Mia Engberg filmar utan pekpinne

5 mars, 1998

Dokumentärfilmaren Mia Engbergs mål är att ge de svaga en röst. Men hon vill inte göra det på samma sätt som dokumentärfilmarna från 68-generationen.
—De talar om för folk vad de ska tycka. Jag låter folk tänka själva istället.

Dokumentärfilmaren Mia Engbergs mål är att ge de svaga en röst. Men hon vill inte göra det på samma sätt som dokumentärfilmarna från 68-generationen.

—De talar om för folk vad de ska tycka. Jag låter folk tänka själva istället.

Mia Engberg, född 1970, är en av föreläsarna vid dokumentärfestivalen. Liksom flera av de etablerade filmarna som är födda på 1940-talet vill hon förändra världen, men där upphör likheterna.

—När jag gick på Dramatiska Institutet gjorde vi studiebesök på dokumentärfilmsredaktionen vid Sveriges Television. Där satt vi, fyra förhoppningsfulla studenter, med blossande kinder och visade våra första jobb för några etablerade filmare som anställts runt 68.

-Sen gick jag hem och grät. De var visserligen välvilliga men det kändes att vi inte alls talade samma språk.

Mia Engberg tar aldrig fram pekpinnen i sina filmer.

—Många som jobbar med dokumentärer ger stereotypa bilder av verkligheten. En invandrare ska bo i en förort och ha en frånvarande pappa. Sånt är att underskatta publiken.

I guldbaggenominerade The stars we are berättar hon på ett brutalt sätt om homosexuella killars destruktiva livsstil.

-Det vanliga sättet att berätta om bögar är att visa att de lever precis som andra par och har nån av dem aids ska han helst bli kristen innan han dör.

-Många, särskilt de som är lite äldre än jag, blev provocerade av The stars we are. De var inte vana vid mitt sätt att göra film och hade svårt att hitta ingångar i den.

The stars we are blev klar för ett år sedan men Mia tycker att det är så länge sen att hon har svårt att prata om filmen. Hon har just kommit tillbaka från Irland där hon gjort research inför en film om kriminella ungdomar.

Dessutom har TV-programmet Bullen har beställt en historia om en ung tjej med alkoholproblem. Parallellt förbereder Mia ett stor men hemligt filmprojekt om barn och jobbar även med sin första radiodokumentär som skildrar hur det är att vara 15 år.

På 1980-talet var Mia Engberg husockupant och anarkist.

Hon trodde att det skulle gå att avskaffa orättvisorna på jorden bara tillräckligt många ställer upp.

-Jag klistrade affischer och gick i demonstrationer men det hjälpte inte så mycket. Idag inser jag att de flesta tänker mest på sig själva och att tjäna pengar men jag vill i alla fall göra något för att förändra världen. Genom mina filmer försöker jag ta mitt ansvar och få folk att tänka ett steg till.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies