Arvid Fallström: : Gringos låtsasblattar
Det handlar om en samling borgare som försöker vara, tala och till och med skriva som blattar borde göra. […] Men precis som arbetarklassen kunde känna sig lurad när 68:orna gjort sitt för dem kommer blattarna ute i förorten att känna sig lurade när alla gringosarna gjort sin klassresa.
Med stigande förvåning har jag följt mediefenomenet Gringos skenbara framgångar. Redan från första numret kände jag mig skeptisk. I dag vet jag varför: det extremt medvetna språket.
Gringospråket, eller miljonsvenskan som gringosarna själva säger, torde ha sitt ursprung i boken Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. En bok som för övrigt är lika oläslig som tidningen Gringo Grande. Man måste vara rejält packad eller hög som ett höghus för att få ut något av läsningen. Ja, Gringo Grande är faktiskt så tillrättalagd att jag undrar om redaktionen installerat ett program som byter ut fullt fungerande svenska ord mot miljonsvenska.
bryt
Gringo och Gringo Grande känns mest som en unken kommersialiserad upprepning av ett tidigare känt mediefenomen. Gringosarnas föregångare kallas populärt för 68:orna och de har mycket gemensamt. De gamla 68:orna skulle elakt kunna sammanfattas som en samling borgarbarn som ansträngde sig för att prata och vara som proletärer borde vara. Några proletärer hade de emellertid aldrig träffat och definitivt aldrig varit. De var låtsasproletärer.
bryt
Det är lite på samma sätt med Gringo. Det handlar om en samling borgare som försöker vara, tala och till och med skriva som blattar borde göra. Kanske går det hem, ja kanske räcker det till och med till för en klassresa till överklassen. Men precis som arbetarklassen kunde känna sig lurad när 68:orna gjort sitt för dem kommer blattarna ute i förorten att känna sig lurade när alla gringosarna gjort sin klassresa. Men det är inget att förvånas över. Denna i grund och botten borgerliga, intellektuella lekstuga har en lång tradition i västerlandet. Och borgerligheten förblir ändå densamma. Dessvärre.
