Så blir det tystare i public service
”Förstår inte dessa höga mediechefer vilken tyngd deras maktspråk har?”
I förra veckan inleddes på allvar arbetet med att rekrytera en ny VD till Sveriges Radio. Efter inledande diskussioner om vilken sorts VD företaget behöver, inför de omställningar som väntar, spikades en profil på den nye VDn vid styrelsemötet i slutet av januari – och den rekryterare som utsetts har nu inlett sina sonderingar.
Det har också ryktesspridningen och korridorsnacket. Just nu tycks oddsen tala för en extern rekrytering. De interna kandidater som finns anses sakna de strategiska kvaliteter som behövs för att leda jätteorganisationen SR i ett helt nytt marknadsklimat. Istället viskas det om en Jan Scherman, en Ebba Lindsö, en Joachim Berner, en Svante Weyler eller rent av en Thorbjörn Larsson.
Både företagsstrateg och publicist, det är det uttalade kravet på den nya chefen. Men efter de senaste dagarnas SR-cirkus bör man nog lägga till ett par krav till: lojalitet mot medarbetarna och respekt för olika röster i debatten.
Det debattinlägg som Sveriges Radios VD Lisa Söderberg skrev i Dagens Nyheter i fredags var ett övertramp precis lika klumpigt som när SVTs VD Christina Jutterström försökte strypa den interna debatten efter Fichtelius-affären, genom att brännmärka den som”trist och skadlig”, eller när hon ringde och ryade till Agenda-redaktionen och krävde att redaktionen ”skulle göra som hon sagt”.
Det Lisa Söderberg gjorde med sitt inlägg hade säkert ett lovvärt syfte: att freda Sven Jerring mot misstankar om nazi-anstrykningar. Det vore ju pinsamt om det folkkära Jerring-priset blev lika nazi-anstucket som fotbollens von Rosens pokal. Som VD har hon ju också all rätt att försvara Sveriges Radio som institutition, när den kritiseras offentligt, som fallet var efter Staffan Heimersons krönika i Aftonbladet. Men det är inte rimligt att ta ära och heder av en av hennes egna medarbetare på köpet.
Det Jan Mosander gjort var att skriva ett kritiskt inlägg i den interna Radiotidningen, om den bild SR ger av Sven Jerring. Söderberg svarade inte på den kritiken internt. Istället valde hon att hudflänga honom på Sveriges tyngsta offentliga debattarena, med tillmälen som ”vilseledande”, ”utan verklighetsanknytning”, ”manipulation” och ”anka” – och spekulerar fritt om vilket uppsåt Mosander kan tänkas ha haft med sin kritik.
Hennes invändningar om att det inte var honom hon ville åt, utan Aftonbladet – som drivit Jerring-kritiken vidare, i betydligt hårdare ordalag än Mosander – framstår som extremt naiva. Likaså invändningen att DN Debatt hårdvinklat hennes artikel genom att lyfta fram Mosander-kritiken i rubrik och ingress. Det har de förvisso, men det är knappast någon förvanskning: den som läser hela artikeln kan inte tolka den på annat sätt än som en mycket hård kritik mot hennes egen medarbetare.
Och det är allvarligt, i en tid då allt fler mediearbetsplatser präglas av lågt i tak och svårigheter att föra en öppen debatt. Förstår inte dessa höga mediechefer vilken tyngd deras maktspråk har – och vilka signaler de sänder ut i organisationerna när de på dessa sätt offrar lojaliteten med sin personal?
Att vara kritisk och att våga formulera den kritiken är den främsta formen av lojalitet, inte minst för journalister inom public service-företagen. Det ska man respektera, inte motarbeta.
Chefredaktör
P.S. I Expressens nöjesbilaga Guiden i fredags levererade Killing-killen Andres Lokko ett flammande inlägg för public service-tankens innersta kärna. För den handlar ju inte bara om nyhetsjournalistik, utan även om hur man bedriver nöjesjournalistik.
Lokko skriver om hur Sveriges Television springer de multinationella film- och skivbolagens ärenden i en förvirrad tro på att de med bolagens hjälp ska nå de unga och halvunga tittare som flytt kanalen. ”Sluta. Genast. Upp. Med. Det. Gör ert jobb istället. Vilket i det här fallet är att erbjuda det som de kommersiella kanalerna aldrig kan eller vågar visa”, skriver Lokko.
Nye nöjeschefen Hans Rosenfeldt bör få krönikan inramad och upphängd över sitt skrivbord.
