstå att sorgen är livslång. Dessutom är det alltför sällan efterlevande får adekvat vård. Men i stället för att ta del av hur lite som görs i dag för att minska självmorden publicerar våra största tidningar sensationstexter som inte sätter in problemet i ett större sammanhang, som inte hänvisar till var hjälp finns och som tydligt visar hur flickan tog sitt liv. Att Aftonbladet, Expressen, DN och SvD så slapphänt publicerar en text, som den om den 12-åriga flickan i Florida, är något som kan bidra till att andra sårbara kan ta sitt liv. Hur ansvariga utgivare har resonerat vore intressant att ta del av.

Det är därför hög tid att i de pressetiska reglerna hänvisa till WHOs riktlinjer och regelbundet undervisa journalister i HUR man rapporterar om självmord. Och varför inte utse pris för bästa rapportering om självmord? Då skulle vi regelbundet lyfta ett av våra största samhällsproblem och samtidigt inspirera till genomtänkta berättelser vilket också kan bidra till att minska självmorden.

 

Alfred Skogberg
journalist och författare till boken När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (Ordfront 2012). Han är en av initiativtagarna till den nybildade föreningen Suicide Rescue.
 



SVAR aftonbladet

Att rapportera om självmord är en svår balansgång.
I detta fall bedömde vi att det både fanns ett stort allmänintresse mot bakgrund av ett liknande fall i Sverige, men också att historien visade på avgrunden i ett nytt strukturellt problem med mobbning i sociala medier.
Vi har blivit bättre på att rapportera kring självmord jämfört med för några år sedan då en gammal policy innebar att vi aldrig skrev om det. Det var en policy framtagen i välmening för att rapporteringen inte skulle inspirera efterföljare. Men det var också en policy som dolde ett samhällsproblem.

Det viktigaste budskapet i denna nyhet är mammans råd och uppmaning till alla föräldrar att lyssna på sina barn. Någon borde ha hört och sett Rebeccas problem, trots att hon på ytan var en vanlig tjej.
I en utvärdering kring publiceringen har vi diskuterat att vi blev alldeles för slentrianmässiga denna gång. Det visas i avsaknaden av tillägg, att vi inte sätter händelsen i ett sammanhang och att vi inte har med faktaruta om var man kan vända sig om man mår dåligt. Det brukar vi ha.

Att visa bild på offret har vi inte reflekterat kring eftersom anhöriga godkänt publicering. Inte heller har vi diskuterat att det uppstår särskilda problem när vi samtidigt visar bild från platsen. Här har vi anledning till eftertanke mot bakgrund av vad debattartikeln tar upp om forskning kring publicering av självmord.


Jan Helin
Ansvarig utgivare, Aftonbladet
Fotnot:Thomas Mattsson, Expressen och Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, har beretts tillfälle att svara.

 

svar Svd

SvD rapporterade om det tragiska självmordet i Florida den 14/9 i en kort TT-text publicerad på ­SvD.se.­­ Vi är, som skribenten själv påpekar, väldigt restriktiva när det gäller att rapportera om självmord. I det här fallet gjorde vi ett undantag eftersom den bakomliggande orsaken, att flickan var mobbad i sociala medier, berör väldigt många människor, också i Sverige. Den sätter fingret på ett fenomen som är oerhört allvarligt, men den kan också fungera som en väckarklocka och bidra till att fler föräldrar och vuxna i skolan engagerar sig i vad barnen gör på nätet, hur de kommunicerar och hur de mår.

Om fler vuxna kan fånga upp dessa signaler leder det förhoppningsvis till att barn som far illa kan få hjälp och stöd och att de som mobbar också kan få hjälp att bryta det beteendet.

Fredric Karén
Ansvarig utgivare, Svenska Dagbladet

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies