Carin Stenström: Är någon förvånad över Perssons avtal?
Upprördheten har varit stor över att Erik Fichtelius avslöjats med hemliga band till statsministern. Men är någon verkligen förvånad? Den fråga som snarare bör ställas är denna: har Göran Persson liknande projekt på gång med andra journalister vid de stora redaktionerna? Det tycks finnas lojaliteter mellan flera politiska skribenter och den socialdemokratiska regeringen.
Upprördheten har varit stor över att Erik Fichtelius avslöjats med hemliga band till statsministern. Men är någon verkligen förvånad? Den fråga som snarare bör ställas är denna: har Göran Persson liknande projekt på gång med andra journalister vid de stora redaktionerna? Det tycks finnas lojaliteter mellan flera politiska skribenter och den socialdemokratiska regeringen.
Frågan aktualiserades när det under någon vecka fanns en faktiskt möjlighet att Sverige skulle kunna få en ny regering. Samma skribenter, som under valrörelsen hävdat att valet var en öppen fråga, engagerade sig då hårt för att slå sönder förhandlingarna mellan miljöpartiet och de tre mittenpartierna. En av dem var Erik Fichtelius. Men precis samma tongångar hördes i DN, Expressen och Aftonbladet. Det kan var och en konstatera genom att gå igenom tidningarna. Taktiken var att skrämma miljöpartiet från att ens diskutera ett regimskifte.
DNs politiske kommentator Henrik Brors flyttade plötsligt från insidan till förstasidans topp. Där varnade han vid två tillfällen kraftfullt miljöpartiet från att förhandla med mittenpartierna. Fortsätter ni så här riskerar ni att förlora allt inflytande, var hans budskap.
Också på nyhetsplats drev DN denna linje. I en överingress till en helsida om läget skriver DN: ”Det kan bli svårt för språkrören att förklara att ministerposter är viktigare än sakpolitik.” Att försöka driva sakpolitik i regeringsposition är således förbehållet socialdemokraterna.
Expressens Per Wendel meddelar först att Bo Lundgren uppmuntrar en mittenregering – eftersom han är den ende som tjänar på det. Ett par dagar senare, när miljöpartiet ännu inte gett med sig, kan Wendel triumfatoriskt meddela att Lundgren ”lovar” att fälla en mittenregering. Samtidigt prisar Wendel budet från socialdemokraterna. ”Sällan har en friare kommit med finare gåvor”. Jo, han skriver faktiskt så. Och för säkerhets skull lägger han till: avvisar miljöpartiet detta, har de visat att det enda de är intresserade av är taburetterna.
Samma visa i Aftonbladet. Här ger Lena Mellin klara och hotfulla besked: Miljöpartiet måste säga ja till Perssons bud. Något annat är otänkbart om de vill ha hedern i behåll. I så fall är titlarna viktigare än politiken. Att miljöpartiet skulle kunna uträtta något i regeringsställning var alltså otänkbart. Det kan tydligen bara socialdemokrater, som förstås aldrig är intresserade av makt och titlar.
Vilken effekt hade dessa massiva skriverier på utgången av regeringsdiskussionerna?
Det vet vi inte. Miljöpartiet klarade förvånansvärt bra att stå emot den massiva pressen från pressen. Men kanske bidrog de öppet hotfulla skriverierna till att centern fick kalla fötter. Ordningen återställdes, och journalisterna kunde också återgå till den spelade rollen som den objektiva journalistikens företrädare.
redaktör för Världen idag
I Fichtelius skola
När statsminister Göran Persson nämner uttrycket ”bakgrundssamtal” då han beskriver sin relation till ”många olika journalister” (Aftonbladet, fredag den 13 december 2002), så förstår jag direkt varifrån uttrycket kommer. Med stor sannolikhet är det SVT-reportern Erik Fichtelius som har lärt ut detta för mig tidigare okända journalistord.
I valrörelsen kallade en riksdagsman till presskonferens i den gamla hemstaden. Eftersom vi är enda tidning på orten, blev det en liten träff med undertecknad plus en av våra fotografer. Sakfrågan var ett lokalt politiskt spörsmål.
Under denna intervju fick jag för första gången höra formuleringen ”bakgrundssamtal”. Riksdagsmannen hävdade att han hade rätt att föra bakgrundssamtal med mig i den aktuella frågan. Då skulle jag få reda på saker som jag inte fick trycka.
När jag å min sida hävdade att han inte har någon rätt att styra mitt skrivande, blev han upprörd och fortsatte att påstå att det var hans rättighet. Jag förklarade att jag tänkte skriva allt vad han sade om det var av tillräckligt stort allmänintresse, oavsett vad han hade för benämning på samtalet.
Efter ett par dagar ringde han åter och förklarade ännu en gång att han skulle föra bakgrundssamtal med mig. Då avslöjade han också att ”den store journalisten” Erik Fichtelius minsann hade lärt honom att han hade rätt att ha bakgrundssamtal med journalister, vare sig journalisten gick med på det eller inte.
Jag undrar, är det allmänt förekommande att det är så här medieträningen går till för högt uppsatta politiker?
Mariestads-Tidningen
Vad är problemet?
Antingen har man förtroende för K G Bergström, Erik Fichtelius och alla de andra reportrarna.
Eller: Tror man av någon anledning att de går makthavarna tillhanda i olika avseenden.
Men: Ingen vet någonsin vad som sägs vid en enskild intervju.
Och: Ingen vet vad som redovisas efter någon enskild intervju.
Därför är hela Erik Fichtelius-historien en av de återkommande stormarna i ett vattenglas. Men Eva Hamilton har fått kalla fötter, uppenbarligen utan att analysera situationen. Och Carl Bildt vill tydligen ta en chans att försöka ta sig tillbaka in i politiken.
Glöm dem! Har Carl Bildt inte haft anledning att kritisera Fichtelius objektivitet under åren, finns det inte heller anledning att kräva att man skall dra i gång en stor utredning för att granska dennes rapportering inför de två senaste valrörelserna. Kravet är en bluff.
Eva Hamilton är en svag chef som inte stöttar en medarbetare, vars verksamhet ledningen har godkänt. Alla reportrar vill ha exklusiva intervjuer med potentaterna inom sina bevakningsområden.
Så vad är problemet? Sluta tjafsa om Erik Fichtelius dokumentär!
