”Mamma blev besviken när hon såg statyetten”

Strax innanför grinden till Ulla Öhmans radhusträdgård i Härnösand vilar en spade intill rabatten med vårblommor.”Till grävande journalisten Ulla Öhman av mamma” står det på skaftet. Spaden fick hon på sin födelsedag 2017.
I år belönades hon med en annan spade, Föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden i kategorin Etermedia lokal, för sin granskning av särskolan i Kramfors. Hon är stolt över utmärkelsen som hon fick med motiveringen: ”För att med en starkt berörande journalistik ha avslöjat hur Kramfors kommun medvetet placerade normalbegåvade barn i särskola, med förödande konsekvenser för de drabbade.”
– Men min mamma blev besviken när hon såg guldspadestatyetten, berättar Ulla Öhman. Hon tyckte inte att den liknade en spade.
I snart 40 år har Ulla Öhman arbetat på Sveriges Radio P4 Västernorrland, med undantag för några kortare avstickare till P1 och Radio Jämtland. I dag bevakar hon Härnösand, Kramfors och landstinget från ett redaktionsrum i radhuset. Jobbat hemma har hon gjort i över 15 år nu, sedan Härnösandsredaktionen lades ner.
Hon är uppvuxen på en gård i Rantajärvi i Tornedalen tillsammans med föräldrar och sex syskon. Av alla barnen var det bara Ulla Öhman som valde att plugga vidare. Få i byn förstod vad det var för vits med att hon skulle studera på universitetet. Hennes pappa ville att hon skulle bli lärare, men Ulla Öhman hade redan i tidiga tonåren bestämt sig för journalistyrket.
Efter att ha gått gymnasiet i Haparanda missade hon ansökningsdatumet till journalisthögskolan två gånger. Det fick bli Mittuniversitetets dåvarande informationslinje med inriktning mot journalistik i stället.
– Jag ville helst skriva och hade ingen tanke på att arbeta med radio. Men jag sökte praktik på Radio Västernorrland för att prova något jag inte skulle jobba med sedan. Och jag kom på att radio passade mig.
Hon är välkänd i Härnösand och får många tips från lyssnare. Men ibland kan hon råka på människor på stan som uppfattar henne som snobbig eftersom hon inte hälsar.
– Jag är ansiktsblind och har svårt att känna igen personer som jag mött tidigare, berättar hon. Jag försöker lära mig olika kännetecken hos dem jag träffar ofta för att komma ihåg dem. Det är ett handikapp för en journalist att lida av ansiktsblindhet.
Det var ett tips från en lärare, som ledde in henne på jobbet om de barn som felaktigt, och med avsikt, sattes i särskola.
– Det tog ett tag att hitta några av ungdomarna, som i dag är mellan 25 och 30 år, som drabbats. Många av dem skämdes och hade hela livet dolt sin skolbakgrund. Men efter hand fick jag deras förtroende.
Särskoleserien var ett annorlunda jobb, tycker hon. Hon var livrädd att göra något fel och det hände att hon stod i trädgården och eldade upp dokument och journalkopior, för att vara säker på att de inte skulle hamna i orätta händer.
– Jag tyckte att det barnen råkat ut för var så orättvist och jag låg ofta vaken på nätterna och grubblade. Jag har själv tre barn i ungefär samma ålder och jag tror att jag därför hade lätt att identifiera mig med de här ungdomarna.
Ulla Öhman har haft en del kontakt med ungdomarna efter programserien, men hon är ingen som håller fast vid dem hon gjort reportage om i all evighet. Däremot ville hon veta hur de tagit emot programmen och om de känt sig rättvist skildrade.
– Jag var ärlig och berättade att programmen kanske inte skulle ändra något i sak för dem. Snarare har jag sagt att de kan få det besvärligt om de berättar något som de tidigare hållit hemligt. Men jag har också sagt att de lyssnare som hört programmen garanterat insett att man inte har någon utvecklingsstörning bara för att man gått i särskola.
Det var cheferna på radion som övertalade henne att skicka in programmet till guldspadejuryn. Men att hennes arbete skulle leda till en Guldspade kunde hon aldrig drömma om. Och Guldspadegalan i Kalmar, där hon tog emot sitt pris, kommer hon aldrig att glömma.
– Det hände så mycket den dagen. Jag fick också en annan guldklimp som är värd mer än Guldspaden. Strax innan festen fick jag veta att jag blivit farmor till en liten pojke.
I studion på övervåningen i radhuset har hon den utrustning hon behöver. Viktigast är whiteboardtavlan där hon skriver upp lösa idéer och annat som är på gång. Många av de ämnen som Ulla Öhman går i gång på kommer någonstans inifrån henne själv. Ett temajobb om döden växte till exempel fram efter att hennes bror gått bort.
– Jag är rutinbunden och gillar att planera mina dagar. Jag växlar mellan snabbare jobb och sådant som jag håller på med på längre sikt. Som agendareporter har jag möjlighet att jobba med egna idéer. Men just nu är det förstås mycket kring EU-valet.
Hon är disciplinerad och skiljer på arbete och fritid. Varje arbetsmorgon klockan åtta går hon upp till redaktionen. Några problem med att avstå från att göra andra mer lockande uppgifter i huset har hon inte.
– Jag är en rastlös själ som får en dipp på fredagseftermiddagen och tycker att det är tråkigt att arbetsveckan är slut. I sommar fyller jag 60 år och har så smått börjat tänka på pensioneringen och vad jag ska göra då.
Det blir nog inga problem, för hon har alltid egna fritidsprojekt på gång. Ett tag var det broderi och hon gillar att fiska och bada. Sedan hon köpte huset har det blivit en del målning och tapetsering. Trots att hon påstår att hon inte är händig har hon nyligen bytt arbetsbänkar i köket.
I Tornedalen bor de flesta av hennes släktingar. Varje år, i mars-april, brukar hon åka upp till hembyn för att hälsa på, åka skoter och pimpla på sjön.
– Jag talar både svenska och meänkieli. Men när jag växte upp var meänkieli ett lågstatusspråk och vi fick bara prata svenska i skolan. När jag hörde en forskare påstå att vi var halvspråkiga, som inte kunde något av språken ordentligt, bestämde jag mig för att bli bäst på att läsa och skriva svenska.
I dag blandar hon svenska, meänkieli och engelska när hon pratar med sina närstående. Släkten och hennes skotske sambo Iain har fått lära sig att tolka vad hon menar.
– Det är så jobbigt att behöva översätta allt jag säger och förklara på flera språk.
Medan vi går en promenad i Härnösand, där vädret denna majdag skiftar mellan sol, regn och hagel, berättar Ulla Öhman om sin och Iains kärlekssaga.
– Vi träffades i Skottland när vi var i 18-19-årsåldern. Men sedan reste jag hem och allt rann ut i sanden.
Under senare år googlade Ulla Öhman ibland sin ungdomskärleks namn för att se om hon kunde finna honom.
– Men det var först när jag var inne på en sida om folkmusik i Tornedalen, där det stod att musiken ibland liknade den skotska, som jag stötte på hans namn.
Det hade gått 35 år sedan de sågs senast, men Ulla Öhman skickade iväg ett mejl och fick svar. De hade kontakt i omkring ett år innan hon reste till Skottland och de återsåg varandra. Nyligen sålde Iain sina 300 får i Skottland. Och på den vägen är det …
Nu letar hon och Iain, som är fårklippare och stängselbyggare, en egen gård med möjlighet att odla potatis och ha får och grisar.
– Vi brukar skoja om att vi båda är bra på att gräva.

FAKTA

Annons

Ulla Öhman
Ålder: 59 (fyller 60 år i juli).
Familj: Sambon Iain, sönerna Pontus,31, Simon, 27, och Kalle, 21. Ett barnbarn.
Bor: Radhus i Härnösand.
Drivkraft: Orättvisa, särskilt om det handlar om barn och unga. Då tänker jag: ”Så här kan vi inte ha det.”