Skärpning, SRAO!
Det är helt enkelt dags för en rättvisemärkning av svenska arbetsplatser. Chefer som ser till att medarbetarna jobbar under goda villkor med rimliga löner kan få den eftertraktade kvalitetsstämpeln: Vi är rättvisemärkta! I dag skulle varken SVT, SR eller UR klara testet.
Public service gör journalistik i allmänhetens tjänst. Ett uppdrag som Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion har fått av hela den svenska befolkningen.
Svenskar gillar public service, eftersom svenskar gillar god journalistik. Dessutom gillar svenskar schyssta arbetsplatser med schyssta chefer.
Därför är det en missbedömning av public service-företagens arbetsgivarorganisation SRAO att omhulda taskiga anställningsvillkor.
Strejk hotar, och journalisternas kampvilja är stark. I stället för att göra jobb ännu otryggare borde public service vara ett föredöme som arbetsgivare.
På SVTs hemsida står det att bra TV-program kräver ”proffsiga medarbetare” och att ”SVT värderar duktiga medarbetare”, som utmärks av att ”de brinner för sitt arbete och att göra så bra program som möjligt”. Hoppas SRAO läser och funderar över vad det betyder.
Det är helt enkelt dags för en rättvisemärkning av svenska arbetsplatser. Chefer som ser till att medarbetarna jobbar under goda villkor med rimliga löner kan få den eftertraktade kvalitetsstämpeln: Vi är rättvisemärkta!
I dag skulle varken SVT, SR eller UR klara testet.
_ _ _
Följetongsextra: Jan Guillou som seniorpryo på Journalisten, del III. Jag har nu skickat ett brev till Piratförlaget. Där undrar jag om Guillou vill hänga på redaktionen ett tag, till ömsesidig glädje. Och till oomkullrunkelig upprumpning av Herr Guillou om vem som bestämmer vilka artiklar som publiceras i Journalisten (det är jag). Fortsättning följer.
_ _ _
En viss journalistik har till syfte att upprätthålla myter. Ett exempel är helgens artikel om Fårö i The New York Times (travel.nytimes.com/2007/10/07/travel/07cultured.html). En avfotograferad bonde sitter skrevande i blåbyxor och säger: ”En gång har jag tittat på TV. Jag tror att det var 1980.” Resereportern Danielle Pergament hävdar att på Fårö ”låser ingen dörren, bilen eller cykeln. Alla känner alla (och de kan dessutom vara släkt). Och nästan alla ser på alla andra som goda vänner.” Undrar vad Fåröborna lade i hennes kaffe?
_ _ _
Det konservativa tyska flaggskeppet Frankfurter Allgemeine Zeitung chockar läsekretsen med färgbilder på ettan. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för tidningens prövade läsare. En snabbkoll avslöjar att något kortande av artiklarnas halsdukslånga längd inte verkar vara aktuell. Tryggt, på något perverst sätt.
_ _ _
Ett gäng så kallade medieexperter gläfser i spalterna över PO Yrsa Stenius. De hävdar att Stenius är föraktfull mot bloggandet. Stenius har svarat att det är hon inte. Hur som helst, när jag senast spanade på den gläfsande Pontus Schultz, chefredaktör på Veckans Affärer, gjorde han ett utspel: vid sin T-banestation vägrade han att ta emot ett rykande färskt nummer av Punkt SE. Vafalls? En journalistikälskande journalist som ser ned på gratistidningar? Skandal. Kan han sitta kvar? Gläfs!
ma@journalisten.se
BRA
Nobelveckan
Trots varsel och hårda tag är det fest för den goda journalistiken: under Nobelveckan står kloktänkta saker i centrum. Vetenskapspriserna tvingar fram skisser och förklaringar på det mest komplexa, som tillfälligt kan knuffa undan Britney och tösabiten Madeleine. Litteraturen lämnar också finrummet och blir allmängods: Horace Engdahl i snygga gångkläder nu på torsdag 13.00 är en nära livet-upplevelse. Liksom SRs kulturredaktions direktsändning 12.58. Jag hoppas som alltid på koreanske poeten Ko Un, som tror att han kan ha fötts redan 1125 f Kr.
DÅLIGT
Barnskräp
Riktiga tidningar för barn ska vara gjorda med omsorg och innehålla vettig läsning. Men så är det inte: till priset av så mycket som 30 kronor lockas barnen att välja en icke-könsneutral leksak (gulliga minikuvert och – brevpapper eller en ”skjutare” för tuffingar). Själva tidningarna är en rafsig bisak. Klart att barnen fattar att tidningar, det är mest skräp. Hu.
UTMANINGEN
Rondellhund 2.0
Publiceringen av fotografen Andres Serranos naken-tjej-håller-i-hästpenis-bild i Helsingborgs Dagblad har lett till bråk (se bilden på hd.se/noje/2007/09/24/serrano-provocerar-med-nakenhet/). Fem dagar efter ångrar HDs chefredaktör Lars Johansson penischocken: ”Bilden skulle aldrig ha publicerats”. Mellan 30 och 50 upprörda läsare har övertygat Johansson. Och för det har han fått rättvis du-är-feg-kritik.
Men har någon annan dagstidning vågat trycka hästpenisen? Hör av er! Jag längtar efter dem som – även i praktiken – är modiga.
