Kritiska journalister får sparken
I år har över 4 000 personer som jobbar inom medierna i Turkiet fått sparken på grund av den ekonomiska krisen i landet. Vissa journalister menar dock att permitteringarna är en sofistikerad form av censur. Tidigare mördades och fängslades obekväma reportrar och oliktänkande. Nu får de helt enkelt sparken. Utan möjlighet att föra fram sina åsikter är de effektivt tystade.
I år har över 4 000 personer som jobbar inom medierna i Turkiet fått sparken på grund av den ekonomiska krisen i landet. Vissa journalister menar dock att permitteringarna är en sofistikerad form av censur. Tidigare mördades och fängslades obekväma reportrar och oliktänkande. Nu får de helt enkelt sparken. Utan möjlighet att föra fram sina åsikter är de effektivt tystade.
@bild:1
En morgon då journalisten Çeylan Özerengin kom till jobbet fungerade inte längre hennes passerkort. Hon hade fått sparken. Inga förhandsbesked, inga förklaring, inget tack. Çeylan Özerengin var inte den enda reportern på den turkiska TV-kanalen som sparkades på detta sätt i februari.
– Det var ett grymt sätt att avskeda anställda på. Många på min redaktion hade jobbat som journalister i 20 år eller mer, säger Çeylan Özerengin, som skrivit flera artiklar om mänskliga rättigheter i Turkiet för Expressen då Bo Strömstedt var chefredaktör.
Ekonomisk kris
Sedan den ekonomiska krisen slog till mot Turkiet i början av året har närmare 4 000 personer som jobbar inom medierna sparkats. Ungefär tusen av dem var journalister. Före permitteringarna fanns det ungefär 15 000 journalister i Turkiet. Och i Turkiet finns det ingen arbetslöshetsförsäkring för dem som förlorat sin inkomst.
Hon har vänner som blivit så deprimerade efter avskedandet att de funderat på självmord. De har en familj att försörja och vet inte längre hur de skall få ekonomin att gå runt. Vissa har tvingats att med hustru och barn flytta hem till sina föräldrar för att överleva.
De journalister som arbetar kvar tvingas jobba dubbelt så mycket, ofta övertid och utan extra ersättning. Många har fått sina löner sänkta.
Enligt en turkisk statlig myndighet skall minimilönen ligga på ungefär 168 miljoner lira i månaden (ungefär 2 000 kronor). Çeylan Özerengin har många kolleger som tjänar under minimilönen. Det innebär att de lever under existensminimum.
Çeylan Özerengin tycker sig se ett mönster, att det var de äldre, de erfarna journalisterna, de över 40 år som arbetsgivarna gjorde sig av med. I dag är de antingen arbetslösa, jobbar inom reklam, PR eller på restaurang som servitör.
– Erfarenhet har inte längre någon betydelse, alla är utbytbara. Kunniga journalister är kritiska, de ifrågasätter chefernas beslut. Unga reportrar vågar inte höja sina röster. De är glada att de får jobba inom medierna, säger Çeylan Özerengin och påpekar att hon inte menar att det bara är de dåliga journalisterna som är kvar, men många erfarna har avskedats.
Politiska motiv
Många reportrar och medieforskare Journalisten talat med anser att det fanns politiska motiv bakom permitteringarna. De påpekar att medieägarna använde den ekonomiska krisen som ursäkt för att göra sig av med journalister som hade rykte om sig att vara kritiska till medieägarnas nära förbindelser med politiker.
Vissa journalister anser att avskedandena var en sofistikerad form av censur. Tidigare mördades och fängslades obekväma journalister och oliktänkande. Nu får de helt enkelt sparken. Utan jobb, utan möjlighet att föra fram sina åsikter är de effektivt tystade.
Ahmet Tezcan var programledare för Turkiets första och enda mediegranskande TV-program: Fjärde statsmakten. För ett par år sedan sade han upp sig i direktsändning när cheferna inte ville att han skulle ta upp frågor som låga löner och dåliga arbetsförhållanden för journalister. Han reste sig bara upp och lämnade studion.
Skriver manus
I dag kan han inte hitta något jobb inom medierna, trots 25 års erfarenhet från press, radio och TV. Han är svartlistad. Nu överlever han på att skriva manus till TV-serier. Ahmet Tezcan har även färdigställt ett filmmanus som handlar om en journalist som strider för sanningen, rättvisan och de svaga.
Jag frågar honom om det är en komedi eller en tragedi.
– Både och, som mitt liv, säger Ahmet Tezcan med en galghumor som de flesta turkar verkar besitta för att klara av vardagens absurditeter.
Han fortsätter dock sin granskning av medierna. Efter att TV-programmet Fjärde statsmakten lades ner driver han det vidare på Internet på adressen www.dorduncukuvvetmedya.com. Medieföretag har krävt honom på miljoner i skadestånd eftersom de anser att webbsidan skadat deras affärer. Även TV-programmet åtalades. Domstolen ogillade dock båda åtalen.
Efter de erfarna reportrarnas sorti från redaktionerna har deras stolar ockuperats av unga, oerfarna studenter direkt från universitetens medielinjer. Ofta, om de inte har goda kontakter, får de jobba flera månader utan lön. Det finns fall där praktikanter arbetat i tre år innan de fick betalt. De tvingas slita hårt och jobba övertid, osäkra på om de får stanna kvar eller ej. Och arbetsgivaren sparar naturligtvis pengar på dessa gratisarbetare.
Dessa unga praktikanter har ingen möjlighet att klaga. Cheferna säger att ingen har tvingat dem att arbeta gratis. Gillar de det inte är det bara att sluta. Utanför portarna finns tusentals som står i kö för att få en chans att jobba med TV. Få praktikanter klagar.
– Kvalitet är inte längre viktig eftersom det inte ställs några professionella krav på dessa studenter. Ägarna är inte intresserade av journalistik, därför anställer de studenter, eller slavar som jag skulle vilja kalla dem, säger Elif Esma Ural, producent på CNNTürk som besökt Sverige eftersom hennes förra pojkvän jobbade på ABB i Ludvika. Kallt och regnigt tyckte hon.
Förbjöd fackföreningar
Varför gick det så lätt att avskeda journalisterna? För att få svar på frågan måste vi gå tillbaka till 1991 då tidningen Milliyet förbjöd fackföreningar. Eller det var snarare så att journalisterna tvingades skriva på ett papper där det stod att de frivilligt gick ur facket. Men det var ett dolt hot. Ingen underskrift, inget jobb.
Çeylan Özerengin jobbade fackligt på Milliyet 1991 då det började gå rykten om att ledningen planerade en attack mot facket. De tänkte därför agera, men företagsledningen hann före och avskedade samtliga fackligt aktiva: 28 personer, däribland Çeylan Özerengin.
Fackklubbarna på medieföretagen hade under 80-talet tillkämpat sig förmåner som extra månadslöner, helgersättning, förbättrade arbetstider, gratis medicin och ekonomiskt stöd till gravida och kvinnor med barn. Lönerna var bra och egentligen var det ingen som brydde sig så mycket om facket. Alla tänkte på sina jobb.
– Arbetsgivaren lockade med högre löner och förmåner för de som skrev på att de gick ur facket. Men det var ett misstag. Nu är förmånerna borta och lönerna och arbetsförhållandena har försämrats, säger Çeylan Özerengin.
Moment 22
För att facket i dag skall kunna förhandla centralt om lönerna krävs det att över 50 procent av de anställda på en redaktion är medlemmar. Men det är ett Moment 22. Om en journalist är med i facket och detta kommer till arbetsgivarens kännedom blir han eller hon avskedad.
Çeylan Özerengin är tveksamt till om dagens journalister skulle ha ork att engagera sig i andras öden och motsätta sig ett avskedande. Efter avskedanden och lönesänkningarna finns det ingen solidaritet kvar, menar hon. Ingen bryr sig längre, alla har fullt upp med sina privata bekymmer – vilket också är ett problem för journalistiken. Få har ork att på heltid arbeta för en god journalistik.
– Det är frustrerande att inte kunna jobba som seriös journalist i Turkiet. Jag vill hellre jobba utomlands. Rwanda, eller var som helst, för jag vill pensioneras och dö som journalist, inte tvingas bli servitör för att överleva, säger Çeylan Özerengin.
h2. Låga löner
De senaste årens omdaning av medier i Turkiet har skapat två distinkt skilda typer av journalister i tidningarna: krönikören och reportern. Krönikören är högavlönad, har ofta egen sekreterare och ibland livvakt. Han – för det är ofta en man – har hög status och rör sig bland makteliten. Att bli krönikör är en vanlig befordringsgång för äldre, kunniga reportrar. Det anses som ett misslyckande om man efter 35 års ålder inte har blivit chef eller kolumnist. De som vill jobba som reportrar på fältet möts med misstänksamhet. Tidningarna domineras numera av krönikor som ibland kan utgöra halva tidningen.
Sedan finns det nybakade reportrar, fotfolket, som arbetar med låg lön.
Utarmningen av journalistkåren har lett till att nyhetsjournalistiken har blivit lidande. Vissa anser att det inte längre finns några nyheter i turkiska tidningar. Det förkommer ingen undersökande journalistik, därför att reportrarna inte har rätt att titta på statliga handlingar.
– Undersökande journalistik i Turkiet är läckor, tips från polisen eller maktgrupper som vill föra fram sina åsikter i medier. Istället för nyheter förs kolumnisternas åsikter fram på förstasidan som en nyhet. Synpunkter blir nyheter, säger Sahin Alpay.
