Snabbt eller sant?

4 februari 2009

Sanningen är relativ. Det som är sant för en, kan vara lögn för en annan.

Därför använder en journalist flera källor och pratar med alla berörda parter innan publicering.

Men med den snabba webbpubliceringen har sanningen i praktiken blivit ännu mer relativ.

För att vara först med nyheter, publicerar många sajter först den ena sidan av saken och sedan, efter en tid, den andra.

Många webbpublicister menar att det är ett nog så gott sätt att upprätthåll kravet på att låta alla parter komma till tals.

Kanske har praktiken lett fram till det.

Men för journalistiken och trovärdigheten är det farligt. För vad är det som säger att samma läsare tar del av alla versioner av samma händelse? Och om de inte gör det, hur går det då med vår etik.

Att vara först är en skön känsla, men nog borde det vara bättre att ha rätt.

Det är självklart svårt att vänta in en kommentar för att få publicera en nyhet på den snabba webben. Men är det verkligen okej att ha andra etiska regler på webben än i papperstidningen?

Kanske måste vi lära oss att leva med denna nya praxis. Men om mediernas starkaste försäljningsargument är trovärdighet kanske man ändå ska fundera på att hålla sig i skinnet innan man drar iväg en nyhet - även på webben.

* * *

Nu håller Gömda-debatten på att klinga av. Tonläget har varit högt och hårt. Och sanningen har här visat sig vara ännu mer relativ.

Vissa saker är extra intressanta att titta på, nu när krutröken börjar skingras.

När man skriver en roman om en sann historia, så kan nog de flesta läsare inse att romanformen är en form som bland annat friserar sanningen för att passa bättre. Om Liza Marklund inte så ihärdigt påstått att allt var sant, så hade Gömda-debatten knappast existerat.

Det är självklart för varje journalist att man måste förvränga vissa detaljer för att inte peka ut sin uppgiftslämnare. Det brukar man också prydligt redogöra för.

Monica Antonsson har byggt sin bok på att Liza Marklund påstått att allt hon skrivit i Gömda är sant. Hon har samlat uppgifter från folk i närheten av den misshandlade kvinnan Mia och undersökt på plats hur det verkligen ser ut. Monica Antonsson har skjutit flera påståenden i Gömda i sank - men är de avgörande för vad boken handlar om och det som de flesta läsare har upplevt av boken?

Ett spår i debatten har varit huruvida Liza Marklunds vänskap med journalist- och medieeliten gjort att hon kommit lindrigare undan. Efter två månaders intensiv debatt skulle jag påstå att hennes vänskap inte skyddat henne särskilt väl. Däremot verkar den ha fördröjt debatten. Så här i sluttampen verkar det snarare som att Liza Marklund råkat värre ut på grund av sin position - inte bara som vän till mediefolk, utan också som framgångsrik författare.

Det tråkigaste efterspelet vore om hela debatten leder till en ökad misstro mot misshandlade kvinnor.

Det bästa vore om debatten leder till en diskussion om journalistisk etik och hur vi ska arbeta för att komma så nära sanningen som möjligt. Gömda-debatten sätter fokus på den relativa sanningen.

Låg debatt om Gaza

Det finns folk som inte vill minnas förintelsens offer för att Israel har bombat Gaza. De har inte förstått mycket. När debattören och journalisten Dilsa Demirbag-Sten, i bland annat Expressen och Göteborgs-Posten förklarade skillnaden mellan vad Israel gör och vad judar blivit utsatta för, så svarade bland annat Folket i Bild med en karikatyrteckning av Dilsa iklädd israeliska flaggan, bärande ett dött/sårat palestinskt spädbarn. Det är pinsamt. Om något positivt någonsin ska kunna hända i Gaza så är det inte den typen av låga debattinlägg som behövs. HG

Rushdie vill ha betalt

I P1s Medierna fick vi i helgen höra författaren Salman Rushdie berätta vad han tycker om privatkopiering och upphovsrätt:

"Jag tror, naivt kanske, att det jag skapat tillhör mig och om du vill ha det så kan det hända att du behöver betala mig för det", sa Rushdie bland annat. Tydligare kan det inte sägas. HG

Läsarprotest i Skåne

I Skåne fortsätter det läsarledda Nätverket att protestera mot nedläggningen av lokalredaktionerna i Norra Skåne.
De tror inte att lokal journalistik blir lika bra om den inte finns på orten.
På torsdag kommer de till redaktionen i Broby. Det ska bli intressant att se hur mycket tidningsledningen tar till sig av upproret. HG

Tipsa en vän

Nästa: Stöld är stöld

Kommentera [29]

Hampus Eckerman | 4 feb 2009, 21:51 #

Pinsamt. Teckningen av Demirbag-Sten var där för att symbolisera att hon som styrelsemedlem i Röda Korset gick på en stödmanifestation för Israel. Detta samtidigt som sjukhus och ambulanser bombades sönder av de israeliska planen.

Inte ett dugg att göra med vad denna Helena Giertta så lögnaktigt försöker påstå.
Maria | 5 feb 2009, 08:35 #

På samma sätt som i pappers- och nättidningar förbehåller sig den seriösa bloggaren att sortera ut kommentarer som inte håller god ton till skillnad mot oseriösa “bloggdrev”. Finns också nättidningar som inte håller måttet ang seriösitet.
Maria | 5 feb 2009, 09:50 #

Diskussionen om “Miaböckerna” kommer förvisso riskera att misshandlade kvinnor blir ifrågasatta. Dock inte att förglömma att det finns fler “Mior” i vårt samhälle som uppdagats i media och det finns med stor sannolikhet ett stort mörkertal. Det är därför viktigt att sociala myndigheter, massmedia och den somatiska sjukvården lär sig om denna typ av personlighet för att de ska få rätt hjälp och förhindras att ställa till det för sig själv och nära kära. Psykiatrin är relativt kompetent inom detta område och kan säkert dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Detta skulle gagna de kvinnor som verkligen är hotade.
Marie Eriksson | 5 feb 2009, 09:50 #

Läser Din ledare Snabbt eller sant? och tänker direkt på
Aftonbladets löp om minska i vikt med fett. En tvättäkta
läkare uttalar sig, säkert och precist – både i löpets artikel
och sedan några dagar senare. Någon kritisk fråga från journalist?
Nope. Läkaren Annika Dahlqvists råd, i bästa one menu fits all-
stil:
Ihoprullade ostskivor med smör, om man blir hungrig in between.
Och var inte rädd för mycket cremè fraîche, bacon och ägg.

Har du en latent gallsten, är det snart akuten nästa.
Den som själv haft ett gallstensanfall eller varit bredvid någon som
haft det, vet att inget viktras i världen uppväger smärtan.
Och även om akuten dit du kommer jobbar aldrig så effektivt, får
du snällt vänta innan smärtlindringen kommer. Prover ska tas först
och fler än du kan ha nära döden-liknande smärtor just här och nu.

Det har blivit ett vasst ställningskrig mellan några andra läkare och Annika
Dahlqvist, som medier glatt har hakat på. För eller emot, utan analys
och nyans. De stora förlorarna blir läsarna, TV-tittarna (Kalla Fakta).

Jag skrev till Aftonbladet:

“Varför följs inte Annika Dahlqvists råd av en ordentlig varning för folk
med gallproblem, gallsten? Det mest anständiga vore om ni gjorde en
uppföljning med henne. Hon som läkare kan ju också ge tips på om hur man
kan variera matsedeln vid vanligt förekommande sjukdomar och vilka tecken som
man ska se upp med, om man nu inte pallar fett-festen.
Att bara kabla ut att one menu fits all, är direkt farligt. Och kan vara mycket plågsamt.”

Svaret från redaktören var undanglidande, minst sagt. Först tyckte hon att Annika Dahlqvist
visst hade bemötts kritiskt i det publicerade, sedan frånsa hon sig ansvaret för artikeln.

Tänkte att fett-kriget kanske kunde vara intressant för Journalisten att nysta lite i, både
dramaturgiskt och innehållsmässigt. Och inför beach 2009 blir det inte mindre aktuellt.
Helena Giertta | 5 feb 2009, 10:04 #

Teckningen visar inte på något sätt att det handlar om hennes roll som styrelseledamot i Röda Korset. Den kom till efter det att Dilsa Demirbag-Sten visat det judiska folket stöd, efter att de blivit skamligt förföljda för det som den Israeliska staten har gjort mot palestinierna. Vi måste lära oss att skilja på vad som är vad. Man kan vara emot Israels attack mot Gaza och samtidigt minnas den oerhörda grymhet judarna utsattes för under andra världskriget. Därför var teckningen osmaklig och framförallt hjälper den inte till för att skapa den dialog som är helt nödvändig för att stoppa lidandet i Gaza.
Kenneth Lundgren | 5 feb 2009, 11:29 #

Helena Giertta skriver den 4 februari 2009 i nätupplagan av Journalisten i en notis på sin ledarspalt, om Folket i Bilds publicering av satirbilden om Dilsa Demirbag-Sten (DDS) och Israels övergrepp i Gaza (Dilsa i Underlandet). Att vi tog in bilden beror inte som HG påstår, på att FiB/K ”inte vill minnas förintelsens offer”, utan vi gjorde det därför att DDS inte med ett enda ord fördömt Israels ödeläggelse och blodbad i Gaza. Tvärtom deltog hon – mitt under Israels dödande och lemlästande på Gazaremsan – tillsammans med Fredrik Malm, Gunnar Hökmark, Siewert Öholm och andra svenska sionistsympatisörer i ett möte i Citykyrkan i Stockholm. På mötet medverkade Israels ambassadör, Benjamin Dagan. Man samlades under parollen ”För fred och solidaritet med Israel”. Alltså var mötet en ren stödmanifestation Israels krigshandlingar.
Efter andra världskriget hävdade svenska medlöpare att de ”inget visste” om nazisternas förintelse av judar. Idag, när Israel massakrer av palestinierna fyller TV-rutan, duger det inte att blunda med båda ögonen. Som aktiva påhejare till staten Israel blir också Malm, Hökmark, Öholm och Dilsa Demirbag-Sten delaktiga i Israels förbrytelser. Så nog är den publicerade satirbilden rättvis.

Kenneth Lundgren
Ordförande och ansvarig utgivare
för Folket i Bild/Kulturfront
Eva | 5 feb 2009, 11:34 #

Det bästa med Gömda-debatten är att den har hänt. Före Gömda var det många som tittade ner på misshandlade kvinnor (skylla sig själv-syndromet), förbisåg män i knipa, kanske för att de kommit i kontakt med sånt skräp som Gömda. Om det nu rensas i leden kan jag bara se gott komma ut av det.
Marklunds fall tycks vara sällsynt bekvämt. Sitter i Spanien, semester på Barbados, massor av pengar. Nä, vet du vad – många kan jag känna empati för men inte henne. Hon har inte ens bemött anklagelserna – arrangerade intervjuer räknas inte dit.
Magnus Askaner | 5 feb 2009, 11:39 #

Att sanningen är relativ är ett i högsta grad relativt påstående.
Peter Englund, sekreterare i Svenska akademin, har tänkt några hack längre än vad Helena Giertta har gjort:
“En annan sak är att man visst kan säga att “detta är Lasses sanning”, men det innebär inte att man då gör det omöjligt för andra att ifrågasätta denna “sanning”, och stämma av påståenden mot olika typer av yttre källor. Så även om man förvisso kan känna berättigad oro inför, säg, minnets tillförlitlighet och vad språket och berättelseformen gör med denna bräckliga materia, så förblir sanningen och världen odelbar.

För det kan inte vara så att om Lasse, till exempel, är nynazistisk historierevisionist, och faktiskt själv är övertygad om att Auschwitz aldrig har existerat (”Lasses sanning”), så betyder det inte att Auschwitz både funnits och inte funnits. Auschwitz existens är faktum som låter sig kontrolleras. Och då visar det sig att Lasses sanning är falsk. “

peterenglund.wordpre…
Solveig S Thörnblom | 5 feb 2009, 12:08 #

“Det tråkigaste efterspelet vore om debatten leder till en ökad misstro mot misshandlade kvinnor.”

Jag är kriminalreporter i första hand. Jag har alltså skrivit många, många texter om misshandelsfall. Även notiser på anmälningsstadiet. Då skriver jag just det; att en person har anmält en annan för misshandel. Det betyder inte att brottet behöver ha begåtts. Bara att någon påstår det.

I Sverige är vi (än så länge) oskyldiga till dess motsatsen är bevisad. Om en person döms för att ha misshandlat en kvinna, tror jag inte att många kolleger “misstror” kvinnan.

I fallet “Gömda” verkar det ju som om Marklund med hjälp av “Mia” faktiskt har utsatt en person för förtal, ärekränkning och kanske falsk tillvitelse. Inte vad gäller det faktiska misshandeln som han faktiskt är dömd för, utan för påståenden om hans person och verksamhet, som framställer honom som mördare och våldtäktsman.

Det faktum att det finns en mängd kvinnor som utsätts för misshandel, UTESLUTER inte möjligheten att det finns kvinnor, liksom män, som inte alltid talar sanning.

Verkligheten är mycket sällan bara svart eller bara vit.
Margaretha Pettersson | 5 feb 2009, 12:20 #

Diskussionen om “Miaböckerna” kommer förvisso riskera att misshandlade kvinnor blir ifrågasatta emellertid finns det fler “Mior” i vårt samhälle som uppdagats i media och dessutom med stor sannolikhet ett stort mörkertal.

Exempel på “Miafall” under den senaste tiden är kvinnan i Midsommarkransen som påstod sig blivit förföljd och attackerad av ett gäng män som skrivit “DÖD” på hennes jacka -allt visade sig vara fabricerat. Exemplet med tjejen som anklagade sin pappa för incest etc (uppmuntrad av sin psykolog) där det sedan visat sig att hennes berättelse var hämtad från en bok -fallet togs upp i kalla fakta och pappan frikändes efter år i fängelse.

Av denna anledning är det viktigt att sociala myndigheter, massmedia och den somatiska sjukvården blir observant på denna typ av personlighet så att de kan få rätt hjälp och förhindras att ställa till det för sig själv och nära kära.

Psykiatrin är relativt kompetent inom detta område och delar säkert med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Detta skulle gagna de kvinnor som verkligen utsätts för våld av män i sin omgivning.

Måhända har debatten förstört för de verkligt misshandlade kvinnorna – men notera att debatten också kommer att hjälpa de män som blivit offer för dessa “Miakvinnor” (anklagelse om incest, pedofili etc) dessa oskyldigt anklagade män existerar även om ultrafeministerna blundar för det. Undrar hur många män det handlar om då flertalet lider i det tysta.
Hampus Eckerman | 5 feb 2009, 12:24 #

Helena, du försöker återigen hitta på egna orsaker till varför teckningen gjordes. Varför inte läsa själv vad konstnären som gjorde teckningen skrev vid dess ursprungliga publicering?

“Som en av styrelsemedlemmar i Röda Korset, har Dilsa aldrig uttalat sig kritiskt mot Israels beskjutning av ambulanser, läkare, beskjutning av FN-s konvoj, bombning av sjukhus, köpcentrum, och skolor. Inte heller solidaritet mot Röda Korsets personal som blev beskjutna av israeliska soldater kunde vi se och höra i Dilsas Underland! Israel hindrade Röda Korsets personal att hjälpa barn som i flera timmar och dagar har suttit bredvid sina döda mammor! Men inte heller om det har Dilsa någonting att säga.”

forumforfrihet.blogs…

Inte ett ord likt det du försöker påstå. Läs också hennes replik till de som i falska termer beskrivit teckningen:

“Men, plötsligt stack hon till kyrka med Sverigedemokrater, kristna fundamentalister och andra Israelvänner, på stödmöte till Israel, (nämligen stöd till en ockupationsmakt som murade in 1,5 miljon människor som bombades med vit fosfor). Det kändes som att hon gärna rymmer i sin sagovärld, långt borta från palestiniernas lidande och smärta utan ens vilja att möta den grova sanningen.”

forumforfrihet.blogs…

Den enda som gjort en koppling mellan Gaza och förintelsen är du. Garanterat inte konstnären som många gånger skrivit att judar inte ska beskyllas för vad Israel gör.

Du hittar på varför teckningen gjorts. Det är fel av dig och som journalist borde du veta bättre och gå direkt till källan.
Helena Giertta | 5 feb 2009, 13:35 #

Sanningen är relativ. Men ibland, och särskilt i de sammanhang som Magnus Askaner beskriver, så kan man förstås också ha rätt eller fel. Inom naturvetenskap och matematik är det ännu tydligare. Och visst kan man också styrka vad som har hänt med bevis.
Det relativa i sanningen jag skriver om handlar förstås om när olika parter har olika uppfattningar om vad som har hänt och det är svårt att hitta dokument som helhjärtat styrker den ena eller andra sidan. Som journalist menar jag att man måste försöka hitta så nära sanningen som möjligt, genom att bland annat låta flera parter komma till tals.
Helena Giertta | 5 feb 2009, 13:45 #

Hampus Eckerman har förstås rätt. Jag vet faktiskt inte varför teckningen gjorts. Jag vet när den började spridas på nätet och när Folket i Bild publicerade den. Det var i tiden strax efter en debattartikel i Expressen, där Dilsa Demirbag-Sten skrivit om hatet mot judarna. Och där beskrev hon också varför hon hade besökt Citykyrkan. Det är kanske till och med så som Hampus Eckerman vidareförmedlar att de övriga i kyrkan var Sverigedemokrater och kristna fundamentalister. Teckningens symbolspråk och inlägg i debatten är likafullt pinsam och ovärdig. Om en fred ska uppnås så behöver debatten sansas. Judar ska som grupp inte skylla för det Israel gör, lika lite som palestinier ska straffas för det Hamas gör.
Margaretha Pettersson | 5 feb 2009, 14:54 #

Men Helena – jag förstår inte vad du menar med “…försöka hitta så nära sanningen som möjligt, genom att bland annat låta flera parter komma till tals”. Nämnda citat är ser jag som en självklarhet men jag förstår inte dess samband med Liza Marklund och Monica Antonssons böcker. Den som har kommit närmast sanningen är M.A som äntligen lyckats få flera av aktörerna att komma till tals i denna historia (vilket tidigare ignorerats) och dessutom har hon med hjälp av dokument kunnat dementera en hel del av det sagda i L.M “Miaböcker”. Om jag förstått det hela rätt så har M.A flertal dokument som stödjer henne i sin kritik mot L.M och även om det skulle vara färre än ett flertal så är det ju ändå fler än ingenting. Vilka trovärdiga dokument har L.M på sin vind?. Så länge inte dessa dokument synliggörs av L.M så finns den mest trovärdiga sanningen i M.A alster. Först när dessa vindsdokument kommer fram (om de finns. möjliggörs en omvärdering.

Du får gärna vara lite mer konkret i detta specifika fallet så att jag förstår – för det är väl inte så att du resonerar i allmänt abstrakta termer.

Magnus Askaner och Solveig Thörnblom har mycket substans i det de skriver och jag tycker inte du lyckas möta dem med dina argument.

Lite tydlighet Helena – jag vill så gärna förstå hur du tänker.

Jag är också nyfiken på hur du tänker om bloggare – ser du dem som en homogen grupp eller som enskilda individer? I din ledare tycks det som om det förstnämnda är din åsikt.

Ytterligare undrar jag om du har några konkreta förslag på hur man ska kunna hjälpa de kvinnor som på allvar utsätts för misshandel samtidigt som man inte blundar för de män som har eller har haft relationer med “Miapersonligheter” med dess konsekvenser av falska eller starkt överdrivna anklagelser och i värsta fall bortrövande av barn?

Är det inte dags att lämna tankegången att det vanligtvis är en man som är förövaren och kvinnan som är ett offer – det känns så förlegat. Våld förekommer i alla typer av relationer: vuxna barn som slår sina gamla föräldrar, föräldrar som slår sina barn, homosexuella som slår sina partners och kvinnor som slår sina män. Även psykiskt våld förekommer i relationer. Vi måste frångå den sexistiska synen och i stället ägna oss åt könsneutral humanism – stänga alla kvinnojourer och skapa humanistjourer.
Hampus Eckerman | 5 feb 2009, 15:21 #

Nå, då är vi i alla fall eniga. Självklart ska judar som grupp inte skyllas för det Israel gör. Det är dock en helt skiljd fråga från den om Demirbag-Stens agerande då hon går på stödmanifestationer för Israel.

Självklart har hon inte gått till en stöddemonstration för Israel för att visa stöd för judar som oskyldigt anklagats för just anknytning till Israel. I så fall har hon själv gjort den sammanblandningen av Israel och judar som vi är överens om inte ska göras.
Margaretha Pettersson | 5 feb 2009, 15:33 #

Jag tror inte att debatten om “gömda” kommer tyna bort än på ett bra tag – åtminstone inte i bloggarna. Historien har så många trådar att dra i:
-begreppet “sanning”,
-sexism och rasism
-funderingar kring kriterier för amerikansk asyl och spekulationer kring riksdag och regeringens inblandning i asylbeslutet
-tvivelaktigt utbetalda bidrag av enskilda kommunala politiker som handlat egenmäktigt,
-journalisternas öppet nedlåtande attityd till sina läsare,
-maktförskjutning från gammelmedia till bloggsfären,
-mörkning och svågerpolitik inom gammelmedia.

Här finns många trådar att dra i och det dras som bara den på de mer seriösa bloggarna – bloggare som kort och gott slår flertalet journalister på fingrarna vad gäller granskande journalistik då de är många som utbyter information med varandra. Visst förekommer spekulationer mer öppet på en blogg än på ett tidningskontor där samtalen och spekulationer sker i slutna rum.
Annika Widebeck | 5 feb 2009, 20:18 #

En tidning fullmatad med alla möjliga reportage rörande journalistik – men ingen ordentlig genomgång av vad som hände i Gömdaaffären. Istället en ledare om att “sanningen är relativ”. Med den övertygelsen är det enligt min uppfattning omöjligt att göra sitt arbete som journalist. Alla de märkliga turerna runt Gömda förtjänar en rejäl analys – och vilken tidning borde se det som sin uppgift om inte vår egen medlemstidning. Här finns en rad intressanta frågor som berör oss alla i vårt arbete; journalisters bevakning av journalister, censurerade nyheter, bloggosfärens nya roll, “heliga” ämnen (kvinnomisshandel) – och kanske inte minst just diskussionen om sanning.
Sanningen går inte att avfärdas med att den är “relativ”.
Jag förväntar mig att Journalisten till nästa nummer gör det som borde ha gjorts redan till förra numret; en ordentlig genomlysning med intervjuer.
Helena Giertta | 6 feb 2009, 09:24 #
Annika Widebäck har fler gånger krävt denna genomgång. Kanske har hon rätt i att vi borde göra det, men det är omöjligt; Monica Antonsson har ägnat år av genomgångar av materialet och Liza Marklund gjorde vid tiden för Gömda sin omfattande genomgång. Min ledare handlar om den relativa sanningen, där Gömda-debatten fick stå som ett exempel, bredvid den snabbjournalistik som ofta syns på nätet. Med relativ sanning avser jag den sanning som är svår att få fram, där sanningen i stor utsträckning bygger på vad olika människor har uppfattat av ett skeende, eller har för åsikter om ett beslut. En misshandlad upplever förstås saken ur ett annat perspektiv än den misshandlande. Däremot kan man förstås ta fram dokument som styrker det ena eller andra. I fallet Gömda har ju både Monica Antonsson och Liza Marklund samma uppfattning - "Mia" har blivit misshandlad, styrkt av rättegångshandlingar. Monica Antonsson har tagit fram en massa information som starkt ifrågasätter sanningen i boken Gömda. Liza Marklund vill inte visa sina dokument för att skydda sin källa. Jag hörde dig på debatten i publicistklubben där du menade att sanningen gick att få fram genom att prata med folk i den aktuella orten. Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror inte att vi fått hela sanningen om Gömda, men helt klart verkar Monica Antonsson kommit en bra bit på vägen.
stettiner | 6 feb 2009, 10:03 #

I fall efter fall visar det sig, att Israels “krigsförbrytelser” var ett påhitt av snabba journalister: “människor som bombades med vit fosfor”, en sönderbombad FN-skola, “barn som i flera timmar och dagar har suttit bredvid sina döda mammor” och liknande. Både Hampus Eckerman och journalisterna borde kanske rannsaka sina själar; varför har de så lätt att tro på allt detta utan att kontrollera källorna? Har de glömt “Jeninmassakern”? al-Dura skandalen?
Anton | 6 feb 2009, 10:58 #

“Annika Widebäck har fler gånger krävt denna genomgång. Kanske har hon rätt i att vi borde göra det, men det är omöjligt; Monica Antonsson har ägnat år av genomgångar av materialet och Liza Marklund gjorde vid tiden för Gömda sin omfattande genomgång.”

“Omöjligt” är ett oerhört betydelsefullt ord. Vad är det Du menar med att Annikas krav är just omöjligt?
Att resa till månen och leva längre tidsperioder i rymden är inte omöjligt, men Annika Widebäcks genomgång av Gömda skulle enligt Dig vara det(?).

Vilken “omfattande genomgång”, hänvisar Du till när Du nämner att Liza Marklund vid tiden för Gömda gjorde “sin”?
Helena Giertta | 6 feb 2009, 13:08 #

Omöjligt för oss alltså.
Helena Giertta | 6 feb 2009, 13:16 #
Jag återkommer med en ledare som kanske kan klargöra en del av allt det som Margaretha Pettersson vill förstå. Kopplingen om att söka sanningen genom olika källor och låta olika parter och debatten om Gömda är uppenbar för mig. Hela debatten handlar om vems sanning som är sannast. När Liza Marklund nu erkänt att hennes sanning inte är helt sann, utan bygger på en sann berättelse så är det ju sanningsbegreppet som är intressant. Om jag ser bloggare som en enhet? Nej. Jag skrev veterligt inte om bloggare i min ledare utan om webbpublicering, eftersom jag intresserar mig för journalistik i första hand.
Annika Widebeck | 6 feb 2009, 15:23 #

Nu blev det allt lite missförstånd. Jag har inte krävt att Journalisten ska bedriva egna undersökningar i Oxelösund, självklart inte (de orden på PK var riktade mot Aftonbladet, Expressen, SVT…). Den här tidningen har andra frågor som fokus och ska förstås satsa på de frågeställningarna(se mitt inlägg här ovan).
Jag måste hänga på lite med sanningsdiskussionen – den är mycket intressant. Sanningen är INTE relativ, det hävdar jag bestämt. Vad som har hänt har hänt. Att olika människor upplever dessa händelser på olika sätt kan man inte ta till intäkt för att sanningen är relativ. Detta gör däremot att det krävs flera källor för att försöka komma sanningen så nära som möjligt. Den odelbara sanningen som inte är relativ.
Praeterea censeo… jag stavar med e :-)
Helena Giertta | 6 feb 2009, 15:34 #
Jag håller med dig, Annika Widebeck (förlåt felstavning) i det mesta du skriver. Som jag redan tidigare uppgett, så avser jag med relativ sanning, den sanning som inte går att belägga på ett enkelt sätt. Därför ska man som journalist söka flera källor och prata med flera parter. Om man nöjer sig att prata med ena sidan, så tappar man den andra. Självklart finns det sanning som är rätt, men i väntan på den får man nöja sig med att beskriva olika sidor av saken och granska de källor som finns. I Gömda-debatten verkar det som att Monica Antonsson har kommit nära en sanning. Men det som står i Gömda beskriver också en sanning, om än kanske i första hand ensidig sådan. Jag tror att det kan finnas en odelbar sanning, ibland. Men oftast kommer man bara så nära att man får beskriva händelser ur olika perspektiv, olika källor, olika parter. Ännu svårare är det när saker har hänt för länge sedan. När man glider på sanningen så drabbas människor. Även om man gör allt för att komma så nära sanningen det går så kan människor drabbas. I Gömda-fallet finns det uppenbart mer än en drabbad.
Annika Widebeck | 6 feb 2009, 16:26 #

“Men det som står i Gömda beskriver också en sanning, om än kanske i första hand ensidig sådan” skriver du Helena. Men ärligt talat – då är det ju ingen sanning. Det kan vara en subjektiv upplevelse av hur allt var – men det får inte förväxlas med sanningen. Jag tycker det är viktigt att vi reder ut dessa begrepp och menar att det i samband med Gömda blivit möjligt att gömma sig bakom luddiga definitioner av sanning; Jan Helin konstaterade till exempel i sin “förklaringskrönika” att vi aldrig lär få reda på sanningen.
Helena Giertta | 6 feb 2009, 16:32 #
Visst kan vi diskutera begrepp. Jag menar att sanning i betydelsen rätt är svår att uppnå. Även om vi som journalister alltid måste sträva efter att det blir så rätt som möjligt. När det blir fel ska vi vara noga med att rätta. Jag skulle kunna dela Jan Helins beskrivning av att vi kanske aldrig får veta sanningen, om vi med det menar den objektivt sett rätta sanningen om Gömdafallet. Innan vi sett de dokument som Liza Marklund använt, eller de samtal som hon haft med inblandade, så kan vi inte veta säkert vad som är sant. Du verkar tro att Monica Antonsson har beskrivit den odelbara sanningen. Jag har inte tillräcklig insikt för att komma med ett sådant påstående. Debatten kring frågan har tyvärr inte hjälpt mig.
Annika Widebeck | 6 feb 2009, 17:03 #

Jag uppskattar verkligen den här debatten – längesen man verkligen fick fundera över begreppen. Mer sånt! Nu ska jag försöka sätta punkt – vill bara poängtera att nej, Antonsson visar inte den odelbara sanningen. Min poäng är att sanningen FINNS där och att en persons subjektiva upplevelse enligt min mening aldrig kan kallas för sanning. Troligen menar vi ungefär samma sak, men för mig är just definitionen av ordet “sanning” viktig.
Vi får väl fortsätta över ett glas öl på pressklubben nån gång!
Stefan Lundström | 6 feb 2009, 17:16 #

HG, jag förstår resonemanget om att sanningen är relativ. Trots det så är grundtesen fundamentalt fel. Sanningen är nämligen lika binär som datakommunikation, varken mer eller mindre. ”Relativitetsteorin” är bara ett förvillande stickspår in i en återvändsgränd som inte leder någon vart. Men det är inte det som saken gäller.

Du får det att låta som om Annika Widebeck (heder åt hennes integritet!) är ute efter att ni ska göra en egen granskning av vad som egentligen hände i Oxelösund. Som jag läser Annika Widebecks inlägg så är hon ute efter mer branschinriktade uppföljningar, men inte av ”Gömda”, utan av ”Gömda-affären”. Det är Journalistens uppgift.

Det kan inte vara svårt för Journalisten att granska ”Gömda-affärens” implikationer för journalistkåren och traditionella medias sätt att fungera. Det är precis det som en branschtidning ska göra. Sakfrågorna omkring Gömda är allmänna nyhetstidningar bättre lämpade att bearbeta.

Jag är intresserad av de strukturella frågorna. Varför är traditionella media fantastiska på att ta fram historier om ex vis att en kommunpolitiker ägnar sig åt olovlig körning för att h*n glömt att betala bilskatten, men tystare än tyst när det visar sig att en (framstående?) medlem av skrået (sannolikt) lurat byxorna av svenska folket, politiker, regering m fl under ett och ett halvt decennium? Och då talar jag inte primärt om boken utan om alla krönikor, artiklar och intervjuer. Varför tar inte Journalisten upp exempelvis frågan om hur vanligt det är bland svenska media att en (jävig?) ansvarig utgivare (som ju har en juridisk funktion) ”ställer” ett reportage med motiveringen ”bristande nyhetsvärde” när en stor, kompetent och enig nyhetsdesk säger att man skall köra? Är det den ansvarige utgivarens uppgift? Jag är rädd för att det är just detta som kan bli till ett hot mot journalistkåren och dess uppgift i framtiden. Det blir till ett lika stort strukturellt problem som att journalismen är på väg att bli nästa krisbransch. Men tänk om de två frågorna hänger ihop?

Hur kom det sig att traditionella medier blev så totalt förbisprungna av bloggvärlden? Hur ofta händer det att tyska, spanska, finska, norska media rapporterar i stort uppslagna artiklar om mediahändelser i Sverige och medias tillkortakommanden. Med något undantag när har den uppmärksamheten inte ens refererats här? Hur kunde det komma sig att Expressen negligerade Elisabeth Hermons anspråk på det heliga källskyddet? Är inte källskyddet heligt längre? Är skrået så litet och trängt att ingen törs ta i de här frågorna?

Det finns massor av uppslag i kölvattnet till ”Glömda-affären”. Jag väntar på att Journalisten skall bestämma sig för vilket ben man skall stå på. Stämma in i den högljudda tystnaden eller ta itu med frågorna som skriker efter att avhandlas.
Ramona Fransson | 9 feb 2009, 11:49 #

Komikern Özz Nûjan satt tillsammans med Hasse Aro och JK Lamberts i soffan hos Malou i TV4 Efter tio och svarade väldigt rakt och enkelt på frågan angående “ordet sanning” om Liza Marklunds Gömda.” Säger man att det ska vara sant, då ska det vara sant”.
Inte svårare än så.

Ramona Fransson
Författare

Kommentarer är stängda för denna artikel.

Snabbt eller sant?

Tipsa en vän

Kommentera [29]

Ledare

Kontaktinformation