Britt-Marie Citron: Nej tack, landshövdingen!

För några år sen blev jag inbjuden till middag på Linköpings slott av landshövding Björn Eriksson. Vackert bjudkort, trerättersmiddag med vin, en större tillställning, förstod jag. Orsaken var att en minister gästade Östergötland.

Jag funderade. Ministern var i och för sig intressant, men jag hade inget att säga henne under en middag. Däremot vid en intervju. Men att göra upp om en sådan under socialt småprat kändes inte bra.

Landshövdingen behövde jag inte äta middag med för att få kontakt med. Problemet med honom är snarare att hålla honom ifrån sig. (En sökning på Correns och Norrköpings Tidningars hemsidor på ”landshövding Björn Eriksson” ger bortåt 280 träffar vardera de senaste 18 månaderna.)

Annons

bryt

Jag funderade vidare. Vad gör jag om dom super utav helvete under middagen? Reser mig och går? Skriver en artikel om det nästa dag? Finns det inte en underförstådd överenskommelse när man tackar ja, ungefär som när man går med på att snacka off the record, att detta skriver jag inte om? Och om jag säger ja nu, vad är då okej härnäst? Middag med kommunalrådet?

Mest funderade jag på vad läsarna skulle tro om det kom ut att jag suttit där och smörjt kråset på skattebetalarnas bekostnad med Mona Sahlin och Björn Eriksson. Och om det på nåt sätt skulle göra mig ofri om jag en dag fick anledning att granska landshövdingen eller länsstyrelsen.

Länsstyrelserna är minsann inga små skitmyndigheter. De har tillsyn över tunga kommunala verksamheter som omsorgen om gamla, barn och missbrukare. De är första instans när medborgare överklagar plan- och miljöärenden och de delar ut EU-pengar och statliga bidrag för miljarder varje år.

Jag tackade nej.

bryt

I våras fick jag anledning att granska Björn Eriksson. Med stigande intresse läste jag gästlistorna till slottsmiddagarna. Det fanns journalister på nästan varenda en. De flesta var från Corren och NT, men nästan alla nyhetsmedier i Östergötland fanns representerade. Totalt hade 23 östgötajournalister varit på middag eller mottagning på slottet förra året. Chefredaktörerna på Corren och NT hade dessutom ätit lunch på tu man hand med landshövdingen några gånger vardera.

Correns chefredaktör hade varit där flest gånger, ibland med make, ibland utan. Också ledarskribenter hade varit där. I övrigt fanns här alla sorter – sportjournalister, matskribenter, kulturskribenter – men till min förvåning också samhällsreportrar.

När jag intervjuade Björn Eriksson passade jag på att fråga honom varför han bjöd journalister. Det var för att visa att inget ”skumt” försiggick under middagarna, sa han. Han frågade i sin tur mig om jag aldrig hade ångrat att jag tackat nej.

Nej, jag ångrar mig inte. Åsynen av alla kolleger på gästlistorna fick mig att tänka till ännu en gång; skulle jag ha gjort den här granskningen om jag tackat ja?

Jag vet inte. Men jag vet med säkerhet att ingen middag på slottet är så underbar att risken är värd att ta. Bara tanken på att Björn Eriksson skulle bemöta någon kontroversiell uppgift om sin representation med uttalandet ”hon har ju själv suttit med”, får nackhåret att resa sig.

bryt

När jag berättar det här för kolleger märker jag att en och annan inte tycker att det är så farligt. Någon sa att samma sak sker i hennes län.

Jag misstänker alltså att jag riskerar att framstå som en trist traditionalist, men jag kommer också i fortsättningen avråda de studenter jag undervisar på JMK att sitta med vid dylika middagar. Fast jag kommer tillägga att inte alla journalister tycker som jag. Att ett trendbrott tycks ha skett.

Britt-Marie Citron

frilansjournalist