Anna Sahlström: Sverige saknar fri television

Kristallen den 11 september var en extremt påkostad, välarrangerad och genomtänkt branschdag och jag vill ge en eloge till Annie Wegelius. Kristallen som forum är ett steg i rätt riktning, mot en öppen debatt kring TV-mediet och dess roll i samhället och vilka faktorer som ska styra.

På Kristallens seminarier under dagen fick vi lyssna på hur katastrofer ger högst tittarsiffror bäst och vad vi kan lära oss om framgångsrik marknadsföring. Vi fick veta att TV4s VD Janne Scherman slår sina gosedjur i huvudet på kontoret och att kanalens programdirektör Tobias Bringholm inte tycker att produktionsbolagen är tuffa arbetsplatser.

Seminarierna visade tydligt hur branschen representerar underhållning, marketing och formatförsäljning. Här finns många visioner men inga konsekvensanalyser av hur TV påverkar samhället. Den svenska TV-marknaden är smal och hårt begränsad, det finns bara utrymme för billiga, likriktade program och bara ambitioner att sälja sådana program till resten av världen. Detta samtidigt som alla paradoxalt nog är på jakt efter nya format.

Annons

För mig framstår formatmakarna som Musse Pigg och Kalle Anka, servade av Mimmi Pigg. Det är personer som vägrar växa upp, som inte vet att malaria ökar dramatiskt i Ghana eller förstår att gamla människor också har rätt till ett TV-utbud. De som satt normen för vårt TV-tittande har bestämt att det som visas i TV måste vara ungt, det ska rikta sig till målgruppen 15–37 år, handla om kändisar, sex eller så ska det vara freakshows. Resultatet är att program som ska bevara och bevaka demokratin blir omöjliga att sälja.

Den moderna mediekulturen har blivit ett stort problem för demokratin och samhällsjournalistiken i allmänhet. Andra saker som sätter käppar i hjulet för demokratin är de brott mot arbetsrätten som alla svenska TV-företag begår moraliskt och/eller juridiskt samt den enorma brist på respekt som finns i branschen.

Ytterligare en faktor är bristen på kompetens i topparna på kanaler och produktionsbolag. Där finns helt enkelt inte den sakkunskap som krävs för att bedöma en god samhällsjournalistisk idé.

Och genom att nepotismen fått så starkt fäste kan ny kompetens aldrig komma in. Man har konserverat situationen med relationer i symbios och det gör att dessa människor inte på något sätt är representativa för resten av befolkningen.

Systemet bidrar till en snedvriden lönepolitik och höga chefer i TV-branschen tycker att det är okej att begå brott mot arbetsrätten. Till exempel på Strix Televisions program Efterlyst, uppger reportrar och redigerare att de arbetar mellan tio och femton timmar per dygn och även helger. De får aldrig betalt för övertiden och de hinner sällan ta ut den i ledig tid. Polisen samarbetar med Strix, ett företag som inte följer svensk arbetsrätt. Poliserna själva får dock OB för sin insats i strålkastarljuset.

Det här är en skamlös bransch, som utnyttjar unga människors drömmar och naivitet till att driva upp löner i topparna och sänka lönerna på golvet, vilket i sin tur leder till låg kvalitet i produktionen. Maktmissbruket yttrar sig i otrygga anställningsformer, trakasserier och en svag personalgrupp som inte vågar ifrågasätta och diskutera. TV-branschen blir en svag bransch, som på intet sätt bärs av demokratiska värden och därför inte heller sköter sin viktigaste uppgift, som bevarare och bevakare av demokratin. Rädsla och feghet är två faktorer som håller branschen i ett järngrepp. Rädsla nerifrån, feghet uppifrån – där dessa båda möts är läget låst. Någon måste ta bladet från munnen och agera.

Världen rasar, människor blir torterade för sina åsikter, miljöförstöringen fortgår, men vad gör vi – TV för puckon från morgon till kväll? Mediernas främsta roll borde vara att rapportera, skildra, bevara och bevaka demokratiska frågor men det är inte så. Medierna styrs av helt andra krafter.

Det finns ingen fri television.

Anna Sahlström

Fotnot: I Journalisten (15/06) är Anna Sahlström intervjuad om sin granskning av TV-branschen.