Juan Digeo Spoerer: ”Konstnärlig journalistik är bäst”

Namn Juan Diego Spoerer Ålder 43 år Familj Flickvän och tvåårig son Bor Santiago de Chile och Stockholm Yrkesbakgrund servitör, städare, tolk, hemspråkslärare, musiker (har spelat in en skiva som givits ut i Chile), Dramatiska Institutets radiolinje, frilans, fd FLT-stringer i Latinamerika, numera TTs, vann Stora Journalistpriset 1999 i radioklassen Drivkraft Att aldrig göra ett jobb där jag inte lägger ner min passion till hundra procent Aktuell Producerar avsnitt till radioprogrammet Sommar

Juan Diego Spoerer delar sin tid mellan Santiago de Chile och Stockholm. Två platser, men inget egentligt hem. Det är en social och kulturell exil som han delar med många andra flyktingar.

Juan Diego beskriver det som att gå på sjön utan att någonsin gå i hamn, ett liv utan någon geografisk plats att känna sig trygg på.

De flesta som lever i exil vill återvända hem; de tror att återkomsten är slutstationen. Men ofta blir hemkomsten en ny exil. Att komma hem är att inse att man aldrig gör det.

Juan Diego menar att de som lever i exil måste hitta sina likar och bilda sin egen nation – utan land. Exilen blir outhärdlig om man inte accepterar att man är i exil.

– Jag är från Ingenmansland. Man måste lära sig att hitta dit. Jag tycker om att vara där och det är en fördel att befinna sig i detta land. Det finns ingen rastlöshet där. I Ingenmansland är alla lika.

Fördel att komma från Ingenmansland

Som journalist är det också en fördel att komma från detta land utan geografisk plats, påpekar Juan Diego. Med utgångspunkt från Ingenmansland går det att beskriva världen på ett annorlunda sätt, hitta en vinkel som inte begränsas av snäv nationalism. Men att leva i exil, innebär också att berövas sin historia. För många som tvingas fly börjar deras historia vid gränsen, vid flyktingförläggningen. Deras språk, sociala bakgrund och klasstillhörighet har inte längre någon relevans.

– Detta är på gott och ont. Gott därför att det är bra att åka bergochdalbana i livet, inte minst därför att man socialt lär sig mycket. Det negativa är att det inte är roligt att hamna längst där nere.

Det skulle ta tio år för Juan Diego att komma i kontakt med det svenska samhället. Han bodde i en förort, som alla andra invandrare, jobbade inom servicesektorn, som många andra som nyligen kommit till Sverige.

“Jag ville komma in i det nya samhället”

Till skillnad från många andra flyktingar från Chile ville Juan Diego stanna i Sverige. Därför blev han på flyktingförläggningen anklagad för att vara förrädare, att ha svikit Chile. De ville återvända och med vapen i hand störta diktatorn Pinochet. Juan Diego hade andra planer.

– Min ambition var att stanna i Sverige och komma in det nya samhället. En kamrat till mig sade att jag var en kontrarevolutionär därför att jag ville lära mig svenska, berättar han och tillägger att hans kamrat idag ångrar vad han då sade.

Juan Diego använder sig av alla dessa erfarenheter då han gör sina radiodokumentärer.

– Journalistiken måste leva med i det som händer i samhället och beskriva det inifrån. Men för att göra detta krävs socialt och politiskt engagemang som många journalister idag saknar. Journalister observerar, men ser sig sällan som aktörer i den verklighet de lever i.

Radion ger utrymme för berättandet

Juan Diego saknar en vilja och en ambition att berätta i dagens journalistik. Han önskar att det fanns flera som skrev som Hemingway, Kapuscinski eller Wallraff och som kunde inspirera yngre journalister. Problemet är att dagens mediesituation sällan ger utrymme för de lite friare formerna av journalistik. Radion, menar Juan Diego, är ett av få medier som ger utrymme för berättandet.

– Radion ger mig möjlighet att göra konst av mitt material som kanske inte finns på tidningar – och TV har ännu inte hittat sin form. När reportage ramas in i en konstnärlig estetik tror jag att det journalistiska arbetet blir som bäst. Ett närmande till konsten är bra för journalistiken.

För ett år sedan ringde en ansvarig för radioutbildningen på Dramatiska Institutet och ville att han skulle hålla en föreläsning om hur det är att skriva för radio. Juan Diego ser det som ett bevis på att hans dokumentärer har ett allmänt intresse och inte enbart berör de som är intresserade av flyktingpolitik.

För en tid sedan hörde Juan Diego en intervju med fotografen Jens Assur som berättade att han numera har svårt att få sina bilder publicerade i tidningar och tidskrifter. De hamnar istället på museum där de betraktas av en redan initierad elit.

– Jag är rädd för att den berättande journalistiken, dokumentären, också håller på att placeras på museum eller blir hänvisad till böcker.

Fick Stora Journalistpriset

Juan Diego brukar föreläsa vid skolor som har medieutbildning. Eleverna är i 20-årsåldern, blivande journalister, många med drömmar om att göra dokumentärer. Då Juan Diego berättar att hans dokumentärer ofta är en timme långa blir de oroliga. De har aldrig lyssnat koncentrerat på så långa radioprogram. De är vana vid det fragmenterade, det lättsamma som inte kräver koncentration.

– För att ta till sig en historia måste du ge dig själv tid. Många anser sig inte ha det.

För två år sedan fick Juan Diego Stora Journalistpriset för sin radiodokumentär om Pinochets klasskamrater. Dokumentären fick också pris vid en radiofestival i Berlin och såldes till åtta länder.

Pinochets klasskamrater är också en familjekrönika. Större delen av släkten Spoerer var Pinochet-anhängare och firade kuppen mot Allende 1973. En släkting var rådgivare till Pinochet, en annan hälsominister och ytterliga några var yrkesmilitärer. Det var första gången som förövarna, de som såg kuppen som en befrielse, fick komma till tals.

”Det var dom eller oss”, som en faster till Juan Diego säger i dokumentären.

– Min familj var både offer och förövare, och så var det i hela det chilenska samhället. Att berätta om förövarna passar inte in i den schablonbild som finns om Chile och kuppen.

Familjen både offer och förövare i Chile

Juan Diegos syster och svåger tillhörde offren. De var motståndare till militärdiktaturen, ett engagemang som tvingade familjen att gå i exil. Eftersom gränsen mellan offer och förövare gick rakt igenom släktbanden hände det även att förövarna hjälpte offren.

Juan Diegos kusin Gullermo var officer inom marinen och inblandad i militärkuppen. Han kom en kväll hem till familjen Spoerer i sin uniform och upplyste dem om att det vore bäst att de lämnade landet. Livet i utbyte mot exil. Han rekommenderade Sverige eftersom han nyligen hade besökt landet och köpt ett begagnat fartyg av den svenska marinen.

Men kanske beslutet att fly till Sverige även hade att göra med att Juan Diegos morfars far kom från Sverige. Juan Diego är tredje generationens svensk invandrare i Chile. Morfars far, Carl Malmsten, emigrerade först till Minnesota för att sedan resa vidare till Brasilien, lockad av rykten om ett nytt Kalifornien i Sydamerika. Till slut hamnade han i norra Chile, köpte jord och blev en förmögen man. På fadersidan stammar släkten från Tyskland.

Systern och svågern Leos flykt från Chile var mer dramatisk än Juan Diegos. Leo blev torterad innan han under dramatiska former lyckades ta sig ut ur landet. Under tortyren tappade han vid ett tillfälle sin ögonbindel och såg de som förhörde honom. En av dem var kusin till Juan Diego. Förövare och offer. Ibland är gränsen på vilken sida man hamnar hårfin. Juan Diego är övertygad om att om det skulle ha skett en statskupp i Sverige skulle kusiner även här ha hamnat på olika sidor av tortyrbänken.

“Jag passar inte in i schablonbilden”

Kanske är det för att Juan Diego komplicerar verkligheten och inte använder sig av klassiska journalistiska grepp som ond mot god som han sällan blir inbjuden att debattera Latinamerika. Det tror han i alla fall själv. Debattprogrammen har en given dramaturgi: reportage, panel med experter och ett offer. Den drabbade.

– Den rollen vill jag inte spela. Jag har heller aldrig blivit inbjuden att debattera invandrarpolitiken i Sverige därför att jag inte är en typisk invandrare; mörk, bryter och har ett utanförskap. Jag passar inte in i schablonbilden. Och ändå är jag invandrare.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se