Nu är alla förlorare
Det är möjligt att rekryteringen av ny VD till Sveriges Radio kunde ha hanterats på ett klantigare sätt än vad som nu skett. Jag kan bara inte komma på hur.
Det är möjligt att rekryteringen av ny VD till Sveriges Radio kunde ha hanterats på ett klantigare sätt än vad som nu skett. Jag kan bara inte komma på hur.
Sällan har manegen varit så krattad inför ett chefsbyte som när en ny VD skulle utses på Sveriges Radio. Den nuvarande VDn Lisa Söderberg meddelade redan den 17 december i fjol att hon skulle lämna sin post i september 2003. Bakom beskedet låg ingen konflikt, utan det var helt och hållet hennes eget beslut. Hon tyckte att hon gjort sitt på SR och att det nu var ett bra tillfälle, två år före nästa förnyelse av sändningstillståndet, att lämna över till någon annan.
Sveriges Radio som företag befann sig inte heller i kris. Visst, det finns oroshärdar, som det ekonomiska läget för den redan hårt pressade P4-organisationen, en publik som i allt större grad föredrar kommersiella alternativ och osäkerheten kring den digitala radions utveckling. Men på det stora hela är ändå Sveriges Radio ett relativt välmående medieföretag, där man till och med klarat av en omfattande omorganisation utan alltför stora trauman.
Det borde med andra ord ha gått rätt smidigt. Det var ett mycket attraktivt jobb och det fanns gott om hugade kandidater.
Men den nya styrelsen i Sveriges Radio, med Marika Ehrenkrona i rollen som ordförande och ansvarig för rekryteringsprocessen, hann bara verka i sex veckor innan VD-tillsättningen förvandlats till en mediecirkus av sällan skådat slag.
Eller för att summera:
Det finns nu en splittrad styrelse. Två ledamöter reserverade sig mot dagens beslut att dra tillbaka förordandet av Joachim Berner. Marika Ehrenkrona var inte en av dem, men hennes kommentar till beslutet (”Majoriteten i styrelsen anser att det har kommit in nya omständigheter med de fackliga reaktionerna. Jag har inte gjort den bedömningen själv”, sade hon till TT) tyder knappast på att hon tycker att majoriteten i det här fallet gjort rätt bedömning.
Det finns nu en splittrad ledning. Nära 50 chefer på olika nivåer inom Sveriges Radio har i ett öppet brev förklarat att de inte längre har förtroende för styrelsens förmåga att driva den här rekryteringsprocessen vidare, vilket är ett elegant sätt att säga att de tycker att styrelsen bör lämna sina platser till förfogande.
Det finns ingen ny kandidat. Av de personer som tidigare varit aktuella har TTs chefredaktör och VD Ebba Lindsö tackat nej, för att istället gå till svenskt Näringsliv, medan Norstedts förlagschef Svante Weyler – en populär kandidat i Radiohuset – fått nej av styrelsen. Att han i det här läget skulle vara beredd att åter träda in i diskussionen förefaller ytterst osannolikt. Istället är rekryteringsgruppen tillbaka på ruta ett, men med ett jobb som inte längre är lika lockande.
Det finns, med andra ord, bara förlorare. Bland dem självklart Joachim Berner, som inte bara blivit oerhört hårt åtgången i medierna den gångna veckan utan också verkar ha hamnat i en karriärslimbo värre än när han fick lämna Expressen, sedan han fått gå med omedelbar verkan från Lowe Brindfors i samband med att beskedet om att han var SR-styrelsens val blev offentligt. Men framför allt tillhör de drygt 2 000 anställda på Sveriges Radio förlorarna. De riskerar nu ett ledningsvakuum och en uppslitande intern strid, istället för en smidig övergång till nytt chefsskap.
Vilka fel är det då som begåtts? Kort sagt: fyra.
För det första att styrelsen – och kanske även Berner – togs så totalt på sängen av det faktum att styrelsens förordande läckte ut, redan dagen efter beslutet. Det borde de naturligtvis ha förutsett. Man kan inte genomföra en ordentlig MBL-förhandling med tio fackförbund på en mediearbetsplats utan att en sådan här sak kommer ut. Ändå verkade Marika Ehrenkrona helt oförberedd på mediestormen – och hennes papegojliknande upprepande om att ”processen fortgår som planerat och ska vara klar före sommaren” och vägran att kommentera Berners namn, trots att alla visste vad som gällde, blev snabbt lika parodisk som Bosse Ringholms klassiska mantra om att det var Inga-Britt Ahlenius själv som ville ha ett nytt jobb.
För det andra att de inte insåg att Berners namn var kontroversiellt. Få förnekar hans kvaliteter, såväl kreativt som ledarmässigt – och jag hävdar fortfarande att han hade blivit en alldeles utmärkt VD – men det är mindre än tre veckor sedan han fälldes i hovrätten för förtal och att inte ha en beredskap för att hantera detta faktum, gentemot personal och medier, är direkt amatörmässigt.
För det tredje att styrelsen inte omedelbart – och mycket kraftfullt – gick till motattack mot de politiker som kommenterat rekryteringen och försökt göra den mer politiserad än vad den redan är. SRs styrelse borde ha markerat sitt oberoende. Istället fattade den det beslut som kritikerna ville ha. Det ser inte bra ut.
För det fjärde att inte kontakterna med fackklubbarna skötts bättre, så att man undvek att få dem alla mot sig. Visst finns det ett missnöje mot förordandet av Berner, men ännu starkare är missnöjet med styrelsens sätt att förankra förhandlingarna.
En oerhört välvillig tolkning av dagens beslut hade kunnat vara att SRs styrelse visat osedvanligt stor respekt för lagen om medbestämmande och genomfört en MBL-förhandling enligt regelboken. Men det är det nog ingen som köper. Styrelsen vek helt enkelt ner sig, inför ett ”drev” som de själva borde ha förutsett och kunde ha hanterat. Och misstanken om att de vek ner sig för det politiska trycket kommer att ligga dem till last länge framöver.
chefredaktör
