Gå direkt till textinnehållet

Politikerna struntar i yttrandefrihet

Tidningsutgivarna har under flera år låtit Sifo göra undersökningar om hur enskilda riksdagsledamöter ställer sig till tryck- och yttrandefrihetsfrågor. Resultatet har år efter år varit nedslående.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Trots fina ord om hur viktigt det är med tryck- och yttrandefrihet, så visar Sifos undersökningar att när det väl kommer till kritan finns det ganska lite förståelse för vilka negativa följdverkningar som även mindre inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten kan få.

De politiska makthavarnas brist på förståelse för dessa frågor är dessvärre inte bara teoretisk, utan skapar reella problem för journalister att göra sitt jobb. Här är ett litet axplock av de förslag, lagar och åtgärder som de senaste åren kraftigt reducerat mediers möjlighet att granska makthavarna:
2008 röstades FRA-lagen igenom och därmed skadades också journalisters möjlighet att upprätthålla ett väl fungerande meddelarskydd i grunden. Detta har kritiserats av både Journalistförbundet och Tidningsutgivarna.
Sedan 2009 har det gjorts 69 olika ändringar av sekretesslagen som på ett eller annat sätt underminerat och försämrat offentlighetsprincipen. KUs ordförande Peter Eriksson har reagerat mot detta.
2011 meddelande migrationsminister Tobias Billström att regeringen av princip inte svarar på frågor där Wikileaks är källan. Regeringens försök att systematiskt välja bort jobbiga frågor kritiserades bland annat av Journalistförbundets tidigare ordförande Agneta Lindblom Hulthén.
2012 implementerades EUs datalagringsdirektiv, vilket i realiteten sköt meddelarskyddet helt i sank. Journalistförbundet gick i samband med detta ut och uppmanade riksdagen att inte implementera direktivet.
2012 stoppade justitieminister Beatrice Ask en granskning av Säpos James Bond-fest, genom att sekretessbelägga resultaträkningen som visar hur Säpo spenderar sina pengar. Detta kritiserades av Yttrandefrihetskommitténs sekreterare Nils Funcke.
2013 lägger regeringens utredare fram ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet” (SOU 2012:95). I utredningen föreslår man bland annat kraftiga begränsningar av journalisters möjligheter att bevaka Sveriges insatser i krig, till exempel i Afghanistan. Även detta har kritiserats av Nils Funcke.

Tyvärr är detta inte bara ett svenskt problem. Även inom EU frodas viljan att på olika sätt begränsa tryck- och yttrandefriheten.
I förra veckan kom en annan EU-rapport som föreslår ett totalförbud mot pornografi i tryckta och digitala medier inom EU. Det finns förvisso uppenbara problem med hur en del pornografi produceras och det finns all anledning att fundera över hur pornografi påverkar oss människor. Men, censur är inte en lösning på de problemen. De måste lösas på andra sätt. När man dessutom väljer att inte närmare definierar begreppet ”pornografi”, så öppnar man också upp för subjektiva tolkningar. Det vore olyckligt om konservativa länder som Italien, Polen och andra tilläts bli det moraliska rättesnöret för resten av Europa och begränsa tryckfriheten även här hemma i Sverige.
Ett sådant förbud skulle med största sannolikhet få konsekvenser även för ren sexualupplysning och publikationer som VeckoRevyn och gaytidningen QX.

Men, det är faktiskt ännu värre än så. Det är inte bara naket man vill komma åt. I januari 2013 publicerades en EU-rapport där man på allvar föreslog att varje EU-land ska inrätta ett speciellt medieråd som ska ha möjlighet att döma ut böter och tvinga fram offentliga ursäkter av journalister.
Syftet med de föreslagna åtgärderna är att se till att journalister för fram ”europeiska värderingar”. Rapporten lanserades på en presskonferens där rapportförfattaren, Lettlands förra president, Vaira Vike-Freiberga, konstaterade att ”dresserade apor skulle kunna göra journalisternas jobb”.
Till skillnad från Vike-Freberga, så hyser jag inga tvivel om att de allra flesta journalister är kompetenta och vill göra ett bra jobb. Dessvärre ser jag också hur möjligheterna att utföra en kvalitativ journalistisk gärning systematiskt begränsas av klåfingriga politiker, som antingen inte förstår värdet i att ha fria medier som granskar makten eller som är skiträdda för att det granskande ögat ska riktas mot just dem och deras förehavanden.
Det är uppenbart att det inte räcker med spridda skurar av kritiska uttalanden varje gång det dyker upp ett nytt förslag som på olika sätt försvårar mediernas arbete med att granska makthavarna. Det krävs mer för att vända denna negativa utveckling.
Det krävs envisa människor som står upp för sin rätt till insyn i maktens korridorer.
Det krävs envisa journalister som vågar vägra låta politiker komma undan med ickesvar.
Det krävs ett unisont ramaskri varje gång man tummar på våra grundläggande demokratiska rättigheter.
Anna Troberg
partiledare,  Piratpartiet
 

Fler avsnitt