Motbilden får inget utrymme Tyst i medierna
Svenska Dagbladet publicerade flera debattartiklar med häpnadsväckande uppgifter om Estoniakatastrofen. Ingen svensk journalist kontaktade artikelförfattarna för att få veta mer. I november hävdade Reportrarna i SVT att VDn i Medanalys utsatts för ett fruktansvärt rättsövergrepp.– Det finns mycket att gå vidare på i Medanalysaffären men ingen journalist hörde av sig, berättar reportern Andreas Rocksén.Det är svårt att komma med en bild som går tvärs emot den etablerade sanningen. Är det därför det ibland blir så tyst i medierna?
Svenska Dagbladet publicerade flera debattartiklar med häpnadsväckande uppgifter om Estoniakatastrofen. Ingen svensk journalist kontaktade artikelförfattarna för att få veta mer.
I november hävdade Reportrarna i SVT att VDn i Medanalys utsatts för ett fruktansvärt rättsövergrepp.
– Det finns mycket att gå vidare på i Medanalysaffären men ingen journalist hörde av sig, berättar reportern Andreas Rocksén.
Det är svårt att komma med en bild som går tvärs emot den etablerade sanningen. Är det därför det ibland blir så tyst i medierna?
Bomber sänkte Estonia. Så löd en rubrik på Svenska Dagbladets förstasida den 3 januari i år. Där berättades att den expertgrupp som anlitats av det tyska varvet som byggt Estonia hade kommit fram till att sprängladdningar exploderat på fartyget.
Uppgifterna presenterades i SvD i form av en debattartikel.
Estoniakatastrofen är den största fartygsolyckan i Europa sedan andra världskriget. Därmed borde det massmediala intresset vara stort för de sensationella påståendena. Flera utländska journalister hörde av sig till Knut Carlqvist som hade skrivit debattartikeln, men från de svenska kollegorna var det knäpptyst.
– Det är uppenbart att haverirapporten om Estonia är uppåt väggarna men svenska journalister har en barnatro på myndigheterna, anser han.
GP är en av de få redaktioner som följde upp Carlqvists inlägg i SvD.
– Vi sa att det här måste vi göra något på, det låter sensationellt men är väl underbyggt och har en dignitet, uppger Jonathan Falck, redaktionschef på GP.
– Det är märkligt att inga andra hängde på debattartikeln i Svenska Dagbladet men det kan ha att göra med att det länge hade kommit uppgifter av det här slaget.
I två år har Knut Carlqvist granskat Estoniafrågan. Sina slutsatser har han presenterat i bland annat Finanstidningen, där han är kulturredaktör. Hans artiklar har inte orsakat några större reaktioner i svensk press.
Knut Carlqvist är övertygad om att Estonia utsatts för ett sprängattentat och menar att det måste finnas ett hål i skrovet på styrbordssidan.
Enligt Haverikommissionens rapport finns inga skador på skrovet. Men Carlqvist visar en DN-artikel från 1994 som avslöjar att man faktiskt hittat stora hål i fartygskroppen.
I DN-artikeln uttalar sig Sjöfartsverkets observatör i Haverikommissionen, Sten Anderson: ”Det finns bilder på de här skadorna”.
Knut Carlqvist har granskat de videoband från dykningarna kring vraket som Haverikommissionen valt att lämna ut.
– Alla bilder av styrbordssidan har konsekvent klippts bort. Av en film förstår man att kameran måste ha tagit sig in på bildäck genom ett hål i skrovet, ändå förnekar Haverikommissionen att det finns något hål.
– I kommissionens rapport står dessutom att låsen till bilrampen är uppslitna. På filmerna syns att låsen har smärre sprickor men inget av dem har slitits upp.
Knut Carlqvist har fått veta av Haverikommissionen att det för Estonia inte fanns någon plot, det vill säga en utskrift av fartygets färdväg.
– Men här är plotten, den anlände på olycksdagen till finska marinens högkvarter, säger Carlqvist och visar upp ett dokument.
Han lyfter fram ytterligare en rad frågetecken i Haverikommissionens rapport. Efter att ha gått igenom samtliga 130 vittnesmål från överlevande drar Knut Carlqvist slutsatsen att kommissionen flyttat fram tidpunkten för haveriet drygt tio minuter. Han frågar sig vad ledningen för båten hade för sig under mellantiden.
Björn Stenberg ingår i The Independent Fact Group, (IFG), en grupp privatpersoner som kartlägger Estoniakatastrofen. För en månad sedan hade IFG en stort uppslagen debattartikel i SvD där man hävdade bland annat:
att de videokopior från dykningarna kring vraket som Haverikommissionen lämnar ut är censurerade även om några kroppar omöjligt kan ha befunnit sig på de filmade partierna (klippen sägs ha gjorts för att bilder på lik inte ska hamna i medierna),
att en internationellt erkänd sprängämnesexpert fastslagit att Estonias visir uppvisat skador som endast kan ha uppkommit genom sprängning,
att Haverikommissionen selektivt använt sig av huvudvittnen som radikalt ändrat sina vittnesmål.
– Ingen journalist hörde av sig efter vår artikel i SvD, berättar Björn Stenberg vid IFG.
I somras presenterade IFG en rapport där Haverikommissionen anklagas för förfalskning av dokument.
Av rapporten framgår att dokument från en inspektion av Estonia i efterhand har manipulerats på en rad punkter. Bland annat har alla referenser till Sjöfartsverket suddats bort. Papperen visar att det fanns en rad fel på fartyget. Det går stick i stäv med Haverikommissionens slutsats att det inte fanns några anmärkningar mot Estonia. IFG hävdar att någon har raderat i handlingarna för att skydda bland annat Sjöfartsverket.
IFG skickade sin rapport till ett 30-tal redaktioner. Ingen journalist hörde av sig.
Även Anders Ulfvarson, professor i marin konstruktionsteknik vid Chalmers tekniska högskola, är kritisk mot Haverikommissionens slutrapport. Sin kritik har han redogjort för i en debattartikel i SvD. Han fick en enda reaktion från massmedierna.
– Det var en journalist från Dagens Nyheter som ringde och ifrågasatte mina motiv för artikeln, uppger Anders Ulfvarson.
Han anser att journalisterna i Estoniafrågan varit dåliga på att ställa de ansvariga mot väggen.
– Några av de uppgifter som kommit fram genom debattartiklarna är var för sig tillräckligt allvarliga för att motivera en bättre journalistisk bevakning, tycker Anders Ulfvarson.
”Varför reagerar inte massmedia? Är tystnaden beordrad?”, undrade nyligen professorn i oceanografi Gösta Walin i en insändare i SvD och fortsatte:
”Tyska Spiegel-TV, Norddeutscher Rundfunk, danska TV 2, Sunday Times med flera har haft kraftfull bevakning. I Sverige dånar tystnaden. Är Estoniakatastrofen inte intressant för svenskar?”
Och visst har det funnits brottstycken som sammantagna borde fått landets nyhetsjägare att spetsa öronen. För ett år sedan kom GT-journalisten Mats Wångersjö över en inspelning av ett telefonsamtal. En anhörig till ett av Estoniaoffren hade ringt upp Gustav Hanuliak, Sjöfartsverkets kontrollant vid dykningarna. Enligt Wångersjös artikel säger Hanuliak på bandet bland annat: ”Vad som är det officiella, vad som sagts i alla möjliga sammanhang och det som är verkligheten – det är två skilda saker”…”Det kommer att bli en jävla cirkus om jag (säger sanningen). Då kommer det att bli revolution i hela landet”.
Finanstidningen har återgett samtal från dykningarna vid vraket. Av ett samtal mellan en dykare och dykledaren framgår att man letar efter en mycket viktig väska i en hytt och att man dessutom är intresserad av någon ritning.
Dykaren bryter upp hyttdörren och rapporterar till dykledaren:
”OK, den är öppen och … jag letar efter en packning eller nåt … nåt som kan knyta väskan jag har till hytten … äh … det bekymrar mig, den där ritningen han hade fäst vid …”
Dykledaren: (upprört) ”Vänta… nej, säg det inte”.
I spåren efter Estonia har såna här uppgifter gött mer eller mindre konspiratoriska rykten om att ryska maffian, underrättelsetjänster eller andra sänkt Estonia.
När dessa, ibland vildsinta, teorier tagits upp i svenska medier har det oftast rört sig om kortfattad rapportering av typen att någon statlig expert tillfrågas om det kan ha funnits bomber eller annat skumt i haverihistorien. Nej, nej, nej, säger experten och så är artikeln slut.
Uppmärksamheten i utländska medier för de alternativa teorierna har på sina håll varit stor. Exempelvis hade Der Spiegel i nr 1/2000 tolv sidor om bland annat bombteorin.
Det har gått så långt att de svenska mediernas tystnad kring Estonia uppmärksammats utomlands och nyligen hade Hamburger Abendblatt en artikel med rubriken ”Det kollektiva tigandet”.
DN-reportern Anders Hellberg tycker inte att det är konstigt att de uppgifter som bland annat Knut Carlqvist lagt fram har fått så lite genomslag.
– Det finns inte minsta bevis för hål i skrovet, säger Anders Hellberg. Kriminalpolisen i Helsingfors har undersökt bogvisiret och inte funnit minsta spår efter sprängämnen. Jag har talat med gamla sjömän från andra världskriget som blivit torpederade. Om det hade varit en större sprängladdning på Estonia hade ingen undgått att bli mer eller mindre lomhörd av den våldsamma smällen, men det finns inga såna vittnesmål.
En del av de alternativa teorierna kommer från en undersökning gjord av Meyervarvet som byggde Estonia.
– Meyervarvets huvudsakliga syfte är att undgå ansvar, hävdar Anders Hellberg. Man påpekar helt riktigt att det fanns brister i underhållet men det går inte att undgå att det fanns brister även i konstruktionen.
– Haverikommissionen har på en del ställen varit slarvig eller missat saker, där finns det anledning att rikta kritik. Men Knut Carlqvist hävdar på fullt allvar att svensk underrättelsetjänst skulle ha varit med och sänkt Estonia och sen undanröjt bevis. Det faller på sin egen orimlighet.
Leif Svensson, redaktionschef på TT, säger att redaktionen flera gånger tagit upp de alternativa teorier som cirkulerar kring Estonia.
– Vi har redovisat det faktum att ord står mot ord, men vi har inte gjort någon egen djupare undersökning. Resursbrist är en av förklaringarna.
Dagen efter Knut Carlqvists debattartikel i Svenska Dagbladet hade tidningen en kort redaktionell text där Mona Sahlin sa att uppgifterna inte var nya.
– Jag tycker att vi på nyhetsplats gjorde det som var motiverat, säger Mats-Eric Nilsson på SvD. Att gå vidare fordrar ett mer omfattande grävande då inte bara Meyervarvets kritik mot Haverikommissionen bör granskas utan även kritikernas egna vidlyftiga haveriteorier.
Mats Wångersjö, som skrev om telefonsamtalet med dykledaren Gustav Hanuliak, jobbade två dagar med Estonia och säger att han under den tiden hittade massor av intressanta trådar att dra i.
– Det är konstigt att inte fler journalister har gått vidare med den här frågan. Det kan ju tänkas att journalister grävt utan att hitta något. En annan förklaring kan vara att de som skrivit mycket om Estonia känner en trötthet inför ämnet.
Nya uppgifter om Medanalys lockade inte
Journalister fast i sina föreställningar
Ett annat fall där motbilden haft svårt att få fäste är historien om Medanalys.
I mars 1995 gjorde Socialstyrelsen razzia mot Medanalys. Företaget anklagades för att ha lämnat tusentals felaktiga och förfalskade laboratorieanalyser. VDn Lennart Ransnäs utpekades som boven i dramat.
Medanalys-skandalen var en av årets toppnyheter. Socialstyrelsen var så säker på sin sak att man inte nöjde sig med att ta kopior av datamaterialet hos Medanalys, utan man beslagtog även datorerna vilket gjorde att företaget slogs ut.
”Girighet är väl närmast det ord som faller en in”, sa Socialstyrelsens generaldirektör Claes Örtendahl i Aktuellt.
Lennart Ransnäs polisanmäldes för bedrägeri och Socialstyrelsen vände sig till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, (HSAN), för att få hans läkarlegitimation indragen. Medanalys gick i konkurs och ett 50-tal personer förlorade jobbet.
Saken var klar. Socialstyrelsen hade rensat i träsket och gjort processen kort med fifflaren Ransnäs. Så såg bilden ut fram till för tre månader sedan. Då sände SVTs Reportrarna en dokumentär om Medanalysaffären av reportern Andreas Rocksén.
Där berättas att konkursförvaltaren i Medanalys har granskat 12 000 provsvar men bara hittat ett mikroskopiskt antal fel. Några fall av medvetet fusk har inte påträffats.
HSAN fann inte skäl att dra in Ransnäs läkarlegitimation och polisutredningen mot honom lades ner.
Lennart Ransnäs advokat Per E Samuelsson intervjuas i reportaget: ”Det kan vara en av de största rättsskandalerna som skett i statens namn”.
Lennart Ransnäs berättar att han ser sitt liv som förstört.
Konkursförvaltaren Björn Aschan anklagar i programmet Socialstyrelsen för att i onödan ha slagit sönder Medanalys och kräver därför staten på 193 miljoner kronor.
”Jag tycker det är ett fruktansvärt rättsövergrepp”, säger Björn Aschan i reportaget.
Tillslaget mot Medanalys var den största razzian i Socialstyrelsens historia och leddes av Margareta Unander. I programmet avslöjas att hon hade vänt sig till sin kusin, en läkare på Sahlgrenska sjukhuset, för att få en medicinsk bedömning av huruvida misstankarna mot Medanalys räckte för åtal.
Det riktigt anmärkningsvärda är att Unanders kusin då var chef på avdelningen för klinisk kemi på Sahlgrenska sjukhuset, tillika en av Medanalys konkurrenter.
Den helt nya bild som kommer fram i Andreas Rockséns reportage borde rimligen fått många journalister att reagera. Det blev några blänkare men långt ifrån någon mediestorm.
– Ingen journalist hörde av sig efter programmet, berättar Andreas Rocksén. Det finns otroligt många stories att jobba vidare på, om kollegor ringt hade jag gärna gett dem material.
Han berättar om hur Socialstyrelsen manipulerat datauppgifter, raderat i diariet, om intressanta uppgifter hos konkursförvaltaren och annat journalistiskt matnyttigt.
Både den föredraganden i ärendet och den diarieansvarige på HSAN uppger att noll journalister hört av sig efter Rockséns reportage.
– Konstigt, säger Bo Andersson, föredragande på HSAN. I Medanalysfallet finns hur mycket som helst att gräva i.
Nu ska det sägas att Socialstyrelsen vidhåller att Medanalys lämnat ut hundratals felaktiga provsvar och kräver att Kammarrätten drar in Ransnäs läkarlegitimation.
Dessutom har HSAN en betydligt mindre positiv bild av Ransnäs än den Andreas Rocksén ger.
Andreas Rocksén anklagar journalisterna för att ha sprungit Socialstyrelsens ärenden och för att ha ägnat sig åt kommunikéjournalistik.
– Bland journalister uppstår det snabbt konsensus kring en fråga. Man litar på myndigheterna och den som är motvallsjournalist blir lätt betraktad som knäppgök.
