Svårt ordna mångfald på redaktionerna
Svenska redaktioner är något av ettetniskt rensat territorium. Ingen av de tio invandrade journalister som gått en JMG- kurs för att komma in i branschen har lyckats få in en fot på någon redaktion. Inte heller i rapporteringen brukar invandrarna släppas in, något Radio Göteborg försöker komma till rätta med.
En svensk journalist på besök i en invandrartät förort är en exotisk syn.
– Bara safarihatten saknas, säger Sanna Klinghoffer på Radio Göteborg.
Hennes redaktion har byggt upp ett kontaktnät bland invandrare i regionen så att journalisterna lättare ska kunna ge dem en röst.
Egentligen började det med brandkatastrofen på Hisingen år 1998. Reportern Roger Blomqvist från Radio Göteborg var tidigt på plats och kom sedan att arbeta mycket med olyckan.
– När det gällde att skaffa kontakter bland invandrargrupperna fick vi börja från scratch, det var en okänd värld för oss.
Även rent kunskapsmässigt var journalisterna strandsatta. När Roger Blomqvist till exempel skulle göra ett reportage om muslimska begravningsseder stod han sig slätt.
På Radio Göteborg liksom på många andra håll dominerar det svenska medelklassperspektivet och invandrare blir inte särskilt ofta tillfrågade om sin syn på olika frågor. Med tanke på att mer än var femte kommuninvånare i Göteborg har utländskt påbrå är bristen givetvis allvarlig.
Invandrarsatsning i Radio Göteborg
Ifjol fick Radio Göteborg pengar från Sveriges Radio för ett invandrarprojekt som döpts till Vi&dem. Till stor del har projektarbetet gått ut på att odla kontakter bland invandrare. Roger Blomqvist har kontaktat ett 70-tal närradio- och lokaltv-föreningar som drivs av invandrare och bett om deras hjälp för att åstadkomma en bredare rapportering.
– Responsen var översvallande. De var glada att någon brydde sig och jag fick mycket tips. Många sa att de inte känner igen sig i rapporteringen, att det är för mycket bil, båt och villa.
“Det måste få ta tid att möta de här människorna”
David Gustafsson, som varit projektanställd reporter, tror att många journalister gärna skulle låta fler invandrare få säga sitt men att tidsbristen sätter käppar i hjulet.
– Man måste lära sig att möta de här människorna och det måste få ta tid. Det är inte bara att ringa upp en tjänsteman som vi är vana att göra. Jag märkte till exempel att när jag ställde frågan varför blev flera av de invandrare jag intervjuade helt ställda.
Roger Blomqvist frågar sig i vilken omfattning journalister är beredda att offra tid för att få in fler invandrarröster i medierna. I nyhetsstressen kan det ju vara smidigare att som vanligt vända sig till svenskar.
– Många känner nog att det är en risktagning att istället intervjua en invandrare, säger Roger Blomqvist. Våra medelklassfördomar säger oss att det är lite suspekt att låta till exempel en iransk flykting uttala sig. Dessutom tar det tid att bygga upp ett förtroende och sen är frågan om den här personen kommer att göra sig förstådd.
Satsade på krönikörer med utländskt påbrå
Tedroes Mehretu har rötter i Eritrea och har deltagit i projektet som praktikant. Han tycker att det största problemet är svenska journalisters attityder till invandrare, bland annat att alla invandrare ses som en homogen grupp.
Vid ett tillfälle var Roger och Tedroes på ett jobb tillsammans. Det handlade om en skolchef som planerade att vitesförelägga skolkande invandrarbarn. Medan Roger ställde raka nyhetsfrågor om följderna av ett vite intresserade sig Tedroes för invandrarfamiljernas kulturella och religiösa särdrag och orsakerna till deras syn på skola och utbildning.
Under projektets gång har Radio Göteborg bland annat gett utrymme åt krönikörer med utländskt påbrå och satsningen kulminerade under en vecka i maj då man sände en rad reportage med ”invandrarvinkel”.
Roger berättar att en iranier som är aktiv vid en närradiostation fick runt 600 telefonsamtal från landsmän som lyssnat på inslagen från Radio Göteborg. Till helt övervägande del hade lyssnarna varit mycket positiva.
Det bestående resultatet av projektet är att Roger lagt upp sitt kontaktnät på datorn och gjort det tillgängligt för de andra på redaktionen. Den som vill ha tag på någon vid hemtjänsten i Hjällbo kan på det här sättet komma i kontakt med Abdullah och behöver inte intervjua Karin ännu en gång.
Den uppenbara faran med sådana här satsningar är att engagemanget brukar klinga av när projektet upphör.
– Men vi har i alla fall fått upp ögonen för de här frågorna, det är en bra början, betonar projektledaren Sanna Klinghoffer.
Nyhetsrapporteringen har delvis fått annan inriktning och enbart Roger Blomqvist har gjort ett 40-tal inslag med invandrartouche.
Rektyrera invandrare till redaktionerna
Roger Blomqvist tror att redaktionerna måste rekrytera fler invandrare om man långsiktigt vill få in fler invandrarröster i medierna.
– Vi kan slå knut på oss av välvilja men den springande punkten är att redaktionen har förankringar i alla delar av stan, säger han.
Tedroes Mehretus projektanställning har upphört och han har återvänt till arbetslösheten. Han tror inte att medierna egentligen är särskilt intresserade av att anställa invandrare.
– Alla påstår att de vill ha in fler invandrare, för det är politiskt korrekt att säga så, men det är ändå de svenska journalisterna som får jobben.
För en tid sedan var Roger Blomqvist på ett medieseminarium och berättade om hur erfarenheter från brandkatastrofen födde insikten att journalister måste bli bättre på att ge röst åt invandrare.
”Det var synd att det skulle ta 63 människoliv för er att få upp ögonen för den saken”, kommenterade en invandrare i publiken.
sw@sjf.se
Magert resultat av JMG-kurs – ingen av de invandrade journalisterna har fått jobb
Ett tiotal invandrade journalister och fotografer gick en ettårig mediekurs vid JMG. Drygt ett år efter kursen har ingen av dem lyckats få ens ett vikariat inom mediebranschen.
– Till slut orkar man inte med fler nej när man söker jobb, säger Ahmad Assadollahi från Iran som idag arbetar på Volvo.
För att hjälpa fotografer och journalister från andra länder till jobb inom den svenska mediesektorn startade arbetsförmedlingen 1999 en kurs på JMG vid Göteborgs universitet.
Under två terminer skolades deltagarna i allt från redigering till sekretesslagen. Medan kursen ännu pågick gjorde Journalisten ett besök på JMG och skrev förhoppningsfullt: ”Kanske får någon av dem in en fot i de svenska medierna”.
Men så blev det inte. Hittills har satsningen på 1,6 miljoner kronor varit i stort sett förgäves.
Samtliga har misslyckats med att få fast anställning i mediesektorn. Ett par av deltagarena frilansar på deltid men det gjorde de redan innan kursen. Ett par av de före detta kursdeltagarna jobbar idag med arbeten de är överkvalificerade för, andra är arbetslösa eller tillbaka i kurssvängen.
– Under kursen gjorde vi studiebesök på några redaktioner, berättar Angelica Perez Perez, en av de journalister som gick JMG-kursen. Det lät så bra när redaktionscheferna sa att de ville anställa fler invandrare men det visade sig att de inte menade något med det.
“De blir tveksamma när de hör min brytning”
Hon försöker ta sig fram som frilans men säger att det går trögt.
– När jag försöker sälja in jobb och de hör min brytning märker jag hur tveksamma de blir.
Deltagarnas språkkunskaper är blandade, några av dem talar ganska knackig svenska medan andra uttrycker sig utan problem.
Ivica Celikovic tror att han sorteras bort vid rekryteringen till journalistjobb delvis för att han är invandrare. Han tror även att språkproblem, kulturella skillnader och traditionellt tänkande hos dem som rekryterar kan förklara varför invandrare har så svårt att komma in på redaktionerna.
– Men det skulle vara likadant om en svensk journalist sökte jobb utomlands, poängterar han.
UllaStina Ewenfeldt, som var kursansvarig på JMG, säger att hon är besviken.
– Flera av kursdeltagarna hade kompetens nog att börja jobba på redaktioner. Andra behövde stöttas med korrläsning och handledning men sådana resurser kanske saknas. Att de inte fått jobb handlar till stor del om de attityder som finns på redaktionerna.
Under slutet av 90-talet beslöt Dagens Nyheters redaktionsledning med dåvarande chefredaktören Joachim Berner i spetsen att ta in fler journalister med invandrarbakgrund. Förhoppningen var att de skulle ge en annan syn på samhällsfrågor än det helsvenska perspektivet.
Under 1998 och 1999 rekryterade DN sammanlagt åtta journalister med invandrarbakgrund som fick arbeta som praktikanter och projektanställda. Några höll inte måttet, andra var mycket kvalificerade. Två erbjöds senare vikariat men så mycket mer blev det inte. Idag är ingen av de åtta kvar på DN.
Joachim Berner säger att han inte ville kvotera in invandrarna till fasta jobb utan gav avdelningscheferna frihet att välja dem man ville ha i konkurrens med övriga sökande. Tydligen ansågs inte behovet av invandrade journalister väga upp eventuella språkproblem och andra kompetensbrister.
– Kanske borde vi ha kvoterat in dem, kommenterar Joachim Berner.
DN anställde ingen av ekonomiska skäl
Personalchefen Jonas Nystedt säger att han gärna hade anställt ett par av de aktuella personerna men menar att det inte gick av ekonomiska skäl.
På sätt och vis är Dagens Nyheters satsning ändå en framgång. Enligt Monika Langlet som ledde projektet ägnar sig idag sex av de åtta journalister åt någon form av medieanknuten verksamhet, de övriga två arbetar på bibliotek. Tydligen har cirkeln av kurser, lågkvalificerade jobb och praktik brutits och Monika Langlet tror att arbetslivserfarenheten på DN har varit en viktig hjälp.
En av de åtta har fått ett fast journalistjobb. Det är Alisa Bosnic, journalist från Sarajevo, som numera arbetar som rättsreporter på VLT. Hon hade bott i Sverige i sex år när hon värvades till projektet på DN.
– Om jag inte kommit till DN hade jag nog inte försökt få jobb som journalist i Sverige. På grund av språket hade jag inte ens tänkt mig det som en möjlighet.
Invandrarprojektet på DN tog en hel del resurser i anspråk i form av handledare, kurser i svenska etc.
– Men det har varit värt allt arbete, tycker Monika Langlet. Vi har fått upp frågan på bordet och kommit ett steg på vägen.
Hon menar att frågan om fler personer med invandrarbakgrund på redaktionerna är helt beroende av ledningens inställning.
– Det har startats projekt på redaktioner runt om i landet men ofta är de beroende av enskilda eldsjälar. När de tröttnar dör ambitionerna ut. Särskilt viktigt är att redaktionsledningen är medveten om de här frågorna vid nyrekryteringar.
Få invandrande journalister söker vikariat hävdar rekryterare
Monika Langlet har under flera år skött anställningar av sommarvikarier på DN och lagt märke till att det varit väldigt få med invandrarbakgrund som hört av sig. Hon hänvisar till en studie som visar att journalistyrket har låg status bland många invandrargrupper och föräldrar till barn med bra betyg ser ofta att de väljer högstatusyrken som läkare, ingenjör etc.
Thelma Kimsjö är chefredaktör på Hubo Press som ger ut flera tidningar i invandrartäta områden. Hon har testat journalister med invandrarbakgrund men säger att för dåliga kunskaper i svenska ställt till problem.
– Dessutom är utbudet otroligt begränsat. Jag har nu gått ut med en annons om sommarvikariat där jag kräver minst ett års yrkeserfarenhet. Bland 15-20 sökande är det högst en sökande med invandrarbakgrund.
sw@sjf.se
Fakta invandrare och medier
Tre procent av Journalistförbundets medlemmar har invandrarbakgrund, det vill säga att de själva eller deras föräldrar har vuxit upp utanför Sverige. Bland befolkningen som helhet är siffran 20 procent.
30 procent av de utländska medborgarna bosatta i Sverige har litet förtroende för dagspressen. Siffran för svenskar är 20 procent. Överlag har utländska medborgare lägre förtroende för medierna än vad svenskar har.
Skrivet om invandrare och medier
En intressant bok om nyhetsrapportering och invandrare är Mörk magi i vita medier. Några utdrag ur boken:
* ”När jag som enskild journalist skriver om en ung invandrarkille som är på väg in i tung kriminalitet för att han känner sig utestängd av samhället, så berättar jag något som är sant, men om många av mina kollegor skriver liknande artiklar, och om denna typ av artiklar är det enda vi skriver om unga invandrare, så producerar vi tillsammans en lögn.”
Oivvio Polite, journalist.
* Christian Catomeris, redaktör på Aktuellt, skriver om hur det var när en grupp elever från en yrkesskola en dag gjorde studiebesök på Aktuelltredaktionen och hur tydlig redaktionens dominans av svenska medarbetare då blev.
”Plötsligt stod tjugotalet förortsynglingar, frustande av energi, med korpsvart hår och glänsande svarta bombarjackor mitt på vårt redaktionsgolv. Jag minns att det gick som ett sus genom redaktionen, att arbetet liksom avstannade för en stund. Inte så mycket för att besökarna gjorde mer väsen av sig än andra, utan helt enkelt på grund av hur de såg ut. Sådana personer hade aldrig tidigare skymtats på vår redaktion”.
* JMG-forskaren Ylva Brune ifrågasätter i boken varför medierna ibland anger kriminellas etniska härkomst. För att ge perspektiv på saken har hon tagit en artikel i Svenska Dagbladet om vilka nationaliteter som sägs hantera narkotika på Sergels Torg i Stockholm och bytt ut nationalitetsbeteckningarna mot svenska landskapsangivelser.
”Många av missbrukarna kommer från Småland och olika norrländska län. En grupp norrlänningar, som i många fall saknar permanent bostad och arbete, står för en stor del av försäljningen av både brunt heroin och cannabis på Plattan. (…) Tidigare kom männen från Gästrikland och Hälsingland, men under det senaste året har gruppen utökats av folk från Jämtland, Ångermanland och Härjedalen”.
* En undersökning gjord inom forskningsprojektet ”Massmediernas och allmänhetens bild av islam” visar att islam i nyheterna nästan alltid sammanknippas med våld. Undersökningen omfattar alla inslag om islam 1991-95:
Ingen våldsanknytning (i procent)
Aktuellt 16,5
Rapport 15,4
Nyheterna 7,9
Källor:
Mörk magi i vita medier, svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, red Ylva Brune Land du välsignade, red Holmberg, Weibull
