Gå direkt till textinnehållet

”Svenska medier har missat det principiella”

Ett år efter Charlie Hebdo ser vi en utveckling där ”religiös korrekthet” hotar grundläggande journalistiska principer. Det menar organisationen Reportrar utan gränsers ordförande Jonathan Lundqvist. – Det är lätt att komma ihåg alla fina känsloyttringar efter attentatet, man glömmer lättare alla ”jag är för yttrandefrihet, men…”, säger han.

Reportrar utan gränser varnar för att självcensur och ”undfallande religiös korrekthet” breder ut sig i medier världen över. Ett exempel är hur 200 engelskspråkiga författare och skribenter i PEN:s amerikanska sektion i maj i år protesterade mot beslutet att tilldela Charlie Hebdo sitt yttrandefrihetspris.

Jonathan Lundqvist menar att religiösa ledare och religiöst övertygade personer allt oftare använder ”respekt för Gud”, liksom koncept som hädelse, för att försöka begränsa yttrandefriheten.

– I allt högre grad kräver man att resten av samhället ska anpassa sig till deras tro. Naturligtvis skiljer det sig åt hur det ser ut, från land till land och text till text. Men det gemensamma är att man ställer krav på journalistik, bloggare, eller bara yttranden vid fikabord. Det låser snabbt in diskussionen i snäva rum, säger Jonathan Lundqvist.

I många länder, som Bangladesh, Saudiarabien, Frankrike och Turkiet, har konsekvenserna när journalister, bloggare och yttrandefrihetsaktivister inte följt de uppställda reglerna blivit fängslanden eller blodiga attacker, konstaterar Jonathan Lundqvist.

Ser du samma problem i Sverige?

– Det är förstås extremt svårt att mäta. Men jag tycker att diskussionen efter Charlie Hebdo-attacken är ett tydligt exempel på hur känslig diskussionen har varit. En av kvällstidningarna [Aftonbladet, reds anm] talade tidigt om att låta trycka hela det nummer av Charlie Hebdo som kom ut på attentatsdagen – men så började man plocka bort bilder av olika hänsyn. Då blev det liksom ingenting kvar till slut.

– Det ledde till att vi lät översätta och ge ut numret lagom till bokmässan i höstas. Det har varit märkbart svårt att diskutera innehållet i tidningen utan att genast hamna i låsningar där man förväntas försvara innehållet.

Din personliga dom över hur svenska medier hanterat dådet och frågorna det ställt?

– Jag saknar fortfarande den principiella diskussionen om varför yttrandefriheten är viktig, som jag trodde att vi skulle få, om att inte försöka tysta människor ens för den goda sakens skull. Yttrandefriheten är ju inte ett maktens verktyg, utan till för den som inte har etablissemanget i ryggen. För avvikarna, de som tycker saker som är kontroversiella. Annars kan man ju hävda att det finns yttrandefrihet i alla samhällen.

– Det kan vara så att vi är så vana att ha en fungerande yttrandefrihet att vi tar den lite slentrianmässigt. Vi har aldrig behövt stå upp för den, vi har inte varit invaderade på 250 år. I andra länder har man kanske behövt lära sig varför det är viktigt med yttrandefrihet.

Var ligger bollen nu?

– Den ligger hos alltifrån den översta strukturen: medier, politiker, skolsystem, hela vägen ner till den enskilda individen. Vi måste alla göra yttrandefriheten till vår, förstå på ett personligt plan varför den gagnar både mig och samhället även om jag ibland får min världsbild ruckad och kanske till och med blir äcklad av det som sägs.

Jonathan Lundqvist ser lagen som det enda riktmärket för inskränkningar i yttrandefriheten. Men han saknar också en diskussion om hur exempelvis förbudet mot hets mot folkgrupp ska tillämpas.

– Vi måste diskutera exakt hur vi ska tillämpa hetslagen. Den skapades för att skydda individer och har utvidgats flera gånger genom prejudikat. Risken om den utvidgas är att man börjar skydda idéer i stället för människor. Men alla maktsystem måste naturligtvis få granskas, och häcklas med, tycker jag. Det finns något oerhört viktigt i att få göra det.

Fler avsnitt
Fler videos