Krigskorrarna berättar: Inbäddade, frustrerade och utmattade

Aftonbladets reporterteam tycker att det fungerat bra att arbeta som ”inbäddade” journalister hos amerikanska styrkor.
– Vi har fått röra oss ganska obesvärat, säger Peter Kadhammar.
Journalisten har talat med flera av de svenska krigskorrespondenterna om hur arbetsvillkoren varit under krigets första vecka.

När Journalisten når Mia Holmgren, Dagens Nyheters utsända i Kuwait, på hotellrummet går flyglarmet och hon måste avbryta samtalet och rusa ner i skyddsrummet.

BBC Breaking News talar om att explosioner hörts i Kuwait City, men att det var osäkert var missilerna slagit ner. Själv hörde Mia Holmberg ingenting, bara sirenerna.

Sedan hon kom till Kuwait den 11 mars har det nästan dagligen varit flyg- och gaslarm.

– De första dygnen var det obehagligt. Nu har jag vant mig, men jag väljer ändå att gå ner i skyddsrummet då larmet går. Hellre en gång för mycket än en för litet. Jag ser till att ha skyddsmask, skor och kläder i närheten då jag lägger mig så att jag är beredd, säger Mia Holmberg.

Tidigt på lördagsmorgonen slog en missil ner mitt i Kuwait City, 50 meter från en shoppinggalleria.

Från Stockholm har hon och fotografen Erich Stering med sig skyddsmask, överdragskläder för skydd mot biologiska och kemiska angrepp, samt skyddsväst och hjälm. Innan de åkte iväg gick de tillsammans med några andra journalister en överlevnadskurs på Svea Livgarde i Kungsängen, Stockholm, för att lära sig att hantera utrustningen.

Mia Holmgren följde förra veckan med den första hjälpkonvojen in i Irak. Det var en omtumlande upplevelse. Långtradarna med förnödenheter plundrades av unga män. De slogs med knytnävarna för att komma över matransoner. Mödrar, barn och äldre kvinnor, som maten och filtarna var avsedda för, hade ingen möjlighet att komma i närheten.

– Det var en obehaglig situation. Innan jag och Erich Stering åter åker in i Irak igen måste läget vara stabilare. DN sätter ingen press på mig att vara vid första frontlinjen och säger till mig att inte göra något dumdristigt, säger Mia Holmgren.

bryt

Mia Holmgren och Erich Stering har tillsammans med några amerikanska kolleger förberett sig den dag som det blir möjligt att säkert åka in i Irak. De har hyrt en gammal Chevrolet som de utrustat med extra hjul, slang som man via avgasröret kan pumpa upp däcken med, 80 liter bensin i dunkar, flera dagars matransoner och 72 liter vatten.

– Innan jag åker hem vill jag göra en ordentlig resa in i Irak och träffa människor och fråga dem vad de tror om framtiden, säger Mia Holmgren.

Att befinna sig i Kuwait City uppfattar hon som frustrerande. Det är norr om den kuwaitiska gränsen som kriget pågår och informationen som sipprar ner från Irak är knapphändig. Amerikanska och brittiska styrkor har presskonferenser där majorer och överstar berättar om händelseutvecklingen. För att få en annan bild än militärens gäller det att förlita sig på kolleger som följt med trupp in i Irak.

Det finns för tillfället 1 445 ackrediterade reportrar i Kuwait. Många av dem vill komma närmare fronten. Men för dem som inte blivit utvalda att delta i de amerikanska och brittiska förbandens framryckningar, så kallade inbäddade journalister, är det en lång väntan och många samtal för att få möjlighet att göra korta dagsturer in i södra Irak.

– I dessa sammanhang är medier från Sverige som kusinen från landet. Det är framför allt de stora amerikanska och brittiska medierna som prioriteras, säger Mia Holmgren.

bryt

En amerikansk kollega berättade för Mia Holmgren att CNN haft ett informationsmöte där de varnat de reportrar som är inbäddade att de av irakiska styrkor kan uppfattas som en del av militären och därför bli måltavlor.

Som Journalisten tidigare berättat är Internationella journalistfederationen, IFJ, orolig för att de reportrar som följer med amerikansk och brittisk militär kan anklagas för spioneri om de grips.

Enligt Genèvekonventionen ska journalister alltid behandlas som civila, även om de råkar följa med soldater. Men Irak har inte undertecknat Genèvekonventionen. Därför kan journalister gripas och anklagas för spioneri, enligt IFJs bedömning.

Eftersom det finns så många journalister i Kuwait som jagar nyheter till en hungrig hemmaredaktion gäller det också att ha tur, menar Mia Holmgren. Anledningen att DN lyckades komma med konvojen med hjälpsändningar var att de hade sin Chevrolet. En amerikansk kollega hörde att en hjälpsändning skulle avresa till Irak. Han hade ingen egen bil, men visste att DN hade det. Hade de kommit fem minuter senare hade de inte kunnat följa med konvojen över gränsen, som annars är stängd för alla som inte har tillstånd från kuwaitiska myndigheter och amerikansk militär.

Den kuwaitiska byråkratin kan vara frustrerande och det kan ta lika mycket tid att få alla tillstånd som att rapportera från händelseutvecklingen. För att jobba som reporter krävs det godkännande från amerikansk militär, kuwaitiska inrikesministeriet och kuwaitiska försvarsministeriet.

– Hela tiden går det rykten bland journalister att det behövs ett nytt tillstånd eller vilka regler som för tillfället gäller vid förlängning av visum, säger Mia Holmgren.

bryt

Christina Gustafsson är Sveriges Radios utsända i Turkiet. Hon bevakar stämningarna i landet och USAs önskan att få sända trupper in i norra Irak via Turkiet. För tillfället befinner hon sig i staden Diyarbakir, i östra delen av landet.

Närmare 1 000 journalister finns samlade i Diyarbakir. Alla vill de komma in i norra Irak som kontrolleras av kurderna.

– Gränsen är stängd på den turkiska sidan. Det går att olagligt ta sig över höga bergspass. Men det är farligt och inte att rekommendera, säger Christina Gustafsson.

En gång lyckades hon komma förbli gränsposteringen på grund av slarv och kunde se flyktingläger och militär på andra sidan gränsen innan hon motades tillbaka.

– Det går att jobba här utan att bli bevakad. Men befolkningen är försiktig med vad de säger. Det finns många öron, säger Christina Gustafsson.

Under de två veckor hon varit i Turkiet har hon vid flera tillfället åkt till de små städer som ligger intill gränsen. För varje gång har hon sett hur priset för ett rum på hotellen stigit. Från att tidigare ha kostat fem dollar natten ligger nu priset på närmare 200 dollar: detta för ett rum som saknar rinnande vatten, toalett och rena lakan. Priset på tolkar har också stigit kraftigt.

– Det är helt enkelt en fråga om utbud och efterfrågan. Med tusen journalister på plats rakar priserna i höjden, säger Christina Gustafsson.

bryt

TTs utsände Stefan Hjertén lämnade Bagdad 12 timmar innan bombningarna av den irakiska huvudstaden började. Han valde att åka till Syrien i hopp om att den vägen ta sig in i de kurdiska områdena i norra Irak. Men den syriska säkerhetspolisen har stängt gränsen i nordost och inga utländska journalister släpps in.

– Anledningen till att jag åkte ut ur Bagdad var att jag trodde att det skulle bli svårt att få ut material och att kunna röra sig fritt, säger Stefan Hjertén som i lördags åkte hem till Sverige. Han hade varit ute i 25 dagar och kände sig trött och sliten.

Alla som före krigsutbrottet befann sig i Bagdad tilldelades en guide av informationsministeriet, som även hade till uppgift att se vad journalisterna hade för sig. Stefan Hjertén upptäckte att systemet med en överrock blev allt slapphäntare efter hand eftersom myndigheterna inte hade möjlighet att bevaka alla reportrar.

– Jag hade tur och fick en ung kille som anställdes samma dag av informationsministeriet på enda merit att han kunde engelska. Jag kunde välja då jag ville ha hjälp och då jag ville resa omkring ensam. Jag kände mig inte övervakad.

Men Stefan Hjertén berättar att andra medier hade andra erfarenheter där guiderna var riktiga gangsters som krävde pengar av TV-team. När kriget bröt ut försvann guiderna och ersattes av säkerhetspersonal.

Stefan Hjertén kände sig inte alls osäker då han befanns sig på gator och torg i Bagdad. Invånarna frågade ofta varifrån han kom och hälsade sedan honom vänligt välkommen.

– Men jag skulle ha känt mig mera orolig om jag arbetat för amerikanska eller israeliska medier eftersom folket har åsikter om dessa länder. Sverige är ett litet land.

Att bevaka krigsutvecklingen inifrån Bagdad är också kostsamt. På grund av FN-sanktionerna fungerar inte kreditkort och det är förbjudet att skicka pengar till Irak. Därför måste alla journalister bära med sig stora summor kontanter; alla valutor accepteras, men dollar föredras. För tillfället är det endast tre hotell som journalister får bo på i Bagdad. Ett rum kostar ungefär 80 dollar per natt. Dessutom tillkommer en avgift på 100 dollar per dag som alla ackrediterade reportrar måste betala till informationsministeriet.

bryt

Aftonbladets reporter Peter Kadhammar var under drygt en vecka ”inbäddad” hos amerikansk militär på en stor flygbas i Kuwait.

– Jag gick in i det med öppna ögon, väl medveten om att USAs militär kunde diktera villkoren för bevakningen.

Kadhammar berättade också för läsarna om de förhållanden han hade att jobba under och varnade för att han kunde bli påverkad av närheten till amerikanerna.

– Det blev bättre än jag trodde. Jag fick tämligen obesvärat prata med många intressanta personer, med vilka jag ville.

– Vi fick se deras högteknologiska ledningscentral. Men jag begrep ändå ingenting av deras hemligheter.

Efter det att kriget hade brutit ut valde Peter Kadhammar att lämna militärbasen.

– Jag tackade för all vänlighet och bad liksom flera andra journalister att få bli skjutsad ut.

Vad har varit det största problemet i bevakningen?

– Det största och allt överskuggande problemet är att det är farligt. Här finns inga klara frontlinjer. Alliansen har ju valt att angripa strategiska punkter i Irak och det är oklart var irakierna eller alliansen är. I Bosnien visste man tämligen säkert vilka vägar som var farliga. Här vet man ingenting.

När Journalisten talade med Kadhammar och fotografen Mattias Carlsson, i torsdags kväll, hade de just återvänt efter en dag i Umm Qassr, den irakiska hamnstad som alliansen intagit och var trötta och uppskruvade.

Vilka är era arbetsvillkor just nu?

– Här är inga villkor alls, säger Peter Kadhammar. Vi vet inte vad vi kan göra och inte. Vi jobbar för oss själva och rör oss fritt så gott vi kan och försöker ta oss till platser där det händer saker. Vi försöker rapportera hederligt.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se