Anders R Olsson: Ett hot nära dig
Att politiker och ämbetsmän ständigt tvingas tänka på vad som kan hända i värsta fall drabbar inte minst offentlighetsprincipen.
Medierna har aldrig sålt så mycket på nyheter om det som fysiskt hotar oss som nu, från nazister och terrorister till kamphundar och fästingar.
Visst kan det framstå som en viktig journalistisk uppgift att varna för ondska och dolda risker, men hur många känner ansvar för de långsiktiga effekterna av ett ständigt larmande om alltings farlighet? Det skapar ett debatt- och samhällsklimat i vilket demokratins grundläggande element förlorar i värde. När samhället framstår som tillräckligt farligt vinner ju säkerhetsargument alltid över rättighetsargument. Vad ska man med personlig integritet till sedan terroristen har sprängt ens flygplan? Vad ska man med yttrandefrihet till sedan man dödats av en nazist?
Ett bra mått på hur säkerhetstänkandet tränger undan rättighetstänkandet får den som räknar undantagen från offentlighetsprincipen, det vill säga sekretessbestämmelserna. För varje gång riksdagen lättar på sekretessen någonstans skärps den åtta gånger på andra ställen. Det visade sig när jag på Journalistförbundets uppdrag gick igenom ändringarna i sekretesslagen från 1992 till 2002.
bryt
Orsakerna till att sekretessen hela tiden breder ut sig är flera, EU-inträdet är en viktig faktor, men en annan är just fixeringen vid risker för allt möjligt. Tankemodellen växte fram redan under 90-talet men anses efter 11 september 2001 tydligen alldeles självklar.
Risker ska nu bedömas överallt, även i Sverige. Det kalla kriget är över, Hotet med stort H är numera civilt. En ”ny struktur för krishantering i samhället” är av yttersta vikt enligt prop 2001/02:10. Med tanke på hur mycket kritik regeringen har fått för taffligt agerande efter tsunami-katastrofen ter det sig märkligt, men just begreppet krishantering dyker ständigt upp i de senaste årens svenska utredningar och riksdagsdokument. Vi har fått en särskild Krisberedskapsmyndighet. Säkerhets- och sårbarhetsutredningarna avlöser varandra. Allt vi konstruerar, från IT-system till avloppssystem, måste analyseras ur ett riskperspektiv.
Att politiker och ämbetsmän ständigt tvingas tänka på vad som kan hända i värsta fall drabbar inte minst offentlighetsprincipen.
Statliga myndigheter ska varje år göra en särskild ”risk- och sårbarhetsanalys” för sitt eget verksamhetsområde och skicka den till regeringen. De är naturligtvis hemliga, eftersom de i praktiken kan fungera som handledning i konsten att störa myndigheters verksamhet. Med det nya risktänkandet följer dock en sekretess som går längre än gårdagens.
bryt
Regeringen kräver nu inte bara att risk- och sårbarhetsanalyserna ska vara hemliga, utan också att meddelarfriheten avskaffas för den sortens information. Det blir inte längre möjligt för offentliganställda att ”blåsa i visslan”, det vill säga varna via massmedierna, när en myndighet sköter sitt säkerhetsarbete dåligt. (Se prop 2004/05:5)
Exemplen på hur worst case-tänkande får motivera utvidgad sekretess är många. Senast är det listan över saknade efter flodvågen som enligt kammarrätten i Stockholm måste hemlighållas eftersom någon kanske skulle kunna lida ”men” av offentliggörandet. (Mål 118-05)
Hemligstämplandet av passfoton är ett annat exempel. Det har några gånger hänt att kriminella som kallar sig nazister använt passbilder för att hota hederliga medborgare. Alltså bör bilderna sekretessbeläggas. Default-läget är numera att vi lever under nazisthot.
bryt
I en dom från Regeringsrätten (mål 1425-04) slås fast att en myndighet inte behöver lämna ut några uppgifter om sina datorer eftersom vissa sådana uppgifter skulle kunna underlätta för illasinnade personer att angripa IT-systemet med till exempel virus. Som medborgare får jag inte veta när Domstolsverket, som målet denna gång gällde, köpte sina datorer, än mindre vilket fabrikatet är. Att medborgarna skulle ha intresse av att veta om myndigheter arbetar med alltför gamla eller alltför dåliga datorer föresvävar inte Regeringsrätten.
När jag gick igenom skärpningarna i sekretesslagen 1992 till 2002 var det slående hur noggrann regeringen var med att beskriva alla fördelar med vidgad sekretess. Nackdelarna försökte den aldrig ens diskutera. Där worst case-tänkandet kommer in går offentlighetsprincipen ut.
Hur många uppgifter finns det egentligen i allmänna handlingar som aldrig kan utnyttjas av någon för att skada något?
